Del 3, 1700-talet: Nöjen och njutningsmedel - Kaffe
"Vasarnas och Karlarnas Sverige - det var öl och brännvin för hela slanten och mera till. Den vanan höll länge i sig. När gamle Strängnäsbiskopen Jakob Serenius tog avsked av Gustaf Näsström III efter 1772 års riksdag, lär han - berättar Ristell - ha sagt till konungen att, om han ville behålla de lägre folkklassernas kärlek, vore det två saker han aldrig finge vidröra, nämligen religion och brännvin. Senare tiders svenska politiker har i regel behjärtat denna klokskap men också insett att kaffet är en tredje faktor i det folkpsykologiska sammanhanget. Den faktorn har snart två århundradens bitterljuva erfarenheter att falla tillbaka på.
"1683 fördrevs turkarna från Wien. En av dem måste i brådrasket lämna efter sig några säckar kaffe, och det blev upphovet till det första offentliga kaffehuset i denna stad, som alltjämt stoltserar med en rik variation av kaffeberedningar såsom underlag för politisk och kulturell konversation. Redan två år senare nämns ett pund kaffe i importräkenskaperna från Göteborgs hamn, och 1695 svarar Stockholm för en liknande importuppgift. Först under den kontakt mellan Turkiet och Sverige, som Karl XII:s krig skapade, vaknade emellertid den rätta kaffetörsten här i landet. 1717 signalerade Malmö 70 lispund kaffe från Rostock, och vid det laget hade kaffebalarna börjat lämpas nedför landgångarna runt hela Sydsverige.
|
"Det blev à la mode att dricka kaffe både i familjer och på offentliga lokaler. Slikt gav ett sken av belevenhet åt umgänget i hemmet, där nu herrar och damer kunde sitta och dricka sin tasse mocca vid samma bord. På Skokloster finns en målning av herrskapet Stenbock på Rånäs i Uppland. Den visar en ytterligt stel barockmiljö med ovala familjeporträtt över smala bokhyllor och en huskaplan, som tittar in genom dörren liksom för att kontrollera att allt går väl för sig. Vid ett litet runt trefotsbord ute på parkettgolvet sitter landshövding Gustaf Näsström Leonard Stenbock, hans hustru, Eleonora Horn af Ekebyholm, och hans brorson, greve Carl Magnus Stenbock. De dricker kaffe ur små, små koppar och har det tydligen inte alltför muntert. Landshövdingen håller över bordskanten ett papper, där han skrivit några bittra ord om att det förflutna varit honom till förfång, att det närvarande trycker ner honom och att han hoppas att framtiden skall bli lite mer uthärdlig. Man anar att en pokal med brännvin på det gambla karolinska maneret strax skulle ha gjort det drägligare för honom, men nu blev det alltså kaffe, och det gällde att behärska sig inför hustrun och brorsonen, som stod närmare frihetstidens generation.
|
"För denna frihetstid blev kaffet en ny symbol. Det representerade den världshandel, som Ostindiska kompaniet inledde 1731, det betecknade en viss förfining i jämförelse med förfädernas måttlösa dryckesvanor, det gav en känsla av att "être de son temps". Följaktligen satt grevarna och baronerna på sina gods och borgarna i sina hus och malmgårdar och njöt den nya modedrycken, gärna på fat för att svalka ner den heta nektarn – det ansågs då ännu comme il faut – och ute på landsbygden satt prästerna och länsmännen och bönderna och deras kvinnfolk och gjorde efter, så gott de förmådde, trots dumma snobbars anekdoter om att de kokade bönorna hela och inte förstod att mala dem.
|
"Den nya drycken drog med sig en ny apparatur i hushållet. Man måste skaffa sig rostpannor och kvarnar att mala bönorna på. Dessa kvarnar fick tidigt en funktionell form, som har fortlevat ända in i början av 1900-talet, med en rund metallskal, vari bönorna hälldes in för att sedan med handkraft malas ner i en fyrkantig behållare, ur vilken det malda kaffet hämtades ut i en bottenlada. Denna kvarn, som avtecknar sig på mer än två seklers kökshyIlor, har liksom den trefotade kopparpettern på den öppna härden - blivit en pittoresk antikvitet i vara dagar, då allt kaffe tillhandahalles malet i olika finhetsgrader på snabbköpshyllan. Därmed har en av de mest aromatiska och melodiska sensationerna i svenskt hushall gått till spillo: doften av bönor, som rostas i spisen, ljudet av kaffekvarnen mellan kökspigans knän, malande genom generationerna till stimulans och sällskaplig gamman."Till den nya dryckens attiralj hörde också serviskärlen för det dukade bordet, och där anmälde både silvret och tennet, mässingen och porslinet sin tjänstbarhet. Man lanserade en ny typ av kanna, hög och smal och pipförsedd, som samlade sumpen på en begränsad botten och gav god rinning åt den heta drycken. Till kannan fogade sig några biträdande kärl: sockerskalen för rivet eller klippt socker, gräddkannan, sköljskålen och kakfatet för glaserade bakelser, lemonkaka, sockerkaka, citronkaka och vad allt man kunde vispa till efter recepten i Cajsa Wargs Hjälpreda i hushållningen för unga fruntimmer.
|
"På Näs i Roslagen har vi med värdinnans hjälp dukat en frukostbricka med en kinesisk kaffeservis, daterad 1767 och beställd av presidenten Carl Erik Wadenstierna, som inte kunde avstå från att under ättevapnet lata måla den Nordstjärna han erhållit samma år. Skedarna är prudentligt nedstuckna i kopparna, men det hade också varit korrekt att lägga dem upp och ned över kopparna liksom även att ställa fram kopparna upp- och nedvända. Servisen är dukad på en blådekorerad fajansbricka, signerad Marieberg 1775, och Georg Haupt är mästare till det omslutande bordstallet i mahogny med inläggningar. Över brickbordet ser man genom ett blåst och ojämnt fönster ut mot en av gårdens flygelbyggnader. Just så kunde herrskapet Wadenstierna vid sin petit déjeuner blicka ut över morgonbestyren i den närmaste omgivningen. Säkert var det en av dagens bästa stunder.
