"För jämt ett sekel sedan räddades kyrkan från förstörelse...

"Festligheten blev i hög grad en Näsströmsk familjehögtid av äktnorrländskt märke. Släkten Näsström tillhandahöll i kyrkan både högtidstalare, ringare och kyrkosångare och hade dessförinnan samlats till stort släktmöte hos hemmansägare Oskar Näsström i Bokksta, som tagit initiativ till kyrkohögtiden."

ur Sundsvalls Tidningen, 11. november 1950

 

klicka för en större bild!
Ytterlännäs Gamla Kyrka fredag den 10 nov.1950 kl.18, då hundraårsminnet firades av den märkliga sockenstämma, som beslöt att gamla kyrkan skulle orubbat förbliva.
Fil Doktor Gustaf Näsström håller högtidstalet framför porträtet av Carl Martin Schönmeyr

Högtidstal, som Gustaf Näsström höll vid en fest till firande av 100årsminnet av kyrkans räddning den 10 nov. 1950.

Ärade församlingsbor!

Fädernas kyrka i Sveriges land - de orden i biskop Eklunds psalm får en särskild innebörd, när vi i kväll samlas här i våra egna fäders kyrka i Ytterlännäs - som enligt sägnen byggdes av Pål i Väja, Funt i Mo, Kil i Lägdom, Rake i Angsta och Halätter i Stensätter - för att fira 100-årsminnet av den dag, då denna 700-åriga kyrkobyggnad räddades undan förödelsen genom ett enhälligt beslut på sockenstämman den 10 november 1850. Detta märkliga och för sin tid enastående beslut har i protokollet följande lydelse:

"Till följe av skrifteligen därom gjord begäran framställdes till skattemännens utlåtande, huruvida den gamla kyrkan, under förutsättning att högvederbörligt tillstånd därtill vunnes, skall nedrivas och därav begagnas, vid nya kyrkans uppförande och inredning, vad därtill möjligen kan befinnas dugligt. Herr protokollssekreteraren Schönmeyr uppstod härvid och anförde att han ville hava i protokollet nedlagt protest emot gamla kyrkans rubbning; att det skulle vara ett helgonarån att förstöra ett tempel, som våra förfäder för minst fem hundrade år tillförene uppfört, för att begagnas av deras efterkommande till Guds ära och gemensam uppbyggelse och andakt; ett tempel, som i anseende till sitt höga byggnadssätt, dess sköna prydnader och målningar skola för eftervärlden bära vittne om fädrens mannakraft och skönhetssinne, och att det skulle vara ett våld och skändligaste förakt mot våra avlidne fäder att förvandla deras lugna, fredliga grifter till hemska och ödsliga grus- och stenhögar m. m. Efter anförandet härav begärdes ånyo församlingens utlåtande i omförbemälte ämne, varefter skattemännen enhälligt beslöto att gamla kyrkan skulle orubbat få förbliva, sådan den befinnes. In fidem P. W. Huss. Uppläst och justerat i allmän sockenstämma den 17 nay. 1850, betyga på sockenmännens vägnar: Joh. Nyberg, J. Hamberg, Nils Näsström."

Först ska vi här ägna en minnesgod hyllning åt protokollssekreteraren, v. häradshövding Carl Martin Schönmeyr i Ångermanlands södra domsaga. Han bodde på en av denna sockens äldsta och vackraste gårdar, Angsta, vars namn ju förekommer i den gamla ramsan om kyrkobyggarna, och han blev sedermera morfar till Stockholms stads borgmästare Carl Lindhagen, som tillbragte elva lyckliga somrar på vad han kallar paradiset Angsta och som själv i sina memoarer skildrat sin morfar såsom "ett original med ofantlig fysisk uthållighet, utan några egna behov och med en rinnande öppen börs för alla som förstodo att begagna sig därav; därför måste han också till sist gå bort från Angsta, som småningom övergick i bolagshänder."

Denna livsbejakare och slösare måste ha varit en behjärtad och fin människa med ett levande sinne för skönheten och fromheten i alla dess uppenbarelseformer, ett sinne som kom att gå i arv till hans dotterdotter Anna Lindhagen, en av de tappraste och segaste kämparna för Stockholms sköna idyller. Hans temperamentsfulla ord, som ger en ganska ovanlig must och kraft åt protokollet, är till hela sin anda så moderna att man förbluffas av att de skrivits redan för hundra år sedan, då det eljest var klent beställt med känslan för de konstnärliga och kulturella dyrgriparna i våra gamla byggnadsminnesmärken. Ni har säkert hört t.ex. om hur biskop Esaias Tegnér i Växjö, den lysande skalden och humanisten, for fram med medeltidskyrkorna i sitt småländska stift: han hatade dessa mörka och mystikfyllda tempel och han krävde med hela sin vältalighets auktoritet att de skulle rivas och ersättas med ljusa, klassiskt formade kyrkorum av en typ, som vi numera finner hopplöst kall, stel och tråkig.

