ur Samfundet S:t Eriks Årsbok

Låt oss gå arm i arm som i den svärmiska vänskapens tid och se oss omkring lite i det gustavianska Stockholm. Vi börjar på den plats, där alla människor på 1700-talet förr eller senare möttes, nämligen Riddarhustorget. Det är sig faktiskt tämligen likt sen 200 år. Kanslihusannexet i sitt stubbade kvartershörn är visserligen ganska nytt i det yttre, men arkitekten, den nyligen bortgångne Artur von Schmalensee, har förstått att fint smyga in det i den arkitektoniska miljön från karolinsk tid och frihetstid. Dess närmaste granne är Bondeska palatset, stadens gamla rådhus, på vars gård minnet av mordet på Axel von Fersen d. y. en sommardag 1810 ännu dröjer kvar mellan Högsta domstolens lokaliteter. Där bredvid reser sig Riddarhuset med sina nyss rentvättade holländska tegelfasader. Ute på torget står sen 1774 L'Archevêques staty av Gustaf Vasa i "burgundisk dräkt" och kråmar sig i sitt yviga barockmajestät, och på södra sidan begränsas torget av det gula Ryning-Bergstrahlska huset.

I detta hus hade kungl. bibliotekarien Carl Christoffer Gjörwell under många år sin bokhandel, som var en av stadens främsta skvallercentraler. Gjörwell var visserligen en from och gudlig man, som regelbundet deltog i herrnhutarnas gudstjänster i Hjärneska huset vid Kungsträdgården, men han var samtidigt en mycket nyfiken och människointresserad son av sin tid, och från 1757 och fram till sin död 1811 låg han i en ivrig korrespondens med vänner ute i landsorten. För dem berättade han allt vad sig i staden tilldrog. Till riksrådet Fredrik Sparre på Carl Gustaf Tessins Åkerö skrev han om lärda nyheter, till direktören Patrik Alströmer i Alingsås om politik, men till sin älsklingsdotter, Stava Lindahl i Norrköping, sände han täta rapporter om sitt familjeliv i en anda av öppenhjärtig och pratsam faderslycka. Det blir i regel en idyll, "så menlös att den bräker", men man få också en massa bakgrunder, så doftigt och älskligt målade att man kommer att tänka på hans vän Elias Martins stockholmsakvareller med pärlemorskimrande skyar över holmarnas och malmarnas gula palats och röda kåkar mellan glittrande Mälar- och Saltsjövatten.

Låt oss gå in i hans boklåda och be den vänlige mannen berätta om sin stad och sin tid. Han som själv skulle bli morfar till författaren Carl Jonas Love Almquist, umgicks gärna med diktare och konstnärer. Redan i slutet av 1750-talet hade han iakttagit den sörjande turturduvan Hedvig Charlotta Nordenflycht, som i sin lilla gård vid Karlbergsallén hade samlat svärmare och världsmän till litterära aftnar i Tankebyggarorden. Han erkände att hon ägde ett rart geni bland sitt kön, fast just det där med könet trasslade till hennes livstråd, inte minst när hon förälskat sig i den flyktige intendenten Johan Fischerström. I bitter besvikelse över hans trolöshet sökte hon döden 1763.

Samma år dog också skalden och historikern Olof von Dalin. Om fru Nordenflycht levat ett fattigt skriftställarliv, blev det Dalins öde att vara en lustig kavaljer vid Lovisa Ulrikas hov och att slita ut sig i offentliga uppdrag, bl. a. som prins Gustafs lärare. Vid bouppteckningen befanns det att han själv inte ägde en enda bok utan att de som påträffades i hans bostad tillhörde Kungl. biblioteket. En blyg och försagd ungkarl förblev han en främling i tillvaron. Gjörwell noterar med besk humor att arkiater Bökman i all välmening kurerade honom över i andra världen. "Han brukade åderlåtningar och purgentia för kära livet tills Dalin dog." Det var tyvärr ofta en bidragande dödsorsak på den tiden.

