UPPLANDS KYRKOR - 157
 |
UPPLANDS KYRKOR - 157
|
klicka på en minibild för se en större bild i ett nytt fönster!
|
I skilda delar av vårt land dröjer sig de gamla hednagudarna kvar i skydd av ortnamn, där Oden, Tor och Frö bildar förleden och där den andra leden ofta är vi eller harg, vilka bägge betyder hedniskt offerställe. Odensala socken, belägen i det gamla Svearikets centrum, på kristendomens uppmarschlinje från Sigtuna till Uppsala, behöll långt in i medeltiden en äldre namnform, Odinsharg, som närmast knyter sig till en hednisk offerplats halvannan kilometer norr om sockenkyrkan med högar, rösen, kistgravar och runstenar. Där förnimmer man ännu den starka pusten av forntid, inte minst inför en runsten vid Långhundravägens västra sida inte långt från gården Harg. Den är huggen av vår främste runmästare – Fot hette han och verkade vid slutet av 1000-talet.
Inom en ormslinga, som i glesa runor berättar att "Idul och Björn läto resa denna sten efter sin fader Torsten", avtecknar sig i skarp profil dels en ryttare i toppig hjälm, dels - över och bakom honom - en väldig svävande fågel, som spärrar upp sina klor mot ryttarens huvud. I de fornnordiska dikterna möter man ofta detta motiv: hjälten som hack i häl följs av dödens budbärare, örnen, korpen, höken eller draken. Vår berömde litteraturprofessor Henrik Schück framkastade i sin ungdom den djärva gissningen att ryttaren och fågeln på runstenen vid Harg återger en scen ur sagan om Didrik av Bern, dvs kejsar Teoderik av Verona, som under en jakt i villande skog rövades bort av en drake. Odensala och Verona! Minsann, här brummar det av forntida världsförbindelser ungefär som det i dag brummar av globala jet-drakar på Arlanda flygplats en halvmil sydost om Harg.
Plan av Odensala kyrka 1909 |
I Odensala socken bevaras mer än dussinet runstenar. De flesta av dem bär det kristna korset, och inskriften slutar med ett fromt "Gud hjälpe hans ande!" I kyrkans tornkammare gömmer sig en runsten med ett kristet kors på hög fot över en båglinje, som troligen avbildar en gravkulIe. Stenen har från början haft sin plats ute på kyrkogården, och den anses vittna om att det har funnits ett litet kristet gudshus före den nuvarande stenkyrkan. Denna började uppföras i slutet av 1100-talet, alltså inte långt efter S:t Per och S:t Olof i det närbelägna Sigtuna. Det var en tid av seg kamp mellan hedniskt och kristet, och ännu Upplandslagens kyrkobalk från 1290-talet inskärper med kraft att "ingen skall blota åt avgudar och ingen skall tro på lund eller stenar'' utan "aIla skola hålla kyrkan i vördnad: dit skola alla föras, bade levande och döda, de som komma till världen och de som fara därifrån". Kortare, kärvare och skönare kan kyrkans livsomspännande uppgift I bygden knappast beskrivas.
Nu, fortsätter lagen, vilja kristna män bygga ny kyrka. "Då skola de bönder, som äro där I socknen, fara till biskopen och hava sin sockenpräst med sig och bedja biskopen om lov att få bygga en kyrka. Biskopen skall pröva deras sak och giva dem lov därtill. Därifrån skola de fara hem och kalla alla dem, som äga jord inom socknen, till stämma å utsatt dag. De skola lämna dagsverken till bygget efter mantal och göra körslor efter jordatal.
Interiör mot öster. Foto Sören Hallgren |
Så sände nu Odensala bönder en deputation till Hans Högvördighet i Uppsala och utverkade hans tillstånd, och så blev "kyrka börjad med grundval och lyktad med huv", som det hette i lagen. Bönderna valde gråsten i moränbackarna till sockel och murar, de högg timmer till takstolar och klöv spån till yttertaket, de murade och snickrade och smidde, och ve den som tredskades och höll sig undan från dagsverkena: han straffades med dryga böter och i vidrigt fall med att förvägras Herrens heliga nattvard.
