"... den första i Sverige utförda färgfilmen av en medeltida kyrka ... denna film har ett utomordentligt dokumentariskt värde ... och den har betydande artistiska förtjänster ..."

2: texten som Gustaf Näsström talade in sommaren 1963:
såsom den trycktes i Från Ådalar och Fjäll, Härnösands stifts julbok, 1966

Ytterlännäs kyrkas exteriör mot söder, med vapenhus och takryttare, innanför bogårdsmuren

Just där Ångermanälven vidgar sig till en havsvik - sex mil norr om Härnösand - ligger Ytterlännäs gamla kyrka. I det yttre ser hon ut som en 1700-talskyrka med takryttare för klockorna på krönet av ett brutet brädtak och med stora välvda fönster - ungefär som Borgsjö rokokokyrka i Medelpad, som har varit en förlaga för exteriören. Fram till 1854 har sockenborna kommit vandrande till gudstjänster genom stegporten i bogårdsmuren, som har rekonstruerats i vår tid, och på Gudsåkern där innanför har de begravt sina döda. Nu står bara två vårdar kvar. Den ena berättar om en pommersk kofferdikapten, Henrik Detleff Schütt, som dog här i denna sjöfararbygd 1840, och den andra bär på sin mässingsplatta en inskrift om komministern Olof Grafström, om vilken de efterlevande citerar Esaias' ord att "de som redligen för sig vandrat hava, komma till frid".

Innanför 1700-talsskalet är detta tempel emellertid en medeltidskyrka, en av Norrlands äldsta, byggd i början av 1200-talet. Den tiden får man känning med i de grova stenblocken innanför den nu flagnande 1700-talsputsen, som är röd på knutarna och vit på väggfälten. Samtidigt med att murarna putsades, bröt man - det var på 1700-talet, som älskade ljusa kyrkorum - upp stora fönster i stället för de små medeltidsgluggarna.

Vad rymmer kyrkan idag? Om den här tunga gamla nyckeln till vapenhuset berättar traditionen att en öm en gång råkade nappa at sig den i misshugg, därför att ett aptitligt ålskinn var fäst vid den. Först 40 år senare återfanns den i örnens bo på ett berg en fjärdingsväg från kyrkan.

Dörren mellan vapenhuset och långhuset med Kristus-symbolen lejonet bärande ett ringformat handtag.

Vi går in i vapenhuset, som har sitt namn av att menigheten där skulle lägga av sig sina vapen, och vi står inför den höga och smala kyrkporten, som var ytterport, innan vapenhuset byggdes på 1400-talet. Mellan medeltida järnsmiden sitter här på portens grånade och fibriga trävirke kyrkans äldsta lösöre. Det är en Kristus-symbol, lejonet av Juda, med ett ringformat handtag i sitt morska bett, och det är av en tidig bysantinsk typ, som antyder att det kan ha kommit hit från något av länderna vid östra Medelhavet. Man har träffat på flera sådana långväga främlingar i norrländska kyrkor.

Parti av högkoret med Eghils väg- och valvmålningar t.v. samt altaruppsatsen med skulpturer av Magnus Granlund och Carl Hofverberg.

Nu har vi kommit in i själva kyrkorummet, och blicken söker sig över de slutna bänkkvarteren framåt mot högkoret med dess altaruppsats. Den är ett verk från 1700-talets mitt av den hälsingske rokokobildhuggaren Magnus Granlund och av kaptenen vid Jämtlands regemente Carl Hofverberg. De har skulpterat symboler för tron och hoppet, som flankerar altaruppsatsen med sina teatraliska åtbörder, men också änglar, som trumpetar ut Guds makt och härlighet, och ävenså den förgyllda reliefen på sockeln, som framställer Nattvarden med Kristus och lärjungarna sittande till bords kring påskalammet.

Från högkoret vänder vi oss om och ser tillbaka mot kyrkans långskepp med de båda läktarna, som vinklar sig längs två väggar och verkar som "rader" på en teater, och med de dekorativa kalkmålningarna från 1500-talets början, som täcker både väggar och takvalv. Väggarnas målningar kalkades över på 1700-talet, som var en mycket tidsmedveten epok och föraktade äldre tiders prydnadsglädje, men de bägge stjärnvalvens målningar har aldrig varit överkalkade eller renoverade utan står fram i sin ursprungliga skönhet, fast en del färger har förändrats, så att t. ex. röda kinder har blivit svarta.