Den lidelsefulla fru Nordenflycht och den intellektuelle Dalin belyser bägge hur vanskligt det var att livnära sig som författare på 1700-talet. Carl Michael Bellman hade det också knapert men tog dock hem åtskilliga naturaförmåner i vått och torrt på sina improvisationer i sällskapslivet och sin komiska imitationstalang. Men honom ringaktade Gjörwell för hans utsvävande levnadssätt. Desto mera uppskattade han en av Bellmans beundrare, den blide skalden Johan Gabriel Oxenstierna, som delade hans egen svärmiska känsla för idyllisk natur och pastoral oskuld. På 60-talet brukade greven gästa Gjörwell på dennes förhyrda sommarställe Botofta vid Karlberg, där det åts och dracks och dansades men också gjordes sentimentala promenader i Solnaskogen. En julilördag fick han en inbjudan från Gjörwell. "Där taltes", skriver Oxenstierna, "i så höga ord om Naturens fägring, landsbygdens oskuld, vänskapens ljuvligaste känslor, hjärtats ömmaste rörelser och tankens förtjusning ... Sådana talesätt passa i en poesi men visa affektation, då de komma i den familjära stilen. Jag svarade mera enfaldigt att jag ej kunde komma." Ändå kom han några dagar senare. Med all affektation i sitt känslosvärmeri hade Gjörwell tydligen en stark personlig utstrålning i sin vänkrets.

Till denna krets hörde också en man, som var hans fullständiga motsats i alla stycken, nämligen bildhuggaren Johan Tobias Sergel, länge en frodig livsbejakare med glaset i hand och flickan på knät. Sergel hade ett sommarställe i Ingentingskogen vid Karlberg, och där gick det ofta mer muntert till. Gjörwell är rent av lite generad, när han för dottern Stava skildrar en julikväll där 1792. Sällskapet var blandat av in- och utländskt, ämbetsmän och artister. Den förnämsta gästen var kanslirådet Carl Fredrik Fredenheim, vår första museichef, som själv hade gjort utgrävningar på Forum Romanum och hjälpt Gustaf III att skaffa antiker och ordna det kungliga museet i slottets nordöstra flygel, där det ju i våra dagar har åter uppstått igen. Där var också målarna Elias Martin och Louis Jean Desprez samt några tyska och franska resenärer.

Damerna, heter det, "voro inom huset etablerade mademoiseller, med vilka deras herrar leva uti den slags medelvägen, som kallas manage de conscience. Herr bildhuggarens samvete hade funnit sin moitié här på ett värdshus, en vacker och artig blondin, som ägde mycken värld [det var tydligen Anna Rella Hellström]; dock var belevenheten så alldeles otvungen, att hon efter måltiden bar på armen omkring till oss en liten Sergel av blott några månader, det enda ibland flera levande barn, som hon ägt med honom; och då jag sedan uti hennes rum allena haslerade med det lilla kräket och frågade efter dess kön - <i>å,</i> sade hon, <i> här skall ni få se att det är en riktigt skön gosse.</i> Till en sådan langage lärer man komma ibland artister, som studera la nature toute nue."

Sedan kaffet var drucket och man svalkat sig med nya likörer, kommo vagnar fram och hela sviten avtågade till Haga för att bese dess härlighet. Men Gjörwell betackade sig för att återvända till en supé med nya utsvävningar utan gjorde i stället en promenad genom Karlbergs trädgård och njöt dess lugn och skuggor, vilade sig på bröderna Bergius' malmgard, som de hade skänkt till Vetenskapsakademin, och där stengatan tog vid, vinkade han åt en ledig hyrvagn och åkte hem till det borgerliga familjelivets lycksalighet.

