Fredrika Bremer bland lösdriverskorna

Trenne namn sätter man gärna vid sidan av Fredrika Bremer i förbindelse med 1850-talets kristligt betonade valgörenhetsarbete, Maria Cederschiöld, diakonissanstaltens första föreståndarinna, Betty Ehrenborg, sedermera friherrinnan Posse, mest kand genom sina enkla och melodiösa andliga sånger, samt Mathilda Foy, dotter av engelska generalkonsuln i Stockholm samt hans svenskfödda maka, även hon på sin tid uppskattad för sina inom en viss läsekrets mycket spridda småskrifter av religiöst innehåll.

Det ar miss Foy vi ha att tacka för en berättelse om hennes egna och hennes medsystrars besök i huvudstadens kvinnliga fängelser, en skildring skriven på engelska och troligen avsedd för någon engelsk publikation, ehuru av allt att döma aldrig använd för detta ändamål, ej heller hittills offentliggjord i Sverige.

Då ämnet på visst sätt kan sagas tangera den numera så aktuella frågan om tillgodogörande av den kvinnliga sakkunskapen i vad som rör behandlingen av "de laglösa" kvinnornas klass, är det icke ur vägen, synes det mig, att meddela ett utdrag av miss Foys berättelse. På samma gång den, som sagt, utgör ett slags apropå for dagen, är den som tidsbild och som en liten episod ur Fredrika Bremers liv nog så betecknande.

*

För att förbereda sig till sitt viktiga kall som föreståndarinna för den svenska diakonissanstalten, vilken stod på väg att öppna sina portar, hade fröken Cederschiöld begivit sig till Kaiserswerth, hela rörelsens moderskola. Under ett års vistelse därstädes hade hon lärt känna olika grenar av diakonissornas arbetsfält, av vilka det som förlagts inom fängelserna och vad som uträttats för dessas olyckliga invånare särskilt intresserat henne.

Återkommen till Stockholm och installerad i sitt ämbete, dröjde det ej länge innan fröken C., med den energi som var henne egen, sökte skaffa sig tillträde till någon av huvudstadens kvinnliga straffanstalter för att där tillämpa sina i Kaiserswerth vunna erfarenheter. Att erhålla tillstånd av fångvårdsstyrelsens d. v. chef, von Troil, visste hon vara förgäves, då denne herr på det bestämdaste satte sig emot all "kvinnlig inblandning" som det hette. Hon vande sig därför med sin ansökan till greve Liljencrantz, landshövding i Stockholms län, och detta med större framgång. Hon erhöll verkligen den begärda tillåtelsen att besöka Stockholms rannsakningshäkte för att med bön, bibelläsning och uppbyggligt tal söka bringa tröst till de under rannsakning stående kvinnorna och om möjligt inverka på dem till det bättre. Isen var således bruten. Från nu av hade den kvinnliga missionsverksamheten inom våra fängelser tagit sin början.

"En dag", berättar miss Foy, "gjorde jag för ro skull Maria Cederschiöld sällskap vid hennes besök. Men jag kände tydligt, att arbetet bland fångar varken överensstämde med min böjelse eller min förmåga. Jag beundrade Maria för hennes nit, men att efterlikna henne eller söka gå i hennes fotspår, ingick ej i min tankegång.

Då får jag en dag besök av min väninna. Halvt road, halvt förargad berättar hon, att fängelsepredikanten kört ut henne. Han behövde inte någon kvinnlig assistent, påstod han.

- Vad gjorde du då, frågade jag.

- Jo, svarade hon småskrattande, jag sade ingenting förrän jag kommit till dörren, då vande jag mig om och yttrade helt lugnt : 'Adjö, herr pastor, jag kommer snart igen.' Ifrågavarande präst var anställd som själasörjare såväl i detta fängelse som i det stora korrektionshuset, och vem som helst kan förstå att det inte ar möjligt att taga vård om cirka 400 mänskliga varelsers själar, hur brinnande ens nit för Guds sak och ens människokärlek än må vara.

Emellertid stod den 'kvinnliga assistenten' vid sina ord. Hon fortfor med sina besök utan att låta prästens arga miner och hans övervakande av varje hennes ord sig det minsta bekomma. Hon visste, att han av respekt för greve Liljencrantz ej vågade öppet protestera.