For våra krassa sinnen framträder medeltidens kyrkobyggande allmoge som ett trosvisst kollektiv i sin gemensamma iver att resa ett himlasträvande tempel högt över alla bygdens torvtak och högt över alla snöda vardagsbehov. Men i Odensala liksom överallt eljest drog kyrkobygget ut långt om länge. Det räckte inte mcd själva kyrkorummet. Det måste också till en sakristia vid korets norra sida och ett torn i väster med en hög och spetsig spira. Mot I210-talets slut murades det in en tegelportal i södra långhusmuren efter förebild i Sigtuna Maria-kyrka, och i början av I300-talet slogs det kryssvalv av tegel under det platta trätaket från första byggnadstiden.
Fram emot 1500-talet hade församlingen vuxit och kyrkan blivit for trång vid de otaliga katolska helgerna, så nu blev det nödvändigt att bygga ut långhuset åt öster med två valvlängder – denna gång valde man rikt uppdelade stjärnvalv i stället for de enkla kryssvalven i den äldre delen och samtidigt byggde man till ett vapenhus i söder, där sockenmännen kunde ställa ifrån sig sina vapen före inträdet i Fridsfurstens helgade rum och ha dem till hands, om en flock fiender skulle nalkas.
Bespisningsundret Kalkmålning i valv III. Foto Sören Hallgren |
Josef kastas i brunnen. Kalkmålning i korvalvet. Foto Sören Hallgren |
Vid sekelskiftet 1400-1500 innehades ärkebiskopsstolen i Uppsala av en man vid namn Jacob Ulfsson. Han hade studerat i Rom och var - om än i blygsam nordisk upplaga - en renässansmänniska med rika kulturella och konstnärliga intressen. Det visade han bl. a. genom sina energiska insatser vid grundandet av Uppsala universitet (1477) och vid boktryckarkonstens införande i Sverige men ävenså genom att låta smycka ett stort antal kyrkor inom ärkestiftet med kalkmålningar på valv och väggar. BI. a. tog han initiativet till att Odensala kyrka vid slutet av 1490-talet blev flödande rikt dekorerad av – om inte den berömde kyrkomålaren Albertus Pictor själv – så dock av en elev till denne. Ärkebiskopen såg noga till att Uppsala domkyrkas vapensköld (med grått kors i rött fält) och hans egen vapensköld (med ätten Örnefots klo i grått fält) målades på hedersplatser i valvet över altaret. Det var en signatur så god som någon. när vi nu tyvärr inte vet namnet på målaren.
De sjuttio valvmålningarna utgör det förnämsta skönhetsvärdet i Odensala kyrka. De har till skillnad från väggarnas målningar aldrig varit överkalkade utan bibehåller sin ursprungliga brokighet, låt vara att figurernas röda kinder har svartnat och att sotet från en osande järnkamin bar släckt något av färgglöden. Målaren har – liksom de flesta av hans kolleger på den tiden – använt sig av en tysk förlaga från 1300-talet, ett träsnittsverk med titeln "Biblia pauperum", dvs de fattigas bihel, van händelser ur Kristi liv framställdes med s. k. typologi. Det innebar att varje nytestamentlig bild fick svara mot två gammaltestamentliga, som ansågs profetiskt förebåda den förra. Dessa paralleller mellan gammal- och nytestamentligt var ett resultat av ofta nog ganska hårdragna teologiska funderingar, men de lämpade sig bra för bildframställningar av dramatiska motsättningar med drastisk vädjan till de icke läskunniga bönderna, som kunde hämta bade uppbyggelse och varnagel genom att titta i taket och känna igen sig bland de bibliska gestalterna, vilka nu mötte dem i medeltida dräkter och med vapen och verktyg ur deras eget förråd hemma på gården. Inte bara jordelivet utan himmelen och helvetet blev i alla detaljer åskådliga och levande - man kände det som om man bevittnade ett mysteriespel, där de heliga texternas män och kvinnor handlade med uttrycksfulla gester och talade med fladdrande språkband, om också på munklatin.
