 |
| 1:
Hedenhös och Medeltid
innehåll med detaljerade underrubriker här |
3:
1700-talet: Frihetstid och Gustaviansk tid - 1962:354 sidor, 28x20cm: huvudfotograf Hans Hammarskiöld
innehåll med detaljerade underrubriker här |
| 2:
Vasatid och Karolinsk tid - 1948: 364 sidor, 28x20: huvudfotograf Iwar Anderson
innehåll med detaljerade underrubriker här |
J. M. Hagemans avskrift av 1695-års tryckta psalmbok
Skara
Kyrkstallar i bruk
Järvsö
Långrock
Löfsta
Linnepress
Nordiska museet
Tjärugn
Mangskog, Värmland
Kaffe på 1700-talet
Skokloster, Uppland
Hela avsnittet finns här
En personlig omvärdering från 2010-talet
Det är inget mindre än en tragedi att dessa tre häften inte finns fortfarande i bruk och allmänt tillgängliga! Visst kan man säga att det rör sig om en viktig redovisning av ett lands samhällshistoria: men det är mycket mer än så. Det är en beskrivning av hur ett fjärran men närbesläktat folk har levt under villkor som starkt skiljer sig från våra egna - omsorgs- och insiktsfull, den delar med sig av den inspiration som vi får av det goda hos andra, samtidigt som vi kan upptäcka de så-viktiga sedelärande varningar om det som man inte kan ta för givit ens i en västerländsk demokrati: fast Gustaf Näsström gör detta utan att peka moral själv. När han skriver om nåt som skulle idag uppfattas som rena plågan - såsom lusen - han t.o.m. visar sakens positiva sida och gör att hela fenomenet framträder som ett stycke ömhetsbevis.
Trots att Gustaf Näsström skrev detta verk i en helt annan tidsålder än dagens - eller rättare sagt under två såna, 40-talet resp 60-talen! - så känns det språk och uttrycksmedel han här använder inte ett dugg föråldrat, utan fräscht och angeläget: man vill bara låsa in sig i sin kammare och läsa från pärm till pärm, dagarna i ända!
Hans otroliga vidsynthet och väl avmätta presentation står sig väl bredvid en nutida Cicero som Michael Wood i dagens TV, och överträffar etablerade minnesmärken såsom Kenneth Clark's Civilisation.
Trots att verket bär Gustaf Näsströms namn som upphovsman, kallar han det för en 'bilderbok', och en generositet och ödmjukhet strålar genom varje uppslag, i och med att mer än halva utrymmet ges till bilderna som är ju tagna av andra: Gustaf Näsström beskriver hur man jobbade som ett tvåmanslag - olika fotografer för varje häfte, det gick så många år mellan varje - och idag skulle man kanske ange såväl fotografens namn som textskribents som medförfattare. Det kanske är uppenbart idag att ett verks förmåga att kommunicera beror på den grad till vilken det adresserar de olika sinnen, men den insikten var mycket mindre vanligt för en generation sen: varje foto fångar såpass mycket detalj och så organiskt belyser textens poäng att man upplever nåt slags inre engagemang, ja, t.o.m. en animation, så att den totala upplevelsen står sig väl bredvid t.o.m. dagens 'edutainment'-filmer på TV och det mest spännande datorburna presentationerna.
- åh! bilderna är bara svart-vita - men ett sånt lysande, pulserande svart-vit, och sedda genom så fantasifulla och konstnärliga ögon, de leker med våra förväntningar och förvånar så att de till slut säger mera än mången modern fullfärg bild.
Gustaf Näsström och hans olika bildskapare leker också med gränserna mellan representativ konst och verklighet, vi fördjupar oss i ett foto av en medeltida livsstil i levande tradition - såsom kyrkstallarna i Järvsö, fårklippning med handsax på Gotland, och den värmländska tjärbrännaren - så vänder vi blad och ser en skulptur av en medeltida biskop, så fotograferad att vi först tror det är en levande människa ...
