Här finner du andras omdömen om Gustaf Näsström
som konstkritiker;
Gustaf Näsströms egna "Strötankar om konstkritik",
1949 finns här
Prof. Per Rydén skriver
Näsström uppträdde som en mycket slagfärdig, ofta raljant konstkritiker, som med språklig uppfinningsrikedom tog pulsen på det samtida konstlivet. Som bedömare och presentatör kvalificerade han sig snabbt till den lilla skara som bestämmer dagordningen för en stor publik.
Blickens skärpa anstår en sentida lärjunge till Linné.
Han hann formulera sig i tid för att hinna forma sin tid.
I sambandet med boken Svensk funktionalism, 1930:
Näsström hörde till det nyas vapendragare, men i sitt försök att försvara det nya valde han inte minst att peka på det gamla.
Boken betraktades som ett ytterst betydelsefullt inlägg i en diskussionen, där känslotänkande och vanetänkande hittills ... hindrat ett bedömande ...
Linda Fagerström beskriver hur Gustaf Näsström var stilbildande för andra skribenter, med hänvisning till hans recension "Tre konstnärinnor" i Stockholms-Tidningen, 22 mars 1956 och till andra artiklar som utkom senare.
Här ett exempel på det inflytande som tilldelades honom
Lovorden haglade över det fantastiska stadsbiblioteket - i stort sett inom alla kretsar - men precis som det alltid brukar och skall vara hördes även några mer eller mindre negativa röster så som till exempel i artikeln ”En kritisk snabbrond” av kulturjournalisten Gustaf Näsström i Stockholms Dagblad från den 1 april 1928. Här kan man till exempel läsa att folkhumorn redan hade ”begåvat stadsbiblioteket med phula namn” (tyvärr förtäljes ej vilka), att den stupande Himlatrappan rutschar ut besökaren ”tvärs genom glasporten och rakt in i Sveavägens vimmel av varandra korsande bilar och bussar.” Gustaf Näsström är också kritisk till stuckmålningarna i facksal 2 av Hilding Linnqvist men desto mer positiv till ”John Blund” i sagorummet av konstnär Nils von Dardel.