The Call of the Sea The last Sunday in August, Esa, a delightful Finn I know, invited Dagmar and me for a day's sailing on the fjord in his 25ft. wooden Nordic Folk Boat. I hadn't sailed since I had my own little sailing boat in England 30 years ago, nor owned a boat for 20 years since I left Norway, because the Baltic is tideless and when I moved here it felt somehow less than serious after fishing for my own food in the North Sea: but of course having lived on a tiny fishing island I had missed the sea, and my body remembered everything about sailing as if it were yesterday. It's everyone's idea of a dream sailing boat, in Sweden it was even used for a film that every knows. Well, everyone over 40 or so ... Esa was so generous that I got to take the tiller for 8 out of the 9 hours we were sailing and it was quite simply the best thing that's happened to my body since the heart attack four years ago, and perhaps in my life ever ...

Havet lockar Sista söndagen i augusti blev Dagmar och jag bjudna av Esa, en finfin finländare jag har lärt känna, på en dags-segeltur i sin 8-meters trä Folkbåt. Jag hade inte seglat sen 30 år tillbaka då jag hade en egen liten segelbåt i England, och inte ägt en båt sen 20 år tillbaka när jag bodde i Norge, därför att jag uppplevde den tidsvatten-fria Östersjön som något mindre än seriös när jag hade blivit van att fiska egen föda i Nordsjön. Men det är klart att när man en gång bott på en liten fiskarö så saknar man havet, och kroppen kom ihåg precis allting som om det vore bara igår. Det är förresten samma båt som användes i filmen, 'Att angöra en brygga' - du vet, en riktig segelbåt... Esa var så pass generös att jag fick vara styrman under 8 av de 9 timmar vi seglade, och det är helt enkelt det bästa som har hänt min kropp sen hjärtinfarkten för fyra år sen, ja, kanske t.o.m. i livet över huvud taget...

affordable sailing boats So then came all the awful agonising about wood or plastic: most people say wood is too much work, but the plastic version of the same boat costs two or three or four times as much and was simply out of range for me. I thought I could probably manage painting once a year but that scraping wasn't realistic; so I was looking at plastic boats in the 16-18 ft. range: they're fine in their way, they were affordable and would surely satisfying my need for exercise and fresh air, but they were quite simply nothing anyone I knew would ever want to put themselves into for a day or two at a time, and having experienced the 25 ft wooden variety I knew if I could get one for myself, then nothing else would be right for me.

in glass-reinforced plastic Så började de hemska kvalen om valet mellan trä och plast: de flesta menar ju att det är för mycket att bestyra med trä, men plastversionen av samma båt kostar två eller tre eller fyra gånger så mycket och var helt enkelt ur sikte för mig. Jag kände att jag skulle kunna klara av att stryka en gång om året, men att skrapa var helt enkelt inte realistiskt. Då var det plastbåtar på 5-6 meter som gällde: de är fina på sitt sätt, priserna är överkomliga och de skulle säkert tillfredsställa mina behov av motion och frisk luft, men de var helt enkelt ingenting som nån jag känner skulle vilja vistas i under en dag eller två, och när man en gång upplevt 8-meters-varianten, så visste jag att om det överhuvudtaget fanns en möjlighet att skaffa en för mig själv, så skulle inget annat vara rätt för mig.

Lotta Svärd on Ulvön And then suddenly there she was on a web-page: Lotta Svärd, named for a folk hero, a Scandinavian Florence Nightingale: one of only two for sale in the whole north of Sweden, built on Ulvön, the nearest island community to here, the deck in my favourite copper-red colour, in Järnäsklubb near Nordmaling just a couple of hours drive from here, at 25,000 SEK just manageable with a loan from the member-owned JAK-Bank, who don't charge interest, they pay for it by my saving with them, they don't pay interest either, but it's still a very good deal and as well as the loan I get the same amount as a lump sum of savings at the end.

Och så plötsligt fanns hon där på en webbsida: Lotta Svärd: en av bara två som fanns till salu i hela norra Sverige, byggd på Ulvön, däcket målat i min älsklings faluröd, i Järnäsklubb nära Nordmaling, bara ett par timmars bilväg härifrån, priset på 25.000 kr. kunde jag precis klara med hjälp av ett lån från JAKBanken - ingen ränta, de bekostar lånet genom att jag sparar lika mycket pengar som jag avbetalar, också det utan ränta, men det blir bra ändå, och jag får inte bara lånesumman utan när det är slut får jag samma summa igen som sparbelopp.

click for a closer view - So Dagmar and I took a day to go and look: and yes! - she was everything I ever wanted in a boat - big and roomy with a kitchen and fourth berths, but easy to handle, stable, fast, ropes worn soft but not frayed, some of the surface varnish worn but completely sea-worthy, even the motor started fine first time, something I never knew in my motor-boat days in Norway. But most important for me was that Peter the previous owner had scraped away the white paint on the hull and and tarred-and-oiled it in the old way, so that you just need to paint the same thing on again, and don't need to scrape ... And Patrick, the contact person at the boat club I'm joining, a carpenter and former boat-builder himself, says, so encouragingly, 'All this about wooden boats is a bit exaggerated - you do as much as you can manage, and then it has to be OK'. So we used Peter's computer to transfer the money Dagmar was lending me short-term to pay for Lotta, and lo! I was the owner of a sailing-boat again. Dagmar and I went back to the harbour and just spend two delightful hours enjoying her company before we drove home to organise the practicalities.

klicka för en närmare titt Så Dagmar och jag tog en dag för att åka upp och titta: och ja! - hon var allt jag kunnat önska mig av en båt - stor och rymlig med kök och fyra bristar, men lätt att hantera, stabil, snabb, repen nötta till mjukhet men inte slitna, ytfernissan lite nött, men allt som allt helt sjösäker, t.o.m. motorn startade vid första försöket, nåt jag var aldrig med om under min tid som motorbåtsägare i Norge Men viktigast av allt för mig var att Peter - förra ägaren - hade skrapat bort den vita färgen på utsidan och ersatt den med tjära, linolja och terpentin på det gamla viset, så att framöver behöver man bara stryka på samma blandning utan att skrapa ... Och Patrick, kontaktpersonen på båtklubben jag håller på att gå med i, själv snickare och tidigare båtbyggare, säger så uppmuntrande, 'Allt det där med träbåtar, vet du, det är lite överdrivet: man håller på så mycket man orkar och sen får det vara bra'. Så vi använde Peters dator för att överföra pengarna som Dagmar skulle låna mig tillfälligt för att köpa Lotta, och si! jag var segelbåtsägare igen. Dagmar och jag åkte tillbaka till hamnen igen och bara var där ett par timmar innan vi körde hem för att ordna det praktiska.