Så gick vintern. Med våren hade jag beslutat bege mig till England för att där vistas en längre tid. Jag stod just uppe i min packning, då jag en afton erhöll en biljett från fröken C. Hon sade sig ej må väl, varöver hon var mycket ledsen, emedan hon ej kunde besöka en kvinnlig fånge, som befann sig i stor själanöd. Det var en helt ung flicka, anklagad för barnamord och dömd att dagen därpå överföras till korrektionshuset. Kunde jag ej gå till henne i stället?

Jag måste nämna, att när greve L. utfärdat tillåtelsen för fröken C., hade han oombedd bifogat mitt namn. Antagligen menade han det vara mindre sårande för fängelsepastorn om tillståndet innefattade namnet på tvenne damer, ej endast det som var honom så synnerligen misshagligt.

Så ytterst olägligt det än var mig att avbryta och förberedelserna till min resa, kunde jag inte låta en sådan direkt kallelse förbli ohörd. Jag stoppade i fickan en liten skrift, som jag trodde vara särskilt lämpad för den stackars varelses själstillstånd, som jag skulle besöka, och begav mig iväg.

Jag blev genast insläppt, då fängelsepersonalen kände mig och visste av mitt bemyndigande, men jag lade märke till en viss satirisk min hos fångvaktaren, då han öppnade cellen, där den jag sökte befann sig. Efter några inledande ord med förklaring varför jag kommit i stället för fröken C., började jag tala till den unga barnamörderskan om hennes brott och om det nådebudskap som Herren bringar till varje syndare, vartill hon lyssnade med synbar lättnad. Därpå tog jag fram den lilla skrift jag medfört och läste därur några valda stycken.

Vi sutto där helt fridfullt tillsammans, jag läsande, hon följande som det tycktes läsningen med stor andakt, då fängelsetystnaden plötsligt avbröts av slamrande med nycklar och häftiga röster utanför. Dörren till cellen rycktes upp och på tröskeln visade sig en kortväxt man med av vrede förvridna anletsdrag. 'Pastorn', var min första tanke. Bakom honom syntes fångvaktaren, tydligen väntande sig att få roligt. Den stackars fången, skrämd av denna plötsliga uppenbarelse och de högljudda rösterna, brast i hysterisk gråt. Var och en som känner till det nervösa tillståndet hos de kvinnor som för första gången dömts till fängelsestraff förvånar detta icke, även en människa med stark fysik och det bästa samvete skulle blivit förskräckt av den lille mannens rasande min och vilda åtbörder.

När han fick syn på mig, blev han stående med gapande mun. Han hade väntat att få se sin gamla antagonist fröken C. och fann en vilt främmande människa.

- Vem är ni, stammade han.

- Jag är mamsell Foy, svarade jag, och jag har av greve Liljencrantz erhållit tillåtelse att besöka detta fängelse:

- Greve Liljencrantz har ingen rättighet att ge en sådan tillåtelse utan att höra mig, och jag ber er säga fröken C. och själv lägga på minnet, att jag inte tål någon inblandning i min ämbetsutövning.

Varpå han överhopade mig med så många hälsningar till fröken C. att jag slutligen avbröt honom med orden :

- Jag ber om ursäkt, men jag kan verkligen ej lova att komma ihåg hälften av det ni redan bett mig säga henne.

- Jaså, hånlog han, säg henne då, att hon inte behöver komma igen - och inte ni heller - tilläggande med en menande gest på fången: Se, vad ni har ställt till. Hon är ju alldeles ifrån sig.

Flickan, som icke hunnit hämta sig från sin förskräckelse, fortfor att gråta. Jag brydde mig inte om att säga, att det inte var underligt att hennes nerver fått en chock, utan yttrade endast:

- Fröken C. far svara för sig själv; vad mina besök beträffar, kommer jag ej att besvära er med dem vidare, då jag reser till England om fredag.

Varpå jag lämnade cellen, endast bevärdigande herr pastorn med en stel bugning i förbigående.

Vid hemkomsten fann jag Fredrika Bremer väntande på mig. Hon ville be mig besöka några av hennes vänner i England för att till dem framföra hennes hälsningar. Jag berättade mitt äventyr i fängelset, vilket nu, sedan den första förargelsen lagt sig, syntes mig uteslutande komiskt. Icke så Fredrika. Hon blev högeligen förbittrad över vad hon fick höra.

