The mobile phone has perfectly good coverage in these coastal waters, so I rang Karin to say that we were getting on had just turned into the fjord (the Swedes say 'fjärd', but that's just a regional difference, it's the same idea as the Norwegian 'fjord', a big and complex bay of the sea winding its way far into the land), she said everyone wanted to come and wave to us from the quay as we arrived, which was very heartening.

Mobiltelefonen har helt användbar täckning här ute, så jag ringde till Karin för att berätta att vi fortskred i bra takt och hade nyss vänt in till fjärden, hon sade att alla ville komma och vinka in oss från kajen när vi anlände, vilket bragte oss i gott mod.

By 4 pm we'd passed all the little bays and waved to the guy setting his nets out in the fjord and were actually in the mouth of Mjällom bay, only 10 minutes motoring from the harbour at the top where Lotta was to live: but another phone call disclosed that they hadn't been able to leave yet, though Lonny said there were one-and-a-half children in the car and although he didn't actually know where Karin was, he knew she couldn't be all that far away.

Disappointing. Still, nothing we could do about it.

När klockan var fyra hade vi passerat alla de småvikarna längs fjärdkanten och vinkade - på behörigt avstånd - till gubben som höll på lägga nät och vi befann oss faktiskt i Mjällomvikens mynning, bara 10 minuter motorfärd från hamnen längst inne där Lotta skulle bo: men ett till telefonsamtal visade att de inte kunnat åka ännu, fast Lonny sade att det fanns ett-och-ett-halvt barn i bilen och även om han inte visste precis var Karin var i pratande stunden, så kunde hon inte vara så väldigt långt borta.

En besvikelse, onekligen. Men det var inget att göra åt det.