Kyrkolivet i Bjärtrå församling har varit mycket aktivt det kan predikodiarierna vittna om. Under 1900-talet första hälft var församlingen mycket större än vad den är idag och de platser där gudstjänster och samlingar hölls var därför också mänga fler än idag. För många är det nog med ett stänk av vemod som man hör om de gamla platserna igen. Alliansmöte vid missionshuset i Lugnvik, missionsafton i Kungsgårdens skola, gudstjänst i godtemplarsalen i Lugnvik, ungdomsmöte i Bålsjöskola, syföreningskväll i Centralskolan i Klockestrand.

Den 24 september 1950 avskedspredikade Lindelöf i Bjärtrå kyrka, och efterträddes av Karl Gustav Hasselbrink som den 8 mars 1951 kom till församlingen. Med sig ifrån norr hade han en tradition som sedan blev vanlig i Bjärtrå kyrka under en lång följd av år. En liten adventsgran ställs det året för första gången framför altarringen i kyrkan till första advent. Han rapporterade in till stiftet om en församling med stort intresse för barn och juniorverksamhet och med ett gott förhållande till EFS, Missionförbundet och Bibeltrogna vänner.

En ögonblicksbild är ifrån en söndagsskolfest 1957. Kyrkoherde Hasselbrink inledde med ett bibelord och sedan följde en lektion med barnen där flanellografen kom till flitig användning. Därefter följde sång av barnen, ljuständning, högläsning av bibelspråk som lärts in under terminen, en s k tablå förevisades och festen avslutades med lekar för barnen. Söndagsskolor hölls på ett flertal platser i församlingen och engagemanget och uppoffringarna var stora ifrån alla de söndagsskollärare som idéellt under årens lopp har satsat tid och kraft på barnens kristna fostran.

Under början av 60-talet odlades ett fruktbart samarbete mellan kyrkoherde Hasselbrink och kantor Häggström då de tillsammans komponerade ett flertal solosånger. Dessa kom sedan ofta att framföras av kantor Mellberg. Att Hasselbrink var en ordets man visade sig också i det att han vid varje predikan i kyrkan inledde med en dikt som han skapat under veckan. Detta kom att bli något av ett signum för hans person och detta minns man med glädje i församlingen.

Vid denna tid hade församlingen en mängd mindre industrier inom sitt geografiska område som; Lugnviks sägverk, Hallsta träsliperi, Marieberg sågverk, Fjärdviks tegelbruk, en skofabrik i Strinne och snickerifabrik i Lugnvik. Församlingen förlorade dock under 1950-talet ca 1000 personer på grund av minskade arbetstillfällen inom jordbruket och industrinedläggningar så att den vid 50-talets slut uppgick till bara ca 3500 innevånare .

När det gäller bygdens inställning till kyrkan ger Hasselbrink en ljus och positiv bild till stiftledningen i Härnösand:

Ifrån mitten av 60-talet får församlingen en ny kyrkoherde i Bengt Erik Berglund. Han inför bl. a. seden med att tända ett ljus, s.k. dopljus, till dopbarnet vid dop i församlingen. Hans tjänst i församlingen präglades av den tillbakagång som utflyttning och minskade arbetstillfällen erbjöd. Tidsandan var också präglad av kristendomsfientlighet i samhället i stort. Han poängterar dock vid ett flertal tillfällen till stiftsledningen att Bjärtrå församling inte i någon större grad påverkades av det hårdnade allmänna samhällsklimatet. Genom att församlingen ytterligare hade minskat i storlek så drogs komminister och adjunkttjänsterna in och kyrkoherde Berglund fick under större delen av sin tjänstgöringstid verka som ensam präst i församlingen.

Under 70-talet och halva 80-talet var Gotthard Hägglund kyrkoherde i församlingen. Hans frikyrkobakgrund och glada och öppna sätt gjorde att han passade bra in i Bjärtrå församling. Med mycket musik och lyrik och med en enkel predikan som hade sin grund i bönhusens predikostil kom han att betyda mycket för församlingens andliga liv. Hans satsning på ekumeniska mötesserier under vårvintrarna, så kallade alliansveckor, rönte stor framgång och uppskattning. Senare delen av 80-talet kom att bli något av en mellanperiod för församlingen. Kyrkoherde Carl Henric Boman var tidvis förhindrad att verka i församlingen p.g.a. sjukdom. Perioden avslutas dock av två färgstarka vicepastorer, Johannes Eriksson och Gustav Öhlund som på ett positivt sätt kom att tjäna församlingen.

Sedan 1991 har kyrkoherde Thord Hägglund tjänstgjort i församlingen och 90-talet har på många sätt utgjort ett konsolideringens årtionde. De verksamheter som igångsattes av Johannes Eriksson och Gustav Öhlund kom att vidmakthållas och vidareutvecklas. Kyrkorådet fastlade tidigt en policy där barn och ungdomsarbetet lades i centrum. Lena Bagge Lindström var i olika omgångar ledare för barnkörssatsningar. Den under en kort tid tjänstgörande kantorn Gerd Nordlander kom att arbeta vidare med barnkörsarbetet. Gerd Lodin kom att utveckla barn och ungdomsarbetet och är ännu huvudledare för församlingens barnarbete. Kyrkoherde Hägglund kom att genom sitt musikintresse värna om gudsjtänsten både som ledare och medmusikant. Niqaraguansk bondemässa, Dansbandsmässa och folkmässa är alla exempel på denna satsning från kör, kyrkoråd och präst.

2000-talet har inneburit stora förändringar för församlingen. Stora och tongivande personligheter i församlingen och församlingslivet har slutat sin livsgärning. Sammangåendet i den nya pastoratsbildningen har medfört stora förändringar. En viss vilsenhet inför framtiden kan kanske skönjas. Kyrkan består dock och restaureringen från 1991 har visat sig lyckosam och församlingen kan stämma in i O Hartmans psalm 51 med hopp och tillförsikt inför framtiden.