En trio som Gjörwell gärna sökte upp var målaren Elias Martin och hans bägge bröder, gravören Johan Fredrik och bokbindaren Samuel. Bröderna ägde fastigheten Regeringsgatan 74, belägen ungefär där Nalen i vår tid har lockat dansanta och jazzspisande ungdomar. I detta hus bodde Gjörwell under sina två sista decennier och umgicks flitigt med dem, särskilt med Elias Martin, som han ofta promenerade med under sentimentala samspråk, då och då avbrutna för en måltid på något utvärdshus. En sommardag 1798 följer Gjörwell en dansk vän till "den på Mosebacke belägna källaren <i> Stockholms Vapen </i>. Det är samma alldeles, ja högst pittoreska trädgård, ifrån vilken vår Martin [Johan Fredrik] tagit den präktiga, den alldeles unika vyen av Stockholm, som sitter uti ditt vackra förmak, skriver han till lilla Stava. Där i trädgården sutto vi i en lövsal och sågo ej allenast in natura allt vad herr Martins ritstift tecknat på sitt stora blad, utan också mycket mera av detta vackra landskap. Kort sagt, ögat kunde där vandra allt ifrån yttersta inloppet till Stockholm, eller utanför Blockhusudden, och allt till Marieberg och Hessingen uti Mälaren, samt mittför även allt till höjdens antipod eller Observatoriebacken, med hela den präktiga gruppen av själva staden samt dess kringliggande malmar, holmar, stränder och vikar, allt detta långt ner under vårt öga, som således överskådade alltsammans med en fågels blick, eller <i>à vue d'oiseau</i>, såsom artisten säger. Där, på detta allra skönaste ställe, varifrån man även ser hela Djurgården och gärdet, vars läger just nu lyser i hela sin martialiska och förfärliga ståt, sutto vi och åto en pastoral middagsmåltid, bestående av spenat och rökt lax, kotletter och filbunke, förgätandes därvid ingalunda att dricka de oss bägge så kära norrköpingsbornas skål."

Vad vi här mött är ju det första förebudet till den berömda skildringen av utsikten från Mosebacke i upptakten till Strindbergs Röda rummet med dess bullrande panorama i motsats till Gjörwells gustavianska småstadsidyll.

En novemberdag 1808 gjorde Gjörwell vad han trodde skulle bli hans sista Djurgårdsvandring. "Under denna promenad och vid ett det blidaste väder", skriver han, "mötte jag på Manilla-vägen gamle vännen, herr professor Elias Martin, vår inhemske förste landskapsmålare, som bor i Kungsbacken men gått så långt hitut allena för att ostörd få skåda och njuta en sådan vacker natur, som han ock så väl förstår att välja. Glatt målade själva hans tal för mig lägets skönhet både i detalj, grupp och ensemble. Omkring sjuttio år börjar han nu se illa och lärer hans sista målade landskapstavla bliva den, som konungen [Gustaf IV Adolf] själv hade den nåden att begära av honom, under det Hans Maj:t kom ridande vid Observatorium och fann herr Martin på sina pittoreska vandringar stadd. Tavlan skulle visa Drottninggatan uti dess längd och vara tagen uppe i själva Kungsbacken. Den är också icke länge sedan färdig och i underdånighet avlämnad." Det enda man numera känner igen på tavlans långa perspektiv neråt Drottninggatan är det s. k. Spökslottet, som i våra dagar rymmer kanslilokaler för Stockholm universitet, samt Storkyrkans, Tyskans och Katarinas torn långt borta i fonden av den smala affärsgatan, där just nu grävskoporna bökar och dreglar grus i minnesrika borgarkvarter.

I sin egenskap av bibliotekarie, bokförläggare, tidskriftsredaktör och bokhandlare men också av gemytlig och vänsäll flanör kom Gjörwell i personlig kontakt med flertalet skribenter och konstnärer under hela den gustavianska tiden. Han var med om dess soluppgång på 1770-talet, då Johan Henrik Kellgren - som Tegnér säger - "slog de stora slagen, de blixtrande för sanning, rätt och vett". Men han fick också på gamla dagar uppleva hur skimret över Gustafs dagar slocknade i kulturskymningen kring Gustaf IV Adolf. Som en sista påminnelse om vad som varit möter han långfredagen 1807 på Västra Trädgårdsgatan skalden Carl Gustaf af Leopold, som han visst haft något otalt med. Han "hälsar på mig, jag ser upp och finner mitt framför mig den vördade mannen, som gör mig de i all sanning ädelmodigaste förklaringar. Jag blyges, jag påkallar försoningsdagens hela sinne för oss kristne, vi giva varandra <i> försoningskyssen </i> för livstiden -." Den lilla scenen står som en tårdränkt slutvignett efter den gustavianska tiden, och kanske utspelades den bara några steg från minnesstenen över Kellgren i Jakobs kyrkas norra vägg.