"Kaffet därhemma blev en kär och naturlig vana, accepterad av män och kvinnor i familjens vardag eller åtminstone vid helgerna. Men ute i samhällslivet råkade denna dryck bli föremål för hetsiga debatter och drastiska restriktioner och förbud. Det kom sig inte av några farhågor för dryckens hälsovådlighet utan hängde samman med merkantilisternas och protektionisternas motvilja mot import av överflödsvaror - mot tron på "yppighets nytta" i nationalekonomin men också med vissa motsättningar mellan ständerna.
"1756, då det rådde svår spannmålsbrist i landet, hade adeln, prästerna och borgarna mot böndernas vilja drivit igenom ett förbud mot allt vad brännvinsbränning hette. Alla de kära pannorna (de var närmare 170.000) skulle beslagtas eller förseglas. Däri låg ett drag av klasslagstiftning, ty medan de högre stånden använde kaffe och te, höll bönderna troget fast vid det mera rejäla brännvinet, och nu hämnades de genom att vid samma riksdag tvinga fram ett förbud mot kaffe. Därmed var den samhälleliga dryckesbalansen återställd, men naturligtvis fortsatte kaffet att smygas i herrarnas koppar och brännvinet att droppa ur böndernas dolda pannor. Bägge förbuden tynade bort i brist på medborgerligt förtroende. Sedan kaffedrickandet ytterligare förbjudits genom en ny förordning 1766, tröttnade myndigheterna på det grasserande lurendrejeriet och medgav 1769 import av kaffe mot en viss tullavgift. De dåliga konjunkturerna på 1790-talet föranledde återigen ett par förbud mot införsel av kaffe. Det första utfärdades 1794 och upphävdes tills vidare 1796, det senare kom till 1799 och räckte till 1802. Gustaf Näsström Adolf Reuterholms frihetsfientlighet kastade även sedan han själv störtats sin skugga över dessa förbud, som möttes med förakt och hån och nonchalerades med munter trotsighet.
|
"En målning av Per Nordqvist, vars motiv spreds över landet genom grafiska reproduktioner, återger ett kaffebeslag på 1790-talet (förmodligen 1794 års). Fem panikslagna damer i statuariska ställningar (en Medea längst t.h.) skyndar sig att gömma undan kopparpannan, servisen och spelbordet – men för sent! De två otäcka fiskaler, som trängt sig in, har redan avslöjat konseljens innebörd, varom ju även kaffekvarnen på kakelugnsfrisen lämnar ett besvärande vittnesbörd. Konstnären står trots allt helt på damernas sida.
"Liksom Per Nordqvist tog många medborgare kaffeförbudet från den komiska sidan i förvissning om dess bristande effektivitet. C. C. Gjörwell skildrade i ett brev till sin dotter, Stafva Lindahl, hur stockholmarna tog avsked av kaffet den 1 augusti 1794. Hos kommissarien Casper Hanell på Södermalm inviterades ett sällskap med svartkantade begravningsbiljetter och samlades i vederbörlig sorgdräkt kring ett svartklätt kaffebord, omgivet av en bred krusflorskappa, och sedan en sorglig begravningsmusik blivit uppförd, drack alla sin patetiska avskedstår.
|
"Vid Djurgårdsbrunn fick sorgehögtiden ännu ståtligare former under ledning av brunnsläkaren J. G. Hallman, hans bror, skalden Carl Israel Hallman, och brunnspredikanten Erik Wadell. I stor procession tågade brunnssällskapet vid sorgetoner från en förstämd janitscharmusik fram till stora salongen, vilken även gjorde tjänst som brunnskyrka. På korets plats stod en med krusflor överdragen kaffekanna av porslin på ett upphöjt postament, och längs salen var ett långbord dukat med krusflor kring kaffekannor, gräddskålar och sockeraskar. Carl Israel Hallman höll nu en snillrik parentation, varvid trenne demoiseller sjöng sorgeverser till ackompanjemang av tvenne musikanter från hovet. "Sist skulle då kaffekannan krossas, men tre gånger grep parentator till denna helgedom, och tre gånger drog han med häpnad tillbaka en förmäten hand. Äntligen fattade han henne med förtvivlan och sönderslog densamma med uttryck av harm över den ödande förlust, som dess bruk ådragit ett kärt fädernesland. En ny och lika sorgemusik slutade akten; varefter gravölet dracks uti kaffe."
"Även inför de kungliga personerna på slottet vågade man sig på parodiska upptåg i begravningsstil. En kaffekanna och ett skålpund kaffe slängdes ut genom ett öppet fönster och svanesång över den bruna nektarn sjöngs. "Det roade mycket höga vederbörande", skriver Gjörwell och tillägger att änkedrottning Sofia Magdalena förklarat sitt beslut att åtminstone för egen person nyttja ett oumbärligt kaffe. Nåja, det kunde hon sannerligen behöva i sin infrusna ensamhet.