I valvet över högkoret framställes de fyra evangelisterna men utan sina vanliga attribut: där är Johannes, Marcus, Mattheus och Lucas. Och här är även dekoratören själv. I detta valv upptäckte Henrik Cornell för ett halvsekel sedan den målande konstnärens signatur: där står maalede Eghil. Vi vet att denne Eghil har dekorerat flera kyrkor i Ångermanland, Hälsingland och Uppland, bl. a. Torsåker och Enånger. Man känner strax igen honom på hans rödbruna och gröna ornament med kil- och blixtmönster och ett slags snirklar, som påminner om spiralfjädrar eller vattenväxter. Ytterlännäs kyrka är hans främsta monument.

Ungefär samtidigt som Eghil målade valven, skaffade sig kyrkan ett altarskåp av svensk tillverkning men efter nordtyska förebilder. Där ser man i mitten Kristus i nådastolen, dvs på sin faders knä, flankerad av S:a Anna, som var jungfru Marias moder, och av apostlar och helgon. Vid samma tid, alltså början av 1500-talet, förvärvade kyrkan en madonnabild av den berömde hälsingeskulptören Hakon [sic] Gulleson. Här sitter denna madonna som en gyllenblond norrlandstös med den lille pilten Kristus på sitt knä, och hon vädjar till alla om kvinnan-moderns roll i det gudomliga sammanhanget. Man vet vem givaren var: ärkebiskopen i Uppsala Jacob Ulfson av den gamla ätten Örnfot. Hans heraldiska örnklo sitter på bildens sockel.

Medeltidens spädbarn upptogs i församlingens gemenskap genom att döpas i en enkel funt av gotländsk kalksten från 1200talet. Kring alla liturgiska förrättningar svävade balsamiska dofter från ett rökelsekar av brons, som svängdes av diakoner och korgossar för att fördriva djävlarna och för att rena församlingen.

Med reformationen blev predikstolen - "korgen" - allt vanligare i kyrkorummet, och Ytterlännäs fick en praktfull sådan stol efter mönster av Nicodemus Tessins i Uppsala domkyrka med voluter och andra sirater i rött och guld, utförda av den finske bildhuggaren Hans Biskop omkring 1730. På predikstolen hade också timglaset sin plats, och det silade sin sand under predikans stundom alltför långsamma och sövande minuter. På samma vägg som predikstolen hänger numera ett triumfkrucifix. Det har en gång hängt under taket mellan högkoret och långskeppet och det är en senmedeltida bild av den korsfäste, klädd i sina egna blodblommor, hela kristenhetens lidande offerlamm. "Min Gud, min Gud, vi haver Du övergivit mig?"

Under triumfkrucifixet stod på medeltiden ett korskrank, som skilde prästerskapet från menigheten. Ett minne därav finns kvar i Ytterlännäs, en korgrind av ålderdomligt och sinnrikt snickeri, som nu öppnar sig mot högkoret. En annan, mera primitiv detalj: barkade aspgrenar vid fönstren på manssidan att hänga upp hattar och mössor på. Kan man komma närmare svensk allmoge-komfort?

Släktled efter slaktled har Ytterlännäsborna fyllt denna kyrka vid högmässor, barndop, bröllop och begravningar. I mitten av 1600-talet blev den för trång och man byggde in ett par läktare, som utvidgades på 1700-talet. Upp till dem leder smala och trånga trappsteg för drängar och pigor och soldater, medan bönderna satt i sina betalda och bestämda bänkkvarter nere på kyrkogolvet. Blev de nu för sömniga av prästens ordflöde, kunde de hålla sig vakna genom att titta upp mot valvens målningar med ornament och bibliska framställningar och helgonbilder. Där kunde de se bl. a. Kristus som smärtornas man med alla sina pinoredskap, och hans moder jungfru Maria, som blottar sitt bröst för att låta Kristus dia det, den tappre helgonkonungen S:t Olav med sin yxa, han som föll vid Stiklastad 1030, och S:a Gertrud med sin kyrka som attribut och så de fem visa jungfruarna, som håller lampan brinnande inför mötet med den himmelska brudgummen. Ett stycke vägg under läktaren - bakom skulpterade pelare med blomster ringlande kring skaftet - är den plats, där det gamla altarskåpet hängde. Den väggen blev aldrig överkalkad på 1700-talet, och där kan man nu se en mycket figurrik helgonsituation av Eghil: det är S:a Ursula och de 11.000 jungfrur, som följde henne ombord på ett skepp från England uppför Rhenfloden för att fortsätta till Rom. På återvägen blev de i Köln nedhuggna av vilda hunner, som sedan drevs på flykten av 11.000 änglar. Den brynjeklädde riddaren, som störtar över bord, är väl en av de vilda hunnerna, och man förstår att jungfrurna klappar händer och fägnar sig åt en så åtråvärd syn.