*

När Carl XIV Johan väl hade installerat sig i Stockholm, presenterades för honom - på våren 1811 - den 80-årige Gjörwell såsom en älskvärd kuriositet i det stockholmska kulturlivet. "Gjörwell var ännu vid sin levnads afton", heter det i Biografiskt Lexikon, "den vackraste gubbe man någonsin kunde se; i hans anlet avspeglade sig hans själs fromhet, mildhet och stilla resignation." Han var en kvarleva, en av de sista, från Gustaf III:s tid, och ingen hade hyllat sin konung med en sådan hänförelse som han allt ifrån tronbestigningen 1771 och fram till dödsåret 1792. Det Stockholm som stiger fram i hans brev domineras i hög grad av konungens på en gång fängslande och svårfångade gestalt och av det vippande och struttande hovlivet omkring honom.

I ett cirkulärbrev 1774 ger Gjörwell några glimtar av vad kungen hann med under ett februaridygn det året. Karnevalssäsongen led mot sitt slut, och den 15 hölls sista maskeraden på Bollhuset i Slottsbacken. Den varade allt till klockan sju om morgonen, då även konungen först lämnade Bollhuset. Hans Maj:t tog ingen vila. Var söndag och fredag dansade man långt in på natten i Amarants- och Timmermansordens gemensamma samlingssal i förra Piperska trädgården på Kungsholmen. Kungen kom dit men hade också hunnit med ett besök i assemblén i stora frimurarsalen på stadshuset efter att tidigare på dagen ha närvarit vid en sammankomst i Vetenskapsakademien, där han med tårade ögon hade hört åminnelsetalet över greve Augustin Ehrensvärd, Sveaborgs skapare. En annan dag - den 28 juni 1776 - kunde det kungliga programmet te sig så här: på förmiddagen invigning av den nyinrättade Vasa hovrätt i Finland, vilken ägde rum i drottningens ståndsdrabantsal med stor ceremoni och ett dråpeligt tal av konungen, omgiven av rikets alla mäktige och corps diplomatique. "Dock", skriver Gjörwell, "det som denna dagen föreföll mig besynnerligast var att sedan man om förmiddagen sett konungen i hela sin skrud och ståt presentera Roi-Legislateur, se honom om eftermiddagen i syrtut och med en enda page hälsa på gubben Carl Reinhold Berch i antikvitetsarkivet, väl dröja där ett par timmar och bese därvarande mobilier. Herren är otroligt aktiv."

Strax därpå reste konungen till Loka hälsobrunn, och det besöket sammanhängde med ett av Gjörwells och hela nationens stora bekymmer: hur skulle konungen kunna trygga dynastin? Man väntade med olidlig spanning på en tronarvinge. Loka var sedan länge känt för sitt stimulerande vatten, men hittills hade det inte hjälpt kungen. Tre år tidigare hade man försökt med ett rent magiskt medel, och om det berättar Gjörwell med en nyhetsmeddelares sanna förtjusning så här: "Hans Maj:t är nu på Gripsholm tillika med drottningen. Allmänheten gör sig av denna sejour ett – give Gud! - säkert hopp om arvingar till tronen, emedan vid rummets möblerande på Gripsholm konung Carl XI:s säng blivit utur husgerådskammaren härstädes framdragen, hopsatt och till överhetens eget bruk överskickad. Det är en ganska stor pjäs i fyrkant, i den massiva smaken från förra seklet, av ett tjockt, brokigt, med guld invävt sidentyg behängt. Måtte nu denna i sin tid så fruktsamma säng även bliva fruktsam i vår! Ack, den sköna drottningen! Vore hon bara litet mindre modest, huru skulle vi icke snart få gjuta trogne förböner, höra kanonerna gå och dricka av alla hjärtan Gustaf IV:s skål. Ho vet, vad som sker på Gripsholm?" – Trots den kungliga praktsängen – Carl XI hade ju sju barn – <i>skedde det ingenting</i>. Först den 1 november 1778 föddes kronprins Gustaf Adolf, sedan hovstallmästaren A. F. Munck gett kungaparet en behövlig handledning.

