Stockholms-Tidningen
har nyligen i reportage och på ledarplats
berört frågan om våra
gamla ödekyrkor och deras vidmakthållande.
Därvid intervjuades antikvarien dr
Erik Lundberg - själv vittberömd
återställare av bl. a. Vreta
Klosters kyrka - om vilka behov och önskemål
riksantikvarieämbetet har beträffande
ödekyrkornas underhåll och
vård och han kom därvid att
särskilt framhålla vikten av
att Ytterlännäs gamla kyrka
i Ångermanland räddas undan
ett fortgående förfall genom
behjärtat ingripande av någon
donator. Då klack det till i mitt
norrländska sinne och jag for bums
upp till Ytterlännäs för
att än en gång se mina fäders
kyrka och på något sätt
försöka bidra till hennes vidmakthållande
i ett värdigt skick.
Det
blev ett minnesrikt besök. Ytterlännäs
socken hör till de intressantaste
i hela Ångermanland och visar en
för den landsändan typisk blandning
av urgammal jordbruksbygd och ganska färsk
industri. Det är just där som
Ångermanälven breddas till
en havsvik, kantad av sågverk och
cellulosafabriker. Där ligger Sandslåns
sorteringsbom, som fördelar timret
till de olika industrierna, där ligger
municipalsamhället Nyland, som jämte
Kramfors är den mest betydande orten
mellan Härnösand och Sollefteå.
Storindustrin representeras av Bollstabruk,
ett av de största företagen
i direktör Gerard Versteeghs ägo,
och av Väija-Dynäs sågverk
och sulfatfabrik, där konsul John
Ekman, berömd ej minst genom den
roll han spelat i Ludvig Nordströms
produktion, för spiran med en magnificens,
som är den sista återglansen
av det gamla pampiga patronväldet
längs Ådalen. Där låg
en gång - nu är den tyvärr
nedbrunnen - den ståtliga herrgården
Angsta, varifrån Carl Lindhagen
har sina lyckligaste barndomsminnen.
Finns
Ytterlännäs ödekyrkas donator
bland de nu nämnda tre herrarna?
Så mycket bättre i så
fall, ty socknen själv ör inte
särskilt välsituerad utan måste
vädja till den enskilda offervilja
för att kunna sätta sin vackra
gammelkyrka i gott stånd. Det var
en gång en sjökapten Johan
Nyberg på Johannisberg - numera
är denna ståtliga herrgård
Ytterlännäs kommunalhus - som
inför hotet om gammelkyrkans rivning
donerade en fond på 1,500 kr. till
kyrkans underhåll, och med medel
från den fonden kan man nu låta
lägga nytt spåntak på
kyrkan. Det är vackert så,
med det räcker inte, ty det väsentliga
ingreppet måste göras i kyrkans
inre.
Å,
ni skulle se den gamla kyrkan en sommardag,
då fönstren stå öppna,
då bin och humlor surra kring altare
och predikstol och då flugsnappare
fladdra under valven. Där ute susar
sommarvinden över den gamla kyrkogårdens
ängsflora av midsommarblomster, hundloka,
daggkåpa och smörblommor, kring
vilka resterna av den förfallna bogårdsmuren
vinkla sig i skuggan av gran och björk.
Solen lyser på de vitkalkade yttermurarna
och på hörnens mäktiga
gråstensblock, och i det svala dunklet
mellan träden skönjer man ännu
sträckningen av den gamla landsvägen,
som en gång stack ner här mellan
kyrkan och klockstapeln där på
bergknallen, just där kyrkoherde
Widell nu låter hänga sin tvätt
på tork. I denna avsides ro, i denna
doftande och surrande och kvittrande stillhet
drömmer en ärrig och väderbiten
medeltidskyrka om gammaldags fromhet.
"före
1937"
|
Konsthistorikerna
äro ense om att Ytterlännäs
ödekyrka är en av de omistliga
dyrgriparna i hela vår gamla kyrkliga
arkitekturskatt, och de framhålla
särskilt att hennes värde ligger
där, att kyrkorummets helhet av arkitektonisk,
plastisk och piktural utsmyckning är
så sällsynt enhetligt bevarad.
Socknen fick en ny kyrka - byggd i Oscar
I-gotik - år 1854, och sen dess
har medeltidskyrkan fått stå
öde så när som på
något är under 1890-talet,
då den nya kyrkan reparerades. Det
är från det tillfället,
som ett av gammelkyrkans mest hjärtslitande
förfallstecken daterar sig, nämligen
de obarkade aspstammar, som på några
punkter bära upp de bägge läktarna.