- Detta kommer att få ett efterspel, utropade hon. Han skall få sota för sin oförskämdhet.

Sagt och gjort. Redan följande dag begärde hon och erhöll audiens hos drottning Josefina, vilkens öra, alltid öppet för all nöd, med största uppmärksamhet lyssnade till Fredrikas berättelse.

- Jag skall tala med kungen, var hennes svar.

Med kännedom om Oskar I:s varma intresse för fångarnas sak och hans outtröttliga nit för fångvårdens förbättring i vårt land, visste vi nu att vår angelägenhet befann sig i goda händer."

Kort efter denna händelse lämnade Mathilda Foy Sverige. Hennes vistelse i England blev opåräknat lång. Därunder hade hon, tack vare sina förbindelser inom de socialt verksamma frireligiösa kretsarna, rikliga tillfallen att studera det storartade valgörenhetsarbete som därinom utfördes, ej minst lekmannamissionen inom fängelserna, som igångsatts på Elisabeth Frys initiativ. När hon efter nära ett par års bortovaro återvände till hemlandet, medförde hon jämte de rika erfarenheter hon förvärvat sig inom olika filantropiska områden en särskild skrivelse till kung Oskar från hennes vänner bland Londonfängelsernas kvinnliga besökare. Dessa vädjade på ett varmhjärtat sätt till hans kungliga inflytande för genomförandet inom de svenska kvinnofängelserna av en reform som inom de engelska visat sig så välsignelsebringande.

*

"Jag hade knappast", fortsätter Mathilda Foy sin berättelse, "satt min fot på svensk jord, förrän hela min tid, mina krafter och min förmåga togos i anspråk för det i Stockholm pågående nödhjälpsarbetet. En svår koleraepidemi hade sommaren och hösten 1853 hemsökt huvudstaden. Omkring 700 barn hade därunder blivit föräldralösa; Fredrika Bremer, ömmande för dessa övergivna små, hade satt igång en livlig hjälporganisation, för vilken hon mobliserat medhjälperskor inom de mer burgna klasserna. Skyddsföreningar, som skulle bispringa de nödlidande bildades i alla stadsdelar.

Men för sina 'kolerabarn' glömde ej Fredrika fångarna. De engelska kvinnornas exempel verkade stimulerande. En dag kallade hon mig och Maria Cedeschiöld till sig. Hon ville låta oss få del av en underdånig böneskrift, ställd till kung Oskar, vari tillstånd begärdes för kristligt sinnade kvinnor att besöka kvinnofängelserna i olika delar av landet. Hon motiverade sin anhållan med att framdraga Englands och andra länders föredöme. Det var bland det basta hon någonsin skrivit, varmt, sansat, sakrikt, allt vad man kunde önska.

- Vill ni båda teckna edra namn, frågade Fredrika

Vi samtyckte med glädje. Petitionen innehöll ju endast en begäran att kvinnor skulle äga rätt att besöka fängelserna, petitionärerna förbehöllo sig ej denna ratt för sig själva. Jag hyste därför ingen betänklighet att foga mitt namn till de båda andras.

Som en roande illustration till Fredrika Bremers okunnighet i vad som hör till formerna kan har namnas, att när hon efteråt gjorde en kopia av böneskriften ditsatte hon ej endast våra och Betty Ehrenborgs namn med sin egen stil, utan även ett par andra damers, som troligen aldrig hört talas om saken. När skrivelsen förelades statsråden, uttryckte dessa också sin förvåning över att namnteckningarna voro skrivna med samma stil. Men de togo saken humoristiskt. Fredrika Bremers person var alltför aktad, hennes naivitet i praktiska ting för väl känd för att hon skulle bli skylld för namnförfalskning.

Så gick en tid. Då får jag en dag besök av Maria Cederschiöld.

- Mathilda, utropar hon knappt kommen inom dörren, halvt skrattande, halvt gråtande, vår petition ar bifallen! Om söndag måste vi börja vårt arbete i korrektionsfängelset!