Nu hade ju "förtjusaren på tronen" - som Tegnér kallade honom det måttligt förtjusande i sin familjekrets. Det var bekymmer framåt för den ofödde sonen, bekymmer bakåt för modern, den maktlystna änkedrottning Lovisa Ulrika, och bekymmer åt sidorna för bröderna Carl och Fredrik Adolf, vilkas sexuella moral och ekonomiska hushållning stod på samma låga men säkert angenäma nivå. Gjörwell hade en viss vördnad för Lovisa Ulrika, som på gamla dagar blev en mycket ensam, misstrogen och hatisk människa i harnesk mot sin son, som hatälskade henne tillbaka. Hon led ofta av kolik, och det skyller Gjörwell på hennes och alla de kungligas förkärlek för många rätter <i>à la glace </i>, som - menar han - gör själva inälvorna utkylda, vilket till slut gör en omöjelig matsmältning och - i kungens fall förhindrar successionsverket.

Den enda - åtminstone till en början - riktigt glada människan i den kungliga familjen var prinsessan Hedvig Elisabeth Charlotta, som blev prins Carls gemål utan att ha mycket glädje av det. En julidag 1774 gjorde hon på Strömmen en ståtlig entré i huvudstaden i konungens stora slup Vasaorden, nyss byggd efter ritning av F. H. af Chapman. Gjörwell fann henne vara en munter, nästan för yr flicka, hon lät inte bringa sig ur fattningen av någonting, skämtade näbbigt med både sin svärmor och sin make och tycktes som skapad att bli mor för glada barn, som skulle kunna garantera dynastins bestånd. Men det blev inte så. Medan prins Carl sådde sin flyghavre varhelst han kom åt, förblev hon barnlös till sin död 1818, och hennes dagbok i form av brev till väninnan Sophie Piper bär vittne om hennes tappra och frimodiga resignation.

Naturligtvis tassade hovskvallret kring de äktenskapliga misshälligheterna mellan konungen och drottningen, mellan prinsarna Carl och Fredrik Adolf och alla deras tillfälliga förbindelser - och Gjörwell låter minsann inget gå förbi sig - men utåt behöll kungahuset en attityd av ständig festberedskap och sprittande nattvakenhet. Baler och maskerader följde tätt på varann, likaså premiärer på operor och baletter och campementer på Gärdet och turneringar på de kungliga lustslotten.

Teatern var ju kungens stora passion. Han älskade att skriva pjäser eller åtminstone utkast, som Kellgren och andra fick utarbeta, att agera i hjälteroller och att regissera hela föreställningar. Han lät riva grev Ekeblads hus vid nuv. Gustav Adolfstorg och där uppföra sin nya operabyggnad, han byggde till Drottningholms slottsteater och han lät inreda en novantik teatersalong i ett av tornen på Gripsholm. Där repeterade han sina pjäser nått och dag, medan hovfolket gäspade och tråkade sig. Själv spelade han alla stora roller med nästan osvikligt minne för texten, och om han någon gång glömde en vers, improviserade han på stället en ny, om också lite haltande. Sådant var väl emot statuterna, men kungen försvarade sig med att den som har reformerat ett helt kungarike, han äger också rätt att omskapa en vers av Corneille, Racine eller Voltaire.

Campementen eller manövrerna på Ladugårdsgärde stimulerade det krigiska leklynnet hos kungen, som först mot slutet av hans regering skulle skifta till bistert allvar. Gjörwell beskriver flera sådana martialiska övningar, som alla blev folkliga skådespel och förlustelser. Strax öster om det nuv. radiohuset utkämpades väldiga simulacrer i rök och damm kring skansar och broar, gärdsgårdar och höjder. Det puffade lösa skott ur kanoner och gevär, det blixtrade av blanka vapen, och fanor och vimplar fladdrade i solen, medan höga herrskap satt i sina vagnar och tittade på. Efteråt, medan soldatesken söp och svängde om med sina flickor mellan tältraderna, formerades ett triumfatoriskt intåg till staden med konungen i täten, ridande på en magnifik häst med ett guldnät, åtföljd av prinsar, riksråd, officerare och kavaljerer. Efteråt kom den allra skönaste drottningen även ridandes med en lysande svit till häst samt prinsessan [Sofia Albertina] i phaëton, bägge eskorterade av livdrabantcorpsen och lätta dragoncorpsen med dragna värjor och sablar. Den präktigaste kavalkad i världen!

