It was still only 5 o'clock on a Saturday so off we went again down the bay and out for an hour-and-a-half's fjord tour, everyone felt free to move around to explore all the different feelings in all the different parts of the boat, usually there were three in the cockpit and three on the bow, sometimes four in the cockpit, sometimes even five, it still didn't feel crowded and Lotta behaved beautifully like a happy and faithful old cart-horse.

Part of the deal was that they were invited to a picnic dinner and while we were killing time drifting up the bay waiting for them we had done a rather delicious pan stew with mince and meat-balls and baked-beans and potato-salad: with only one frying pan and six mouths it was more of a token than a banquet, but in the meantime they'd had to have lunch because they were so late getting off, so there actually was enough to satisfy everyone, a bit like the fabled loaves and fishes ...

Klockan var fortfarande bara fem på eftermiddagen, så iväg var vi nedanför viken med motor på en en-och-en-halv-timmes fjärdtur, var och en kände sig fri att röra sig överallt och undersöka de olika känslorna i de olika delarna av båten, oftast var de tre i sittbrunnen och tre på fören, i bland fyra i sittbrunnen, i bland t.o.m. fem, det kändes ändå inte trångt och Lotta uppförde sig så fint som en trogen och lycklig gammal arbetshäst.

En del av uppgörelsen var att de var bjudna på picknicklunch och medan vi fördrev tiden i väntan på att de skulle komma hade vi gjort i ordning en rätt läcker gryta med köttfärs och köttbullar och vita bönor och potatissallad. Men bara en stekpanna och sex munnar blev det mera symbol än bankett, men de hade emellertid fått äta lunch innan de åkte eftersom det drog ut så på tiden, så alla fick faktisk äta sig mätt, nästan i stil med de ryktbara limporna och fiskarna ...

Keith finally went off home to join Janet in Härnösand, the girls and their parents went back to join their brother Edwin and grannie Ulla at home; I was supposed to get a lift with them to the coach and go back up to Nordmaling to fetch my car, but I really wasn't ready to return to life on land yet, so in the end I slept on the boat on my own, thinking I could get a bit of solo sailing the next day and then hitch-hike to the main road and the coach.

Sadly, it rained cats and dogs during the night and next morning everything was soaking wet - Peter thought he'd mended all the leaks in the roof, but I could show him four very insistent ones he'd missed. Fortunately there were other people there, the owners of one of the plastic sailing boats, called, of all things, 'Tadpole' - I don't think they knew what it meant in Swedish - and they gave me the first of three lifts which got me in rather short time to the coastal coach: the coach took me back to Nordmaling, stopping not ten metres from my car, no-one had nicked it, no-one had broken into it, it started straight away ... Two hours or so later I was back in Lotta's company, fixed her mooring to a buoy so she wouldn't bang against the quay all the time, collected all the wet things and finally got off to drive home.

Esa had said he'd come and see Lotta when we arrived, but it was too complicated to mix him up with the children and their parents, so I called him to say the rain had messed things up a bit, and I was homeward bound. "Where have you been?!" he demanded, "I've been down to your boat twice during the afternoon and saw the frying pan not washed up so I knew you must be coming back! Where are you now? There's a hot meal here waiting for you ... " I was quiet for a moment: it was already after 7 pm, I was wet through and sad at leaving the water, had another hour's drive ahead of me, and I came near to saying I'd join him for a meal another time and had better get on home; but on reflection it didn't feel right to do that.

And that feeling was SO right!!!

It was a delicious stew with rich dark-brown gravy, the company delightful, Esa had called me just after I'd finalised the deal with Peter and said I really shouldn't buy a boat that was in the water, you never know what state the hull is in, and I'd been a bit apprehensive that he might think I'd made an unwise purchase. But he said Lotta was beautiful and a great buy, and even his teenage son Rafael chipped in with the same opinion, he'd been down to the quay with Esa the first time - I heard the same thing from the boat-club's contact guy Patrick next day, too, it felt really great. Got some more practical tips about looking after Lotta in the winter too ...

So THANK-YOU everybody who's been involved - this is quite simply the best thing I've done for years, maybe ever.

Till slut styrde Keith sin kos hem till Janet i Härnösand, flickorna och deras föräldrar åkte hem till brorsan Edwin och mormor Ulla; det var meningen att jag skulle få skjuts med dem till bussen och hämta min bil i Nordmaling, men jag kände verkligen inte för att återgå till livet på land ännu, och i stället sov på båten, med tanke på att ev. få segla lite ensam på morgondagen och så lifta till E4-an och bussen.

Tråkigt nog, så ösregnade det hela natten igenom, och nästa morgonen var allting helt genomblött - Peter trodde han hade tätat alla läckor i taket, men jag kunde peka på fyra mycket envisa såna som han missat. Som tur var, fanns där andra människor, ägaren till en av plastsegelbåtarna, den som heter, av alla namn, 'Tadpole' - jag misstänker att de inte visste att det betyder grodyngel på svenska - och med dem fick jag det första av tre lift som tog mig på ganska kort tid till kustbussen; bussen tog mig tillbaka till Nordmaling, och stannade inte 10 meter ifrån min bil, ingen hade knyckt den, ingen hade brutit sig in i den, den startade på en gång ... Inom två timmar senare var jag tillbaka i Lottas sällskap, hade fixat hennes förtöjning till en boj så att hon inte skulle slå mot kajen hela tiden, samlade alla genomblöta saker och äntligen började köra hem.

Esa hade sagt att han skulle komma och titta på Lotta när vi var framme, men det var för komplicerat att tänka på att blanda detta med barnens mottagning, jag ringde honom och berättade att regnet hade förstört planerna något, och att jag var på väg hemåt.

"Var har du varit?!" utfrågade han mig, "Jag har varit ner och tittat på din båt två gånger i eftermiddag och jag såg att du int' hade diskat stekpannan, så jag visste att du måste tänka komma tillbaka! Var är du nu? Det finns varm mat här som väntar på dej ..."

Jag var tyst ett ögonblick; klockan var redan över 7 på kvällen, jag var genomblöt och ledsen över att måste lämna vattnet, hade ännu en timmes körning framför mig, och det var närapå att jag sade jag skulle äta en måltid med honom en annan gång och borde ta mig direkt hem: men med lite eftertanke så kändes inte det som det rätta.

Och denna känsla var SÅ rätt!

Det var en helläcker köttgryta i en rik mörkbrun sås, sällskapet var förtjusande, han hade ringt mig strax efter jag hade skakat hand med Peter och sagt att man köper inte en båt som sitter i vattnet, man vet aldrig hur skrovet ser ut, och jag var mera än lite rädd att han skulle tycka jag hade gjort ett oklokt köp. Men han sade att Lotta såg fin ut, t.o.m. hans tonårige son Rafael stämde in och sade samma sak, han had evarit ner till kajen med Esa första gången - jag hörde samma sak från båtklubbens kontaktperson Patrick nästa dag också, det kändes verkligen bra. Fick fler praktiska tips om Lottas vinterskötsel också ...

Så TACK! var och en som har varit inblandad - det här är helt enkelt det bästa jag har varit med om på åratal, kanske nånsinn.