[för ovanlighetens skull bland Gusutafs verk, i synnerhet eftersom detta var avsett uttryckligen som läromedel, finns här inte en enda bild]

Innehåll

  • Kristus, Madonnan och helgonen
    • Kristusbilden
    • Bygdernas kyrkor
    • Jungfru Maria
    • Helgondyrkan
      • Sankt Erik
      • Sankt Olof
      • Sankt Göran
      • Sankta Birgitta
      • Sankta Karin
    • Reliker
  • Bruket av sakramenten
    • Dopet
    • Nattvarden
    • Bikt och bot
    • Äktenskapet
    • Sista smörjelsen
  • Kyrkliga ceremonier
    • Kyrkoinvigning
    • Liturgisk rening
    • Rökelse
    • Processioner
    • Pilgrimsfärder
    • Krypa till krysse
    • Kyrkogrim och offerkast
  • Renlevnadsfolket
    • Hos cistercienserna
    • Herrens gatsångare
  • Ordförklaringar
  • Studie- och diskussionsuppgifter
  • Litteraturanvisningar

 

Kristus, Madonnan och helgonen

Kristusbilden

Kristus är först i vår lag, heter det i Äldre Västgötalagen, och hans gestalt var den första även i vår medeltidskyrkas rika bildskatt. Men liksom den religiösa livsstämningen var en annan vid medeltidens slut än vid dess början, så genomgick Kristusgestalten en märklig förvandling under århundradenas lopp. Till en början är han den tronande Världshärskaren (Majestas Domini), sittande inom mandorlans (glorians) strålkrets med handen lyft i en välsignande åtbörd. Så möter vi honom på kalkmålningar men också på krucifix, alltid med samma konungsliga höghet och värdighet. I sin fotsida livklädnad stöder han bägge fötterna mot korsets stam och sträcker ut de genomstungna händerna, till synes oberörd av sin pina. Det högburna, krönta huvudet blickar rakt fram med ett uttryck av överjordisk frid.

Under 1200-talet börjar denna Ärones konung förvandlas till en lidande människa, som genom sin död segrar över livet, och från och med 1300-talet blir han Smärtornas man, skälvande i sin dödskamp eller rcdadöd. Predikarmunkarna kunde skildra Kristi pinas historia med en så detaljerad åskådlighet, att åhörarna kände sig själva genomlida hans marter, och i kyrkornas nya krucifix återsåg de honom sådan de fromma bröderna hade framställt honom. Ingen krona på huvudet längre utan en törnekrans, från vars taggar blodet droppade ned över ansiktet, som i smärtans och förödmjukelsens övermått hade sjunkit ned mot bröstet. Ingen fotsid kungaklädnad längre utan ett höftkläde kring den eljest nakna, utmärglade gestalten, som tungt hängde ned från korset med röda blodlevrar klungade under händerna samt
på de med en enda spik genomstungna, korsade fötterna och i den spjutsargade sidan. Ja, ofta hade bildsnidaren översållat hela den krampvridna kroppen med blodstänk till erinran om Kristi offerdöd för mänksligheten.

Till sist Västmannalagen: »Nu är kyrkobalken sagd till slut. Kristus och kyrkan vare vår hjälp! Amen.» Därmed är medeltidens religiösa åskådning samlad i ett kort kärnord.

Bygdernas kyrkor

»Fädernas kyrka i Sveriges land» - som det heter i biskop Eklunds psalm - är själva kärncellen i varje gammal bygd i vårt rike. Kyrkobyggnaden har gjort sin tjänst genom århundradena, allt medan lutherdomen avlöst katolicismen och frikyrkliga kapell och andra samlingslokaler har lockat befolkningen från statskyrkan. Även om det ofta är glest besatt i bänkarna under gudstjänsten, behåller själva kyrkobyggnaden sin ställning som bygdens kärna och vårdtecken.

»Dessa små landskyrkor», skriver en konsthistoriker, »utgör den enda art av byggnadsverk i vårt land, som levat genom tiderna i ursprunglig funktion och i ständig, obruten användning för det ändamål, vartill de skapats. Här har vi någonting, som den svenska kulturen, generation efter generation, prytt och förkovrat utan stora åthävor. Härinne i landskyrkan förnimmer vi som ingenstädes annars sambandet med det förflutna, här känner vi, att vi är ett folk med gammal, på egen grund framvuxen kultur. När kyrkan ligger där i sitt vintermörka landskap med lysande tända ljus, då känner man kanske allra bäst, hur hela bygden samlas kring detta ruin. Och hur har inte kyrkan lyckats draga till sig allt det, som är gemensamt för socknen! Kyrkbacken var den plats, där bygdens folk möttes. Här kunde överheten komma till tals med folket, här lades sockenstugan såsom lokal för svensk sockensjälvstyrelse med allt vad den inneburit av folkuppfostran - med skampall och skampåle, här framträdde sockenmagasinet med en spirande försäkringsrörelse till skydd mot missväxt och nödår. Här växte fattigstugan upp med sina tendenser till social välfärdsinrättning, och här byggdes också skolan.»

Många svenska landskyrkor räknar sina anor från 1100talet, då kyrkor av sten började byggas i landet. På den tiden fick kyrkobyggnaderna en tydligt markerad tredelning mellan ett tämligen högt långhus, ett lägre kor och en ännu lägre halvrund avslutning på koret, den s. k. absiden. På 1400-talet brukade två nya lokaler fogas till den ursprungliga byggnadskroppen, nämligen sakristian för prästerskapet och vapenhuset, där de kyrkobesökande männen måste lägga av sina vapen före inträdet i det vigda rummet. Och bredvid den gamla kyrkan reser sig en spånklädd klockstapel, från vars tjärade huv klockklangen dallrat ut över bygdens gårdar, lövängar och åkrar.