Ännu ståtligare och därtill i ett slags medeltida riddarstil presenterades de turneringar, som kungen lät anordna i parkerna vid Ekolsund, Drottningholm och Gripsholm. Det var dyrbara tillställningar i en tid av penningbrist. Man tog ut gamla järnrustningar ur arsenalen, men gjorde nya av bleck och förgyllde dem, man sydde pagedräkter till en kostnad av 1 100 daler stycket. Det praktfullaste av dessa historiska spektakel hölls på Adolf Fredriks torg - nuv. Mariatorget - på försommaren 1777. Allt lyste, skriver Gjörwell, av ädla stenar, guld, silver, siden av alla färger. Konungen turnerade med prins Carl under allmänt jubel på läktarna. Det dyrbaraste av ståten var förskrivet utifrån: galoner överallt. Sista aftonen redo konungen och prins Carl Stora Nygatan fram till riddaremåltiden på slottet. Gjörwell noterar: "i frondörernas ögon har spelet kostat flere tunnor guld för en övnings skull, som ej duger i fält vid vår moderne tactique". Men för konungen själv innebar turneringarna ett dramatiskt förverkligande av ett riddarideal, som hörde ihop med hans historiska traditionalism och med hans romantiska uppfattning av sin egen fursteroll i samtiden. Det teatraliska inslaget gjorde verkligheten uthärdlig för honom. Han var inifrån och ut en skådespelare i varje gest och tonfall. Att agera var hans liv.

*

De offentliga nöjena på Gustaf III:s tid var baler och maskerader, operor och baletter, manövrer och tornérspel men minsann också eldsvådor, schavotteringar och avrättningar. Gjörwell var visserligen en from och nobel människa, men han kunde inte motstå dragningskraften i verklighetens dystra skådespel. Bl. a. såg han Magdalena Rudenschöld schavottera på Riddarholmen - strax norr om kyrkan - den 23 september 1794, och han kunde inte låta bli att beundra den stackars f. d. hovfrökens tapperhet. "Hon var vitklädd, med rundklippt hår, dock friserat, med stor frisk bukett i bröstet och solfjäder i handen, med vilken hon ofta fläktade sig uti den även av folkträngseln starka hettan; hade god kontenans, såg dock något blek ut, men här och där något rödfnasig."

Gjörwell var också med om ett par avrättningar. Den ena ägde rum på nyåret 1771 och drabbade en stortjuv och ärkeskälm vid namn Jakob Guntlack. Hans färd till galgen skildrar Gjörwell i en närmast fryntlig ton. Den andra avrättningen grep honom desto djupare. Den gällde kungamördaren Jakob Joh. Anckarström. Han tillhörde Gjörwells släkt och hade varit som barn i huset i hans familj. I ett brev till dottern Stava i Norrköping berättar Gjörwell med inträngande saklighet om kungamordet, schavotteringarna, prästernas besök i fängelset och själva avrättningen. Hans hustru Brita Nora, som var ganska nöjeslysten, hade varit med på den ödesdigra operamaskeraden den 16 mars och sett konungen bli skjuten uppe på scenen. Nästa morgon berättade hon om den hemska händelsen för sin make, ännu i nattskjortan. Han klädde sig raskt och fick en hyrsläde ner till staden, som stod under sträng polisbevakning med alla tullportar stängda. När han kom i Storkyrkobrinken, såg han ett tryckt papper uppslaget på hörnet - det var bulletinen om att konungens baneman blivit upptäckt: kapten Anckarström! "Vilken faselig känsla överföll mig! Det var såsom en dolk hade gått genom mitt hjärta. Jag kastade mig uti släden tillbaka och for hem under ett obeskrivligt kval."

Men snart nog avlöstes kvalet av ett psykologiskt intresse för fallet Anckarström. Tre dagar å rad fick denne schavottera, först på Riddarhustorget, så på Hötorget, sist på Nytorget på Söder. Gjörwell var närvarande alla tre dagarna och iakttog hur Anckarström reagerade inför hopens speord och dånande hurrarop, medan rackaren lät honom slita spö, tills hans rygg var blodig av slagen och han jämmerligen skrek om förlåtelse. Liksom konungen visade Anckarström stor tapperhet inför den sista stunden. I den varma förvissningen att han i fängelset - genom pastor Adolf Roos' skickliga beredelse - hade blivit en ny och bättre människa, gick han frimodigt döden till mötes. Han besteg bödelskärran och satt där baklänges med en bönbok i handen. Det var en solig aprildag, och med en eskort av 200 man ur blå livgardet, där han själv hade fört befäl, bar det av ut till galgbacken vid Skanstull. Gjörwell berättar in i blodiga detaljer om exekutionens hemska förlopp, som följdes in i det sista med många fula och hårda ord av folkhopen, men han iakttog också att när pastor Roos strukit med sin hand över den dömdes bara hals och sagt: Dig är förvarad härlighetens krona! så hade Anckarström med tydelig och oförfärad röst svarat: Pris och ära vare dig, herre Jesus innerlig! Alla sågo med största förundran hans stora frimodighet och synbara glädje. Gud vare lov att både konungens och hans själ blevo frälsta, slutar Gjörwell.

