Kan
det möjligen vara så att de grundläggande principerna
för vårt nuvarande skolsystem är ett enda stort tankefel?
Under
det lilla barnets två första år lär det sig en
mängd saker, inklusive det egna språket, med enorm hastighet.
Vid ungefär fyra års ålder vet barnet vem det är,
det har också upptäckt sin egen kraft och även sin begränsning.
Barnet har lärt sig umgås med människor runt omkring
sig på ett någorlunda socialt accepterat sätt.
Och
så är det dags att börja skolan!! Efter ett år
eller två börjar upptäckarglädjen och spänningen
i att lära sig nya saker sakta att försvinna.
Det
verkar som om skolsystemet har följande tre fatala brister:
- Det
har inte anpassat sig efter hur hjärnan tar emot inlärning.
- Det
har alltför svag känslomässig anknytning.
- Det är hårt
kontrollerande i stället för att låta eleverna själva
upptäcka det mirakulösa i att lära sig något
nytt.
För
det första måste läraren lämna sin roll som ämnesexpert
och i stället gå in i rollen som expert på kommunikation.
För
det andra måste han/hon känna till hur den mänskliga
hjärnan fungerar och tar emot inlärning. Det måste finnas
känslomässiga associationer i allt som presenteras. Hjärnan
kommer nämligen bäst ihåg det som har en känslomässig
laddning.
För
det tredje: Det är mycket svårt att nå framgång
i skolarbetet för de elever som har en negativ bild av sig själva.
För att ändra på detta har läraren en helt avgörande
betydelse.
Inlärningsmiljön
måste vara trygg och säker vilket innebär att eleven
inte ska behöva möta kritik eller ironi vare sig från
kamrater eller lärare. Varför skulle någon som är
rädd för att bli skrattad åt av någon i sin omgivning
frivilligt utsätta sig för den risken om det inte är
nödvändigt. Det troliga är att denna elev gör sig
så osynlig som möjligt och hoppas att ingen lägger märke
till honom/henne. Det är ytterst osannolikt att denna elev lär
sig någonting. Elevens hjärna råkar då ut för
ett mycket välkänt fenomen som på fackspråk kallas
"downshifting". Detta innebär förenklat och i all
korthet att när man blir utsatt för något som man kan
uppfatta som en fara utlöser hjärnan stresshormonerna, adrenalin
och cortisol. Dessa stresshormoner hindrar blodet från att nå
de översta delarna av hjärnan, innebärande att när
en elev känner sig otrygg kan ingen inlärning äga rum
eftersom den plats där detta huvudsakligen försiggår
(cortex) inte får nog med blod för att kunna fungera optimalt.
Under
mer än 25 år har jag arbetat med en metod som går under
benämningen "suggestopedi". Denna metod fokuserar på
att aktivera reservkapaciteten i det undermedvetna.
- Elever
befinner sig i ett s.k. ”flow-state” där 120% av
den normala kapaciten mobiliseras. Hemligheten ligger i de osynliga
detaljer som formar elevens självbild och inställning till
ämnet. Dessa kan bland annat vara:
- Fantasifulla,
inspirerande och välorganiserade klassrum som förmedlar
till eleverna att de är betydelsefulla. (BBC-forskning har visat
att sammanhanget utgör 55% av vad en elev minns, medan vad läraren
faktiskt säger utgör 7%!)∑
- En
mängd varierande undervisningsmaterial som visar att läraren
hyser förtroende för sina elevers förmåga, och
byte av aktiviteter minst var sjunde minut för att ge intryck
av en spännande kapplöpning med tiden.
- En
speciell teknik att rätta som undanröjer all rädsla
för att göra misstag och uppmuntrar eleverna att ta risker
och delta helhjärtat.
- En
särskild presentationsteknik som låter eleven stämma
in till lärarens tankeprocess och därigenom bygga up förväntan
för vad som kommer härnäst – som när barn
lyssnar till en välbekant saga med stor spänning!
I korthet,
om undervisning ska vara berättigad bör varje lektion vara
en omdanande upplevelse där eleverna upptäcker sin potential
och sin personliga inlärningsstil och blir igenkända för
vilka de är och vilka de är på väg att bli.
Eller,
helt enkelt, om läraren sköter om eleven, sköter inlärningen
sig självt.
Och
skulle inte det vara himmelen på jorden?
Översatt
och fökortad av Bjorn Cobdal