Först i våra dagar har vi nått fram - eller tillbaka - till en riktig uppskattning av det medeltida kyrkomåleriet. Det har främst skett genom konsthistoriska och konserverande insatser av professor Johnny Roosval och riksantikvarien Sigurd Curman. Dessa bägge startade 1912 en riksomfattande inventering i ett ännu icke avslutat verk med titeln "Sveriges kyrkor", där Odensala kyrka behandlas redan I första volymen (i en kandidatuppsats av sedermera intendenten Sigurd Waltin, som min egen framställning i mångt och mycket stöder sig på).
På 1700-talet hade man tagit sig före att kalka över många väggmålningar, dels därför att de ansågs barbariska eller naiva, ja, ibland rent av plumpa, dels därför att man tog upp större fönster och därvid skadade målningarna så att det befanns lämpligt att skyla hela skröpligheten. Först mot slutet av I800-talet började man intressera sig for den fromma berättarglädjen i de medeltida målningarna, men det skedde utan tillräcklig insikt i deras anda och stil, och detta ledde till att de restaureringar och kompletteringar, som då gjordes, i regel blev missvisande och banala. Tyvärr gäller detta även de överkalkade väggmålningarna i Odensala, som blottlades och målades om 1896. Det är mot valven och icke mot väggarna man skall rikta blicken for att uppleva skönheten i denna medeltida konstskatt med dess myller av gestalter i ett virvlande rankverk av blomster och blader, som ringlar sig uppför valvribborna och ramar in figurgrupperna.
Utrymmet medger ej en redogörelse for alla valvmålningarna i Odensala kyrka. En detaljerad bildkatalog återfinns i Sveriges Kyrkor, Uppland IV, sid. 75-87, och besökaren får själv leta sig fram bland treenighetens gestalter, se profeter och apostlar, evangelister och helgon, se Lazarus uppväckas och Jona utspys ur valfiskens gap, se Moses slå vatten ur klippan, Simson besegra lejonet och David besegra Goliat och vad man eljest kan dra sig till minnes ur skolböckerna.
Men en rätt ovanlig valvmålning vill jag gärna fästa uppmärksamheten på. Den sitter mitt över orgelläktaren och framställer legenden om enhörningen, som söker skydd i jungfru Marias sköte undan spjutbärande jagare. Enhörningen var ett fabeldjur med ett rakt, spiralvridet horn mitt i pannan, och den ansågs symbolisera Kristus, människosonen, som sökte sin tillflykt hos den rena jungfru-modern, vilken i sin tur var "mater omnium", hela kristenhetens moder.
Detta är icke den enda Maria-symbolen i Odensala kyrka. I korvalvet - mitt över altaret – ser man åtta änglar med språkband, vilkas texter tillsammans bildar den av medeltiden älskade Mariahymnen Ave maris stella (Hell dig, havets stjärna), och på korväggen därunder sitter en Maria i rosenkrans, tyvärr hårt renoverad 1896.
Altaret pryds sedan 1896 av ett s.k. tabernakel. Foto Sören Hallgren |
Dessa tre detaljer tycks mig antyda att Odensala kyrka varit invigd åt jungfru Maria – liksom dominikanernas klosterkyrka i Sigtuna – och åt samma håll pekar ännu en faktor i kyrkans medeltida inredning. Det är det forna altarskåpet, ett svenskt arbete från 1514, en ojämförlig dyrgrip, som den nitiske riksantikvarien Bror Emil Hildebrand år 1871 lyckades övertala församlingen att - för jämnt l00 riksdaler riksmynt - sälja till Statens historiska museum, där det nu hänger på en hedersplats, till vemodsblandad glädje for nutidens odensalabor.