Jag trodde ej mina öron. Men vad hon sade var sant. Trots ett par av statsrådens avstyrkande hade kungen bifallit skrivelsen. Hon berättade vidare, att generaldirektören von Troil, som varit fängelsebesökens bestämde motståndare, just i dagarna inlämnat sin avskedsansökan. Till dess en ny chef hunne tillsattas för fångvården, hade en baron Cederschiöld, släktinge till Maria, förordnats att förestå ämbetet. Denne hade underrättat henne om, att nu var det ingenting som hindrade att vi genast kunde börja med vår 'söndagsskola' bland fångarna, som de kallade det.

- Jag inser att du måste gå dit, yttrade jag sedan jag hämtat mig från min förvåning.

- Och du med. Tillståndet galler speciellt mamsell Bremer, fröken Ehrenborg, dig och mig.

Och jag som aldrig önskat taga en aktiv del i arbetet! Men vad var att göra? Alla invändningar voro förgäves. Jag måste foga mig, då min vägran kunde stänga dörren för de andra, ehuru jag ej hade en aning om hur jag skulle bara mig åt.

Punktligt vid den utsatta tiden infunno vi oss följande söndag i fängelsedirektörens eleganta förmak, hörande till hans privata våning. Utom direktören själv, en herre med något grova drag och militärisk hållning, samt fängelsepastorn, blek av återhållen vrede, hade å ämbetets vagnar t. f. chefen för fångvårdsstyrelsen, Marias kusin baron C., och eckleciastikministern Reuterdahl, sedermera ärkebiskopen, kommit tillstädes.

Den senare öppnade sammankomsten med att tillkännagiva, att konungen och statsrådet beslutat ge damer tillåtelse att besöka de kvinnliga fångarna för att söka inverka på deras moraliska tillstånd och hoppades han, vändande sig till fängelsedirektören, att de skola bemötas med aktning och välvilja, varpå denne svarade med en stum bugning. Icke så prästen. Så snart statsrådet slutat bröt han ut i en ström av anklagelser mot oss, bland annat framkastade han tvivel på att våra lärdomar komme att överensstämma med den rena lutherska läran, ja, hans tillvitelser blevo så våldsamma, att statsrådet måste avbryta honom med orden:

- Tig! Detta går för långt. Ni är skyldig de dessa damer om ursäkt.

Då inskred Fredrika Bremer. Alltid kärleksfull och försonlig steg hon fram och räckte sin hand åt pastorn. Han bugade sig djupt, försäkrade att h o n aldrig gjort något som väckt hans misstankar, mot h e n n e hade an ej alls hyst någon illvilja.

- Mathilda, sade Fredrika vänd till mig, skaka hand med pastorn.

Jag gjorde så men jag är säker på att hans känslor gentemot mig voro långt ifrån välvilliga.

Efter detta lilla intermezzo tog baron C. till orda. Han underrättade oss om att vi på förhand måste bestämma vilken avdelning var och en av oss ville besöka. Det fanns tre sådana inom fängelset, en för barnamörderskor, en för tjuvar, dit mordbrännerskor hörde, och en för lösdriverskor. Kvinnorna hade på förhand blivit underrättade om att damer utifrån staden skulle komma för att tala till dem, men de ägde full frihet att deltaga eller ej i deras undervisning. Till varje avdelning hörde tvenne salar, de som ej ville vara med kunde uppehålla sig i den andra salen. Vaktkvinnorna hade fått order att iordningställa allt till vårt mottagande, vi hade bara att till dem uttrycka våra önskningar. Hon gjorde så. I sitt hjärtas överströmmande godhet kallade hon dem 'mina olyckliga systrar', vi voro komna, menade hon, för att visa dem vårt deltagande och om möjligt upprätta dem ur den sorgliga belägenhet, vari de sjunkit, en lott som utan Guds barmhärtighet kanske varit vår egen. Detta lilla tal upprepades i de olika salarna och framkallade snyftningar och tårar.

