foto: Lennart Karlsson

Fram till reformationen under 1520-talet, var Sverige en del av den medeltida europeiska gemenskapen, och vi blev delaktiga i den utveckling som ägde rum ute i stora världen. Den svenska medeltidskonsten utgör en väl integrerad del i ett stort katolskt komplex.

Det är först omkring 1500, dvs i medeltidens slutskede, som den norrländska egenarten blir riktigt påtaglig. Då framträder helt plötsligt en stor grupp särpräglade bildhuggare som försåg de norrländska kyrkorna med ett betydande antal altarskåp och helgonbilder. Några arbeten är av anmärkningsvärt hög kvalitet, och vi är med all rätt oerhört stolta över våra rika skatter av träskulptur och kalkmålningar ...

Målare och skulptörer på kontinenten föraktfullt vänt medeltiden ryggen för att istället ansluta till de formideal som präglat den antika konsten. Men Renässansens idéer nådde aldrig Norrland - Gustav Vasa och reformationen klippte av det kontinentala impulsflöde, som under 400 år styrt utvecklingen i vårt land - och de norrländska konstnärerna kände inga behov av pånyttfödelse och andlig förnyelse. De levde i en trygg tradition och fullföljde lugnt sitt medeltida arv.

Konstnärerna norr om Dalälven arbetade kollektivt, ofta med strikt specialiserade uppgifter i stora verkstäder, där det fanns föga utrymme för individualistiska påfund. Men några av dem ägde en stark konstnärlig integritet som gjorde att de inom sina snävt satta gränser ändå skapade några av tidens mest uttrycksfulla konst-verk.

De var ytterst kunniga och välutbildade yrkesmän. Medan nästan all träskulptur från Syd- och Mellansverige idag förlorat sin ursprungliga färg och förgyllning, står de norrländska motsvarigheterna i många fall ännu förbluffande välbevarade och fräscha.

Lennart Karlsson
- docent i Konstvetenskap, medeltids-specialist vid Statens historiska museum.
Återgiven med tillstånd: sammanf. - D.K.

hela artikeln finns här

"Ett relikskrin fylld av murad, målad och skulpterad skönhet"

"Fem bönder byggde kyrkan ..."