Den 10 nov. 1840, alltså tio år före det märkliga beslutet här i socknen, hade Vitterhetsakademien i en skrivelse till K. Mt. konstaterat att kyrkor av hög ålder och arkitektonisk märkvärdighet ofta blivit förstörda, trots att det var föreskrivet att förändring
eller ombyggnad av kyrkor inte måtte företagas utan föregången anmälan hos överintendentsämbetet (eller byggnadsstyrelsen, som det numera kallas), varför akademien hemställde att den måtte få yttra sin mening om utdömda kyrkobyggnader och medverka till räddandet av målningar i valv eller på väggar, gravmoment, altarskåp, vapen, rustningar m. m. Denna hemställan gällde emellertid bara beskrivning och avbildning av de gamla kyrkorna och man räknade inte med att kunna förhindra rivning av dem.

Det är mot denna ödmjuka bakgrund vi har att se 1850 års sockenstämmobeslut här i Ytterlännäs. Det innebär att just denna ångermanländska socken, före någon annan i hela Sveriges land, insåg vilket värde det fanns i en liten medeltidskyrka och bestämde sig för att rädda detta värde från fäderna till de efterkommande. Det innebär helt enkelt en praktisk pionjärbragd i den svenska kulturminnesvården, och jag får bekänna att få händelser i detta jordeliv har gjort mig så glad och stolt som att jag bland de tre undertecknarna av beslutet fick möta min egen farfar. Jag vet eljest inte mycket om honom, men det ger en sällsam andlig kontakt att han kände varmt och starkt för denna kyrka, som jag själv år 1937 hade glädjen att få gagna genom att i en artikel i StockholmsTidningen ge initiativ till dess nödtorftiga restaurering.

För att nu fortsätta på den här släktlinjen kan det kanske vara tillåtet att citera några avsnitt ur de memoarer, som min far lämnade efter sig, när han dog 1945. De ger nämligen några närbilder ur allmogelivet i Ytterlännäs på Carl Martin Schönmeyrs tid, närmare bestämt i Sunnanåker och Nordanåker, dessa gamla minnesdigra kyrkohemman, som Gustaf Näsström Vasa år 1555 hade förlänat till sin skrivare i Ångermanland, Erik Månsson. Vid storskiftet hade min farfarsfars hem flyttats hit till den s. k. Kläppen från ett tidigare läge i Näs. Och nu fortsätter min far:

"I det stora köket i mangårdsbyggnaden fanns två skåpsängar i två våningar, och i dem låg hela familjen om nio personer, inklusive dräng och piga. Mitt på golvet stod ett fällbord, i hörnet en Moraklocka, en ställning för mjölktråg och en öppen spis, där maten lagades. Det var kornmjölsgröt till frukost och kväll, kokt saltströmming och potatis till middag, smörgås med ost och stekt fläsk på bröd till aftonvard. Knivar, gafflar och tallrikar begagnades inte i vardagslag och inte heller duk på bordet utan man åt med träskedar ur ett gemensamt fat. Höst och vår kom skräddare och skomakare för att sy vadmalskläder och skor, och på vinterkvällarna satt kvinnorna vid spinnrockarna för att bereda ull- och lingarn i eldskenet från den öppna spisen eller vid fladdret från hemstöpta talgljus. I födorådsstugan fanns det utrymme för bakning av tunnbröd, knäckebröd och råglimpor, för mältning av korn till brygd av öl och svagdricka för husets behov. Och bland andra åbyggnader märktes ett härbre för förvaring av korn, råg och gråärter, salt- och surströmming och saltat kött, en liggtimmerloge med tröskverk, drivet av en hästvandring utanför väggen, med bingar för korn- och råghalm, agnar och ärtris, sädeskärvar för tröskning frampå höstsidan och rullbultade rågkärvar för stoppning av madrasser, och så en bod i bottenvåningen, där kornet bearbetades med slaga."

Det är - som ni hör - en rent medeltida livsföring i självhushållets tecken, som här träder emot oss i 1860-talets Ytterlännäs: väggfasta sängar, gemensamt mattråg, slaga på logen. Bara ett århundrade sedan och ändå så fjärran från vår egen levnadsstandard. Men genom alla tidsskiften och förvandlingar reser den lilla medeltidskyrkan sin beständighet. Och vi som mötts här i afton känner väl alla en rikt förgrenad gemenskap både med varandra och med detta 700-åriga tempel. Här har våra förfäder ända ner i 1200-talet öppnat den tjärbruna dörren med den urgamla Kristussymbolen lejonet. Här har de mottagit Kristi lekamen och blod vid altarringen, medan Mariaklockan rungat från stapeln. Här har de hängt sina hattar och luvor på de avskalade trädkvistarna längs väggarna. Här har de under långa predikningar kisat upp mot mäster Eghils målningar i korvalven. Här har de irriterats av de okynniga ungdomarna däruppe på läktarna under barockens och rokokons tid och här har de själva irriterat vördiga prästerskapet genom köpenskap och muntert stoj ute på kyrkvallen före och efter gudstjänsten.

Livet har fört oss till många skilda orter och uppgifter, men ett har vi alla gemensamt: känslan av obrottslig hemmahörighet i detta rika och pyntade gudshus, som för oss här i kväll är "fädernas kyrka i Sveriges land".

ur "Ytterlännäs gamla kyrka", i Från Ådalar och Fjäll, Härnösands stifts julbok, 1966, s. 17-33