Verket är så mångsidigt, så välbalanserat: vi lär känna såväl en byggnads utsida som dess interiör, adeln och fattiga, vardag och fest, land och stad, land och hav, manuskript och den tryckta boken, vuxna och barn, människor och djur, det förnäma och det stinkande, arbete och förströelse, fysiska föremål och avbildningar, såväl offentliga målningar och förkunnanden som småteckningar och intima brev i privat ägo.
Man kan helt enkelt inte förstår hur en människa lyckas samla en sån skatt av material, en sån bredd av kunskap och referensramar: han kallar sig själv lekman och hans doktorat var ett heders sådant, (snarare än en detaljavhandling av en smalt ämne): men jag skulle vilja konstatera att verklig kunskap är den som kommunicerar till verkliga människor och har tillämpning i ett brett och meningsfullt sammanhang, den kräver en generalist, och då leder Gustaf Näsströms 'barnsliga nyfikenhet' till ett djupt övergripande kunnande, en förmåga att relatera, 'to make the connections' som är oerhört viktigt att bejaka i dagens värld söndersplittrad i alla dess specialismer.
David Kettlewell, tidigare professor vid Tartu Universitet
"LÖSKNING
"Att läsa lusen av någon innebär i våra dagar ett ganska ovänligt handlingssätt. I gamla tider var det däremot ett ömhets- eller åtminstone ynnestbevis. Denna förskjutning av betydelsen påminner om att lusen, som det numera anses som en skam att råka ut för, tidigare hölls för ett nödvändigt ont, som man fick dras med livet igenom och som man gärna sökte befria sina medmänniskor ifrån - om också bara för några dagar - för att bevisa dem en högt uppskattad tjänst. Att hustrun på söndagsaftonen löskade sin make, där han låg med sitt rufsiga huvud i hennes knä, hörde till den stilla fritidsidyllen i hemmet, men om en ogift kvinna tillät sig löska en man, ansågs det strax som ett tecken på att hon var benägen för ett närmande. Ur norrländska domstolsprotokoll från 1600-talet har Johan Nordlander dragit fram några exempel på detta. En finndräng som anklagades för att ha lägrat en piga erkände omsider att hon hade löskat honom ute i skogen, varpå det ena gav det andra, och en man fick böta 40 mark smt för att han tisslat om att han på landsvägen sett en soldat låta sig löskas av en änka i hennes släde.
"I den berömda släkten Svedberg hade man flera erfarenheter av löskningens goda verkan. Jesper Svedberg berättar om hur hans far vann sig en hustru tack vare löskningsmetoden. Det gick så till att fadern, bergsmannen Daniel Isaksson, ville fria till kyrkoherdens dotter i Svärdsjö, Anna Pedersdotter Bullernæsia. Han kom till prästgården med ett ansenligt följe, som övligt var, för att muntligen framföra sitt ärende. Men den 16-åriga Anna kunde inte fördra friaren utan lopp undan ut i trädgården. Friaren tog sitt parti och sade till henne: "Min jungfru, ja skal aldrig begära eder mer men resa min väg – Gud förser väl offret. Gör mig till avsked sa mycket till viljes att I velen löska mig!" När jungfrun nu hörde att hon skulle slippa friaren, satte hon sig godvilligt ned och efterkom hans begäran. Där han låg i hennes knä, sjöng han alla verserna i psalmen "Vad min Gud vill, alltid det sker" och somnade sedan in. När han vaknade igen och ville ta avsked av henne, hade hennes hjärta och sinne vänts till honom och där blev strax trolovning av. Hennes son, Jesper Svedberg tillämpade själv samma psykoterapeutiska teknik, när han 1718 skulle bota en besatt prästdotter i Skåne, som befanns ha lägrats av sin far och sin bror. "Efter måltiden bad jag att få vara allena med henne, och att få desto bättre lägenhet att i förtroende tala med henne, bad jag henne löska mig, det hon ock gjorde."
"En långt värre fiende än huvudlusen var vägglusen, gödd av smutsiga människokroppar i snuskiga fällar och halmbäddar... I museet i Växjö förvaras några s.k. lusabräden med inborrade små hål. Dylika bräden stacks på kvällen ned vid sängens fotanda, och i dagningen, när husfolket steg upp och det blev svalt i bädden, kröp lössen in i hålen för att sedan skakas ut över elden på härden."