Detta altarskåp utgör en triptyk, vars två flyglar kan fällas ihop framför mittstycket (corpus). På flyglarna och mittstyckets flanker framträder ett antal evangelister och helgon såsom en himladrottningens "stora vakt" kring den helt dominerande gestalten i corpus, jungfru Maria med Kristusbarnet på sin vänstra arm. Hon är presenterad i skepnad av den s. k. apokalyptiska kvinnan, "beklädd med solen, och månen under hennes fötter, och på hennes huvud en krona av tolv stjärnor' (Uppenbarelseboken 12:1). Utanför solstrålarnas gyllene krets rundar sig en s. k. rosenkrans med fem större rosor, som omsluter Kristi genomstungna hjärta, händer och fötter, samt däremellan fyra rosenlänkar med tio rosor i varje länk. Dessa större och mindre rosor motsvarar ett antal böner (Ave Maria och Pater noster), som den fromme regelbundet skulle läsa. I hägnet av himlavalvets sol, måne och stjärnor blir den heliga jungfrun, denna "ädela ros", som hon kallas i en gammal visa, tillbedd av två knäböjande människogrupper vid hennes fot, t. v. de andliga med påven i spetsen, t. h. de världsliga med konung, ridderskap och allmoge.
Som en mystisk vision av de himmelska skyddsmakterna glimmade detta altarskåp i skenet från altarbordets vaxljus, och dess gyllene prakt med det fladdrande spelet av skuggor och dagrar nådde ut till menigheten mellan spjälorna i det korskrank, som reste sig mellan prästernas kor och lekmännens långhus. Över korskranket lag en grov bjälke (trabes) tvärs över kyrkorummet, och på denna bjälke vilade det stora triumfkrucifixet.
Nu är inte bara det gamla altarskåpet borta utan även korskranket och trabes, men av triumfkrucifixet har man lyckats rädda själva Kristus-gestalten. I hårt medfaret skick har den monterats på ett nygjort kors och satts upp på sin ursprungliga plats efter en lång förvisning till tornkammaren. (Det skedde 1931). Denna Kristus från 1400-talets mitt ar inte längre en Ärones konung, vilket hade varit vanligt i den äldre medeltiden, utan en Smärtornas man med det törnekrönta huvudet tungt sidolutat över den utmärglade kroppen. Målade bloddroppar av trä har tidigare hängt ner från hans sår på armar och bröst och förstärkt intrycket av passionsdramats fruktansvärda slutakt på Golgata.
Detalj av triumfrucifixet. Foto Sören Hallgren |
Efter den katolska tiden har Odensala kyrka varit föremål for ett antal rätt ingripande förändringar. Det medeltida altarskåpet hade redan 1792 tagits ner och städats undan i tornets bottenvåning, och det var där riksantikvarien hittade det. I dess ställe placerades en altaruppsats med skulpterade solstrålar, bulliga moln och änglahuvuden som krön på en uppställning med två marmorerade pilastrar på ömse sidor om ett förgyllt kors, behängt med en svetteduk. Denna torftiga gustavianska altaruppsats fick ungefär ett sekel på sig, innan även den (1896) förvisades till tornkammaren for att 1940 tas till nåder igen och monteras på kyrkorummets norra vägg.
I samband med 1896 års genomgripande restaurering under ledning av arkitekt Agi Lindegren, en på sin tid mycket anlitad kyrkodekoratör, fick altaret ett s. k. tabernakel av ek i en spröd och luftig gotisk stil med knäböjande änglar kring en s. k. kalvariegrupp med Maria och Josef vid korsets fot. Det av Lindegren ritade tabernaklet har måhända sitt största varde såsom ett mycket gediget snickeriarbete, och det goda hantverket präglar även hans altarring, läktarbröstning och bänkar, allt i samma gotik-imiterande stil mod mahognyrött som dominerande färg.