På väggen ut mot vapenhuset finns en annan målning bevarad: det är en av kristenhetens centrala bildframställningar, Pietà, den döde Kristus, vilande på sin moders knän, den djupaste förkrosselsen före uppståndelsens under.

I skenet från en medeltida malmkrona med sex levande lågor kan vi läsa ett dokument från 1850, som säger oss att Ytterlännäs sockenmän då beslöt att det vore ett helgonarån att riva den gamla kyrkan, när nu en ny byggdes. Hur trakten kring kyrkan såg ut på deras tid kan man se av en oljemålning av G. W. Palm, vilken hänger i den för kommunala uppgifter omstuvade herrgården Johannisberg. Det är den unga sågverksindustrins ådal med många segelskepp på redden. Märkligt att några av den tidens bestämmande karlar kände så varmt för sin gamla kyrka.

Efter deras tid har ju mycket förändrats i bygden. Dit hör den nya kyrkan, en typisk Karl Johans- eller Tegnérkyrka av vitmålad ödslighet, medan den gamla kyrkan äger en färgstark intimitet. Ibland om somrarna får den medeltida kyrkans klocka ringa över bygden. Då går hemmansägaren och ringaren Erik Wedin med trygga steg uppför yttertrappan till takryttaren och öppnar dess luckor, och så trampar han i gång med sin snabba fot, och så dånar klockklangen ut över Ådalen med sitt budskap om medeltidens hyllning till den heliga jungfrun, ingjuten i klockans mantel: Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum, benedicta tu in mulieribus. Eller på svenska: Hell dig, Maria, full av nåd, Herren är med dig, välsignad vare du ibland kvinnor.

Ytterlännäs bygder lyssnar till den gamla kära klangen. Den dallrar över Nordanåker, den dånar över Sunnanåker, kanske når den bort till Väija-Dynäs sulfatfabrik, som har lånat sitt firmamärke från vapenhusets lejonhuvud, och till Bollsta bruk och förtonar över sorteringsverket vid Sandslån och neråt älvens industriorter och arbetarsamhällen, så långt ett öra vill höra. Från Nylandsberget ser vi ut över timrets ådal, där fabriksskorstenarna står tätt längs havsarmen och tjärnarna under blå randberg.

Nu samlas alla hembygdsvänner kring templet till gudstjänst eller annan ideell uppbyggelse. Här ser man då bl. a. konsulinnan Ulla Ekman, den generösa värdinnan på Väija herrgård, Ludvig Nordströms skyddsgudinna i Stornorrland, och folkskolläraren och botanisten Sten Berglund, sen urminnes tid en ledande man inom socknen och ett mönster för en norrländsk medborgare och hembygdsvårdare. Ute på kyrkbacken vimlar det en sådan dag av glada församlingsbor.

Mariaklockan har tystnat och ringaren Wedin går ned igen. Han passerar det gamla bladformade järnsmidet, som bär upp den tjärade takrännan på takhörnet, och så går han in i kyrkan för att göra sin ödmjuka tjänst vid en sommarhögtid. Orgeln börjar intonera den Kolmodinska sommarpsalmen, kyrkoherde Alf Nordborg träder ut ur sakristian, klädd i en mässhake från 1500-talets början men moderniserad 1753, då vår nya tideräkning började. Han knäböjer framför järnljusstaken från 1200-talet och ligger försjunken i bön, medan församlingen sjunger "Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor, du nalkas, ljuva sommar, då gräs och gröda gror.

Andaktsstunden är slut, församlingen strömmar ut ur kyrkan. Man ser fru Hulda Hägglund i Nordanåker, konsulinnan Ekman och folkhögskolerektorn Josef Olsson på Hola. Man ser Sten Berglund med landsantikvarie Bo Hellman vid sin sida, man ser kyrkoherde Nordborg och den driftige kyrkvärden Leo Lindberg. Alle man på plats. Och medan männen bakom kameran arbetar, råkar det utspelas en dopakt, som går vidare inne i den gamla kyrkans hägn. En ny ångermanländsk generation hälsas välkommen i kristenhetens och samhällets gemenskap.

ur "Ytterlännäs gamla kyrka", i Från Ådalar och Fjäll, Härnösands stifts julbok, 1966, s. 17-33