Det bör tilläggas att Anckarströms anhöriga fick tillåtelse att efter sitt möderne, som hette Löwen, anta namnet Löwenström och jämväl att ryttmästaren Gustaf Adolf Löwenström såsom gottgörelse för sin broders brott år 1811 gjorde en donation till det allmänna, som ännu i våra dagar lever vidare under namn av Löwenströmska lasarettet i Upplands Väsby. Sällan har väl en statsförbrytares gärning sonats på ett värdigare sätt.

Om vi nu till sist skulle ägna oss åt den flitige brevskrivaren själv, "de lärda mödors patriark", som Thomas Thorild kallade honom, och se hur han levde sitt familjeliv i en from utkant av den lättfärdiga gustavianska miljön?

Han hade gift sig 1765 med Brita Nora Müllern, en pigg och parant borgarflicka, och fick med henne en son och två döttrar. Sonen Carl blev arkitekt och har bl. a. ritat Garnisonssjukhuset, som numera är landstingshus, och flyglarna till Karlbergs slott. Dottern Britte-Louise gifte sig med krigskommissarien Carl Gustaf Almquist, som skötte förvaltningen av Haga slott, och fick med honom sonen Carl Jonas Love. Den andra dottern, Stava, gifte sig med den rike grosshandlaren John Lindahl i Norrköping, en litterärt intresserad man, som skänkte sin stora boksamling till Svenska akademin. Det är till den älskliga, musikaliskt begåvade och svärmiska men tyvärr barnlösa Stava som Gjörwell riktar sina flesta och ömmaste brev, och i dem berättar han vecka efter vecka om sitt privatliv i dur och moll.

Stackars tösen borta i Norrköping måste ju få veta hur familjen bor och har sig till vardags. Där är Regeringsgatan 74 med pappas allra heligaste, arbetsrummet. Det är sprängfullt med böcker och tavlor från golv till tak. I ett par glasskåp står hans egna publikationer "i guldsmidd uniform" och hans 3 500 brev, men hyllorna är också bräddade med klassiska och samtida författare. Många av tavlorna är målade porträtt av hans vänner och favoriter inom litteraturen, främst Salomon Gessner och J. J. Rousseau.

Om vidden av hans intressen vittnar dels ett kopparstick av frälsaren på korset, dels också ett par pikanta gravyrer efter målningar av Boucher med t. ex. en eremit, som över sin gudeliga bok smygtittar på ett par flickor, som måste lyfta litet på kjolen, när de vadar över en bäck. Det var nu hans anspråkslösa lilla porr.

Samma nätta blandning av fromhet och frivolitet präglar också väggarna i hans lilla forskardubblett, Solituden, vid Storgatan, helt nära Ladugårdslandskyrkan, som han hyr av krigsrådet Gustaf Snoilsky. På gravyrerna badar gracer och nymfer: Jupiter, förvandlad till en svan, begär att få njuta älskog med drottning Leda, och uti en den gladaste park ser man en staty av fruktbarhetsguden Priapos, som var son av Bacchus och Venus och således "hade ärvt mycket farliga egenskaper för oskulden".

Familjens allra käraste tillflykt är emellertid sommarstället Bellevue på Kaptensudden ute på Södra Djurgården, beläget ungefär där nu Gunnar Wennerbergs staty står. Djurgården var redan på 1700-talet ett uppskattat sommarviste för diplomater och rikemän. Bland sina grannar nämner Gjörwell spanske ministern Coral på Manila, engelske ministern Liston på Listonhill och "de ostindiske majestäterna" Grill och Kilsel, två pampar inom Skeppsbroadeln. Familjen gästar ibland dessa förnäma grannar, särskilt fru Britta Nora, som var lika charmerad av diplomater som de av henne. Men ännu oftare har de själva gäster hemma på Kaptensudden, trots att deras ekonomi var minst sagt ansträngd – ett par gånger måste Gjörwell göra konkurs.