Ett medeltida offeraltare. sannolikt invigt åt S:t Peter, hade förlorat sin uppgift i den lutherska kyrkan, när det 1714 fick lämna plats för den predikstol, som då skänktes av greve Carl Gyllenstierna, herre till Steninge slott. Predikstolen är ett typiskt barn av den karolinska tiden. Det yttrar sig i bröstvärnets och trappbarrierens fyllningar med ett myller av slingrande akantusrankor kring grevens gyllene stjärna inom en blå vapensköld. Från samma år, 1714, förskriver sig också ett par s. k. pyramider av målat trä, som tidigare stått på samma plats som det forna korskrankets dörr men som nu för att inte skymma sikten mot altaret har ställts undan i var sin vrå av koret.
Nattvardskalk från 1600-talets början. Foto ATA |
Kyrkans silverskatt omfattar ett dussintal pjäser från 1500-1700-tal. Äldst är en delvis förgylld vinkanna från 1500-talets slut. Den är skänkt 1668 "vid högvälborna fru Beata Yxkulls saliga liks utfärd av dess efterlämnade bedrövade barn". Beata Yxkull är mera känd under det dubbeltydiga namnet Pintorpafrun. Det kommer sig av att hon residerade på godset Pinntorp (sedermera Eriksberg I Södermanland) och att nådig frun till Pinntorp i folkmun fick namn om sig att vara en snål och brutal torparpinare, vilket lär ha varit oförskyllt.
Hon dog på det av henne ägda Steninge 1667. Hennes son, greve Carl Gyllenstierna, predikstolens donator, har också skänkt några silverpjäser, bland dem en förgylld nordtysk kalk från tidigt 1600-tal samt en patén (lock på kalken) och en oblat-ask av silver. Vid sidan av dessa nattvardskärl donerade greven även en ljuskrona av silver med sex ljusarmar utgående från en mittstav. Den hänger nu längst framme i mittgången och har en liten sköld med den hotfulla inskriften "Förbannad vare den som denna krona på något sätt borttager eller forbyter ifrån denna kyrka." Förbannelsen har inte haft 100-procentig moralisk effekt, ty själva skölden stals en gång. Däremot har ett par ljuskronor av mässing resp. brons lämnats i fred av de långfingrade, likaså ett antal ljusplåtar i yvig barockstil samt några ljusstakar på altarbordet, däribland ett par böhmiska tennstakar, skänkta av makarna Carl Julius och Calla Anrick. Den förre, en bygdens son med stark känsla för socknens minnen, vilar sedan 1961 under en stenhäll mellan två av de tre kyrkogårdsportar, som 1820 avlöste tre stigluckor i en bogårdsmur av medeltida ursprung.
Odensala kyrka ar 1682 enligt Johan Hadorphs 'Afritningar". |
När detta skrives, svävar den söta blomdoften av lindar - med bin och humlor surrande i kronorna - kring den rosafärgade kyrkan med dess vida synliga torn, som nu krönes av en enkel kopparhuv i stället for den lanternin, som brann ned en majdag 1940. Den frodige kyrkvaktmästaren går och ansar gravarna med kratta och kanna. På den röda klockstapeln från 1725 på Skörsta gärdesbacke i söder står de svarta luckorna öppna i väntan på att helgsmålsringningen skall ljuda över bygden i lördagskvällens varma ljus. Åkrarna bär ymnig groda, och Odensala bönder väntar en rik skörd. Har är man riktigt hemma mitt i Svearnas rike och känner en månghundraårig gemenskap med vad psalmisten kallat "fädernas kyrka i Sveriges land".
Odensala kyrka finns, som nämnts i texten, beskriven i inventariet Sveriges Kyrkor (Uppland IV: 1), tryckt 1912. Förf. är Sigurd Wallin, vilken senare tillsammans med Henrik Cornell behandlat målningarna i kyrkan i det år 1933 tryckta verket "Uppsvenska målarskolor på 1400-talet". Från Sveriges Kyrkor har grundplanen lånats. Målningarna i Odensala har senast behandlats i Cornell-Wa!lins arbete Albertus Pictor, Stockholm 1973.