Början hade skett med lösdriverskorna, där lämnade vi fröken Ehrenborg, hos vilken några av herrarna stannade för att höra på. Sedan fortsatte vi till barnamörderskorna, till vilka jag var ålagd att tala. Jag höjde inom mig en bön till den Högste om styrka och hjälp och började min undervisning, ehuru jag var så nervös att jag knappt visste vad jag sade. Först lät jag mina elever läsa ett kapitel ur bibeln, varpå jag gav några förklaringar, allt under herrarnas närvaro - pastorns inberäknad. De stannade dock ej länge, utan fortsatte ronden för att släppa in fröken Cederschiöld till tjuvarna. Sedan jag lämnats ensam med fångarna undergingo mina känslor en stor förvandling. Jag var glad att ha blivit av med herrar åhörare, men kände det kusligt att befinna mig ensam bland 120 barnamörderskor. Åsynen av alla dessa kvinnor i sina vita buldansklänningar hade något gripande men på samma gång avskräckande med sig. Hittills hade jag endast varit upptagen av tanken på hur jag skulle handla, icke på vad jag skulle känna. Det var därför med obeskrivlig lättnad som jag, efter att ha passerat den smala korridor, som ledde till denna avdelning av fängelset, åter befann mig i direktörens förmak, där jag sammanträffade med mina vänner. Nästa söndag kl. 2 möttes vi åter utanför fängelseporten och blevo genast insläppta. Efterhand blev det arbete, vari jag mot min vilja blivit inkastad, mig allt kärare. Jag såg att mina besök icke voro ovälkomna för dessa olyckliga varelser. De syntes glada då jag kom och försökte visa mig vänlighet. Vad som dock tyngde på mitt sinne var känslan av min ovärdighet. Trots det varma intresse jag hyste för uppgiften, visste jag att mycket fattades mig. Så var det hos mig en stor brist att jag inte kunde sjunga. Jag såg nämligen med fröken Ehrenborg som exempel hur mycket man kunde uträtta med musiken som medium. De kvinnor, som undervisades av henne, hämtade synbarligen den största välsignelse av hennes älskliga sånger. Orden voro så förträffliga, melodierna så sångbara, att de med lätthet lärde dem utantill, och på så vis kommo deras sinnen under musikens förmildrande inflytande.

Fröken Cederschiöld led av samma brist som jag. Hon kunde ej heller sjunga. Vi överenskommo därför att utbedja oss fängelsedirektörens tillstånd att medtaga någon med sångröst begåvad besökare. Tillåtelsen gavs med största beredvillighet. Jag valde till min följeslagerska fröken Sigrid Rappe, en ung musikalisk flicka, som hyste ett varmt intresse för fångarna. De fastade sig också genast varmt vid henne, deras ansikten lyste upp då hennes mjuka, välklingande stämma tonade genom salen och de försökte efter bästa förmåga falla in i sången.

Metoden vid vår söndagsskoleundervisning var, som jag tror, ungefär densamma i alla avdelningarna. Kl. 2 varje söndag möttes vi på den stora fyrkantiga fängelsegården, varifrån vi begåvo oss var och en till sin sal. Det logement som blivit mig anvisat, var ett stort, ganska trevligt rum med sängar utefter väggarna och bord här och där. I övre ändan av salen var ett bord placerat samt stolar för mig och fröken Rappe. De fångar, som önskade deltaga i undervisningen, togo sina pallar och grupperade sig i vår närhet. Det stora tilloppet av deltagarinnor hade väl så småningom avtagit, men vi hade alltjämt en ganska god klass. Omkring 14-15 kvinnor kommo ända fram till bordet, andra sutto på ett litet avstånd, andra åter stodo som åhörare runt omkring rummet, somliga sysselsatta med handarbete. Ty egendomligt nog var söndagsarbete icke blott tillåtet, utan det belönades med extra premier. – Vad skola de ta sig till, menade herrarna, ha de ingenting att göra, hitta de bara på ofog. Vi försökte gendriva påståendet med att framhålla nyttan av ett bibliotek. Långt senare vann vårt förslag, efter vad jag hörde, anklang. Ett bibliotek inrättades som lär mycket anlitats.

Efter en kort bön brukade jag ge min söndagsklass ett par psalmverser, som de kände från kyrkan, att sjunga. Sedan läste vi tillsammans ett kapitel ur bibeln, de fingo göra frågor, som jag besvarade, med så mycket som möjligt hänvisning till bibelordet. Efter bibelläsningen fingo de sjunga en eller två sånger av dem de redan kunde, och vanligen lat fröken Rappe dem lära någon ny. När sången slutat, slogo de sig ned för att höra läsas ur någon bok eller lyssna till min berättelse med exempel ur kristligt liv, sådana jag själv bevittnat eller hört beskrivas. Med en kort bön och välsignelsen avslutades söndagsskolan. Klockan var då fyra, den for oss utsatta tiden.