De borde nu bli ersatta av några
mindre rustika läktarstöd.
"efter
1937"
|
Ytterlännäs
medeltidskyrka ger fritt spelrum för
förhoppningar om vad som skulle kunna
knackas fram av 1400-talsmålningar
under all den dammiga kalk, som smetades
över väggarna vid mitten av
1700-talet, då den nyktra renlärigheten
offrade flera hundra tunnor kalk på
att utplåna spåren av medeltidens
bildälskande fromhetsliv. Man kalkade
över väggarna, men takvalven
vånnade man sig inte om att skyla,
och från dem lyser nu konstnärsnamnet
Eghil, känt även från
mellansvenska kyrkor, bland evangelistbilder
och sirliga ornament i rödbrunt och
blekt grönt. Å norrväggen
hängde ännu i vitmenandets tid
ett medeltida altarskåp med den
tronande Gud Fader, omgiven av S:ta Anna,
själv tredje, och av S:t Erik samt
apostlar. Vid överkalkningen brydde
man sig inte om att flytta detta altarskåp,
och när det sedermera fick en annan
plats, framträdde den bakomliggande
väggmålningen, vilken visar
den heliga Ursulas båtfärd,
såsom en antydan om den konstnärliga
rikedom som ligger och väntar på
att knackas fram under kalken, så
snart en donator gör det möjligt
för riskantikvarien och hans män
att återge kyrkan dess forna skönhet.
Till
den slutande medeltidens vackert välvda
kyrkorum med dess rikt blommande dekor
på väggar och tak fogade 1600-
och 1700-talen ett par vingligt framskjutande
läktare med bröstvärn,
smyckade av konsoler och tandsnitt i mustigt
rött mot marmorerade fält i
grått och rosa med baser och krön
i gråvitt och blått. Dessa
läktare med deras lantligt färdglada
utsmyckning, som sätter in en så
fyllig klang mot takvalvens mera dämpade
helhetston, bäras upp - utom av de
obarkade aspstammarna - av några
kolonner med lustigt primitiva, korintiska
kapitäl och med liljor och druvklasar
ringlande sig i relief kring kolonnskaften.
Samma
litet bondska festivitas vilar också
över predikstolen och över bänkdörrarnas
utskurna liljestänglar - på
kvinnosidan krönte av vita kalkar
- och likaså över den av jämten
kapten Hofverberg skulpterade altaruppsättningen
med dess barockmässigt kråmande
figurer. Men alla dessa senare tillkomna
inslag i kyrkans utsmyckning ansluta sig
förbluffande harmoniskt till den
äldsta inredningen, och ingen stilriktighetsälskande
renovering har fått utplåna
egenarten hos de olika århundradenas
bidrag till kyrkans berikande. Bredvid
predikstolens bjärta 1600-talspomp
hänger ett madonnaskåp i den
sirligaste gotik - förresten ett
av bildsnidaren Haakon Gulliksons, mest
berömda arbeten - och mitt emot detta
blöder ett triumfkrucifix med stiliserade
blodstänk över en utmärglad
lekamen.
Vid
sakristidörren hänger alltjämt
det gamla rökelsekaret, som väl
än i dag får fungera någon
gång, då kyrkans nutida skyddspatron,
tandläkaren J. Svanholm, rustar henne
till midsommargudstjänst eller vigselakt.
Men ännu äldre än rökelsekaret
är smidesarbetet på den ursprungliga
ytterdörren, mot vars mustigt tjärbruna
fibrer man ser avteckna sig ett sirligt
smide med franska liljor och andra bladmotiv
samt först och sist ett ringbärande
djurhuvud av så ålderdomlig
och plastiskt sträng karaktär,
att man kommer att tänka på
de romanska relieferna på portalen
till San Zeno Maggiore i Verona.
Den
lilla ödekyrkan i Ytterlännäs
är ett relikskrin, fyllt till bredden
av murad, målad och skulpturerad
skönhet. Ännu har hon inte fått
utveckla hela sin prakt efter den törnrosasömn
hon vilat i sedan 1854. Men nästan
allt av fast och lös inredning finns
kvar orört sedan mer än 80 år
tillbaka, och mer än sex århundradens
skatter vänta nu på att få
en vård, som tryggar deras fortbestånd
till eftervärlden. Jag vågar
vädja till Ytterlännäsbor
hemma och i förskingringen att hjälpas
åt att bringa den gamla vackra kyrkan
i ett värdigt skick igen, ty inom
sina murar rymmer hon - kanske i högre
grad än någon annan ödekyrka
- en förbluffande rik och ädel
helhetsbild av fädernas tempelrum.
|