Över det ganska anspråkslösa Bellevue eller Torpet, som han helst kallar det gjuter pappa Gjörwell under tjugo somrar sitt fryntliga hjärtas poetiska skimmer, än lekfullt, än sentimentalt. Han berättar om alla som kommer dit för att svärma i lantlivets stilla frid, allt medan rosorna doftar, viken speglar strändernas lummighet och man samlas kring det lilla vänskapsaltaret i trädgården, där en offereld tändes av husets damer i kretsen av vänner, som avger eder och löften. Det är en alla idyllers idyll i en stämning av kyssar och tårar, och Gjörwells honnörsord, när han beskriver den, är t. ex. lycksalighet, sällhet, ömhet, hjärta, vänskap och vänfasthet, ömhetstårar och glädjehögtid, sockermamma, lagom och länge. För vår tids fräna smak är det alltför sockriga ord, men när de skrevs hade de hjärtats värme.

Från Torpet gör den åldrige Gjörwell promenader i Djurgårdsterrängen, ensam eller i sällskap med unga män, som han beskriver med en smeksam innerlighet på gränsen till platonisk erotik. Han upplever naturen som romantiska tavlor med skuggande lummig grönska i förgrunden och speglande vatten och höga berg i fonden, och när hans ögon njutit en obeskrivlig vällust vid åsynen av allt sådant, njuter hans gom gärna en god abborre eller gös, ett mandelspån och ett glas rhenskt eller ett kvarter punsch i skrubben n:r 8 hos Kumlander på Blå porten eller hos traktören Le Maire på Franska värdshuset. När han så kommer hem igen - gärna med en symboliskt sammansatt blombukett till "Brittnosen" blir han särskilt lycklig att få möta dottersonen Love, "denne allra sötaste och allra kvickaste gosse". Han skulle ju aldrig få uppleva Loves vuxna och vanskliga år, som här hemma slutade med mordanklagelse och landsflykt, men han iakttar med stolthet att treåringen är "bara eld, har ett fint ansikte, talar och begriper allt, har redan infall och självsvåldigheter, rustar och kör för fulla livet, alltid med piskan i hand, så att efter all liknelse blir han en välbeställd rekryt vid Livregementet". Så långt allt väl för gamle morfar.

Gjörwells fromhet vilade på vissheten om att "med en god nyttig levnad bliver döden mindre svår att påtänka, graven mindre ryslig att besöka". I sin ungdom hade han haft glada dagar i trakterna kring Solna kyrkogård, redan tidigt lät han mura en familjegrav vid sydvästra kyrkoväggen, och hans son arkitekten planterade två lindar vid ingången till graven. Varje år vandrade den gamle ut till Solna, inte för att delta i gudstjänsten, ty som herrnhutare tyckte han sig inte ha något att hämta av den dogmatiska förkunnelsen från predikstolen, utan för att meditera inför sin grav. En majsöndag 1798, när han kom till kyrkogårdsporten, "göt jag Gudi lov en alldeles icke oroande suck vid åtanken på min sista vandring genom denna port. Uti kyrkan var full gudstjänst. Jag gick till graven, hälsade på mina bägge utsprickande lindar, lät bära ut min bänk, som ställes alla somrar emellan dem framför graven, och där satt jag under hela predikan, omgiven av gravar, träd och en skön natur, uti stilla och tillika angenäma reflexioner. När jag sitter på denna bänk, har jag alltid middagssolen i ansiktet."

Låt oss lämna honom där, denna fromma son av ett tvivlande århundrade. 160 år har rullat förbi, och nu ligger han där själv under en stenplatta med en inskrift, som i gustavianskt sköna bokstäver bl. a. säger SIBI ET SUIS, dvs, åt sig och de sina. De uttrycker hans patriarkaliska glädje åt att ha dem alla samlade omkring sig, modern, makan, barnen, ja även dottersonen Love, vars stoft sedan 1901 vilar under en stenhäll, där några törnrosor i relief svagt avtecknar sig i solljuset.