Med sommarens inträde avbrötos våra besök. Vi skingrades åt olika håll. Men hösten samlade oss åter i huvudstaden, med undantag av fröken Ehrenborg, som lämnat Stockholm på några månader. Nu övertog Fredrika Bremer hennes plats bland lösdriverskorna eller de försvarslösa, som de också kallades. Att hon fann sig väl bland dem visar följande yttrande:

- Vet du, Mathilda, sade hon en dag till mig; jag ar mycket hellre tillsammans med dem än med dina fångar och Maria Cederschiölds tjuvar. Jag har större sympati för lösdriverskorna än för några andra, och hade det inte varit för min uppfostran och samhällsställning, hade jag kanske hört till deras anhang. Jag tror inte att jag skulle ha mördat mina barn eller någon annan människa, ej heller skulle jag stulit, det synes mig så lumpet. Men springa omkring på gatorna och skråla och gräla, dricka mig full, nyttja fula ord och okväda polisen; se det hade varit något i min vag. Det hade jag tyckt vara roligt!

Alltså intog Fredrika Betty Ehrenborgs plats bland lösdriverskorna och de blevo snart de allra basta vänner. Hon brukade läsa för dem ur Fjellstedts Bibelvännen, en förträfflig skrift, spridd över hela landet. En gång råkade hon emellertid i delo med ordningsmakten inom fängelset. Hon hade last högt ur Onkel Toms stuga på en söndag! Fängelsedirektören blev alldeles rasande. - Kan man tänka sig ett sådant vanhelgande! Läsa en roman för fångarna på en söndag! Det skulle aldrig ha hänt fröken Cederschiöld med ordningsmakten inom fängelset, eller mamsell Foy !

Jag misstänker att det låg något annat inunder. Fredrika hade klagat på det bröd, som gavs åt fångarna. Det skulle hon nu få sota för, och därav härrörde troligen herrarnas hastigt påkomna religiösa nit."

*

"Den tid var nu kommen, då fångvårdsstyrelsens officiella berättelse skulle framläggas. Stor blev vår förvåning, då vi fingo läsa att direktionen för korrektionshuset givit våra besök det basta vitsord. Alltsedan dessa börjat hade man konstaterat en märkbar förbättring i fångarnas uppförande; det vore därför önskvärt att flera besökare följde exemplet.

Detta erkännande blev snart bekant, och det var förunderligt att se den förändring som några månader av stilla verksamhet åstadkommit i den allmänna opinionen. I stället för att som i början peka finger åt oss såväl offentligt som enskilt, i all synnerhet från skandalpressens sida, hade vi blivit föremål för välvilligt intresse och framhöllos som efterföljansvärda exempel.

Uppmuntran utifrån fattades oss ej heller. Så hörde jag från mina engelska vänner att den skrivelse jag medfört till kung Oskar hade haft god verkan. Kungen hade därpå svarat i ett egenhändigt, ytterst vänligt brev, vari han uttryckte sin tillfredsställelse över att kristligt sinnade kvinnor i hans land upptagit Elisabeth Frys verksamhet inom de kvinnliga fängelserna.

Sommaren 1856 begav jag mig åter till England. Vid min återkomst hösten 1857 fann jag allt vid det gamla. Varje avdelning hade sina regelbundna besökare. Men i ett avseende var det ej sig likt. Lösdriverskorna stodo lottlösa. Med dem ville man ogärna ha något att skaffa. Ty deras vän fanns ej längre i Stockholm. Fredrika Bremer hade begivit sig ut på sin långfärd i främmande länder.

Hennes bortovaro beklagades allmänt. Hennes 'systrar' bland de laglösa hade blivit så förtjusta i henne. Vare sig det kom av Fredrikas påstådda samhörighet med dem eller en viss poetisk fläkt som omgav hennes person och tal, vilket tilltalade dessa obalancerade varelsers fantasi, nog av, hon hade helt vunnit deras hjärtan."

*

Själv skrev Fredrika Bremer en gång om detta sitt arbete:

"Herre och Fader, blive mina nätter utan sömn, mina dagar utan vila, min levnadsdag i förtid utnött av arbete – blott att jag måtte vara ett verksamt medel i din hand att föra många olyckliga och fängslade till erkännande av din godhet, till njutning av din härlighet !"

Lotten Dahlgren