Ett annat typiskt inslag i helgedomens utrustning var stigporten eller stigluckan. Det var öppningen i en bastant bogårdsmur, som likt en stadsmur ringlade sig kring Guds fasta hus. Några av de vackraste stigportarna och bogårdsmurarna finner man i uppländska och norrländska kyrkoanläggningar men också i skånska, där stigportarna kröns av hanseatiska trappgavlar.

Både på landsbygden och i slcrna förlades kyrkan gärna till en höglänt plats - kanske ett gammalt hedniskt offerberg -, där den behärskade hela miljon. Så ligger domkyrkan i Uppsala, och bland småstäderna kan man hämta exempel från Strängnäs, Öregrund och inte minst Skänninge, vars stadskyrka Torsten Fogelqvist har skildrat såsom »en tegelkoloss synlig i slättens alla fyra väderstreck, en katedral i en by, kring vilken alla de små husen samlar sig som späda barn kring stora mor och från vilken alla de små gatorna löper ut som rännilar från en jätteklippa».

Fjärran från nutida tätbebyggelse ligger i Bredsätra på Öland ett gammalt, ofta förbisett kyrkominne. Det har tre namn: Sikavarps eller Långöre eller Sankta Birgittas kapell. Denna byggnad, av vilken nu endast östra gavelmuren står upprätt, reste sig i hjärtat av en liten köping, Sikehamn, vars befolkning levde på fiske och kalkstenshantering. Här var en farlig strand, på vars undervattensrev månget skepp förlist. Nära stranden sydväst om kapellet står ett monumentalt stenkors, och kring korset rundar sig en låg mur. Här ute på den flacka kusten inför havets ansikte har fiskare och sjöfarare under medeltiden knäböjt i bön vid korsets fot och önskat varandra »vind och godan bör i Jesu namn och hamn i samma namn». Som en modern arvtagare till dessa välfärdsanstalter står nu ett högt fyrtorn på kapelludden och skickar sina strålar tre mil ut till havs.

I den kristna kultplatsens helhet av kyrka, stapel, bogårdsmur och stigportar utgjorde klockstapeln troligen det äldsta inslaget. Redan i den första lilla kristkyrkan i Birka på Björkön kallade klockor till gudstjänst och på den berömda bonaden från Skog i Hälsingland, daterad till åren omkring 1100, syns stela och uggleögda herrar ringa inte bara i primklockan vid altaret och en liten klocka i takryttaren utan också i två större klockor i en fristående stapel, smyckad med grinande drakhuvuden.

Klockstaplarna hörde sålunda hemma redan i missionstidevarvet vid övergången från vikingatid till medeltid. Sannolikt var en enkel galge med en eller två klockor den första byggnad, som vittnade om åkallan av den nya guden på hedniska ättebackar. Långt efter det att kyrkor på 1100talet började byggas i sten och långt efter det att dessa stenkyrkor försetts med murade klocktorn, fortsatte man att bvga fristående staplar av timmer. Från bergklacken vid kyrkan ringde stapelns klockor över bygd och skog och höll troll och annat otyg på respektfullt avstånd. Klockaren var en nästan lika viktig person i gudstjänstlivet som prästen. Han skulle ringa »till ottesång och högmässa och aftonsång och då lik kommer till kyrkan». Guds röst klingade i den vigda malmen, som också blev socknens röst. Att förstumma den rösten var en förbrytelse mot den folkliga självkänslan - Gustav Vasa fick röna vådan därav, när han stal dalkarlarnas kyrkklockor.

Jungfru Maria

Maria, timmermannen Josefs trolovade, blev på kyrkomötet i Efesos 431 tilldelad rangen av Guds moder. Det hette om henne att Den helige andes kraft en aftonstund kom över henne så som daggen faller över blomman. Däri har man velat se en antydan om att Maria brås på fruktbarhetsgudinnor, som symboliserade det skapande mötet mellan himmel och jord. Även i Sverige har hon hyllats som en de bärande markernas gudinna, en kristnad Fröja med offer av förgyllda silverax.

Madonnan blev en förmedlare mellan himmel och jord. Hon var människa och moder, hur än teologerna ansträngde sig att låta henne bevara sin jungfrulighet tvärs genom födandets smärtor, och hon stod alltid människorna mera förtroligt nära än de manliga personligheterna i Treenigheten. Hon strålade av sommarens glädje, där den kyrkliga askesen var höstligt mörk och livsfientlig. Hon var alltid till hands med reson och billighet. Med sin lilla spensliga hand kunde hon stötta under fötterna på en missdådare i galgen, om han bara bett en bön till henne, som var misskundens moder, Mater Misericordiae. Ja, så mild och ömkande var denna mö, hette det, att djävlarna i helvetet röt och klagade, att de hellre ville tampas ined hennes son, som dömde efter lag och rätt, än ined deniia kvinna, som beviljade resning i alla mål och aldrig fällde annat än villkorlig dom. Så blev hon på en gång gudoniligt ren och mänskligt rörande, Guds moder och brud oi människornas himmelska försvarsadvokat, under vars mantel alla trötta och hetsade själar kunde söka sin tillflykt.

Nu är Madonnan sedan mer än 400 år undanskjuten i vår lutherska kyrka. Men i många gamla kyrkor sitter hon ännu kvar i någon murnisch och ler sitt ljusa leende och drömmer om lillpojken i sitt knä, som en gång - det kan dröja, men hon har tid att vänta - skall frälsa mänskligheten ur våldets järngrepp. Och på många håll silar sommarljuset in över färska blommor vid hennes fot.

Det är som om de gamla bildsnidarna lagt in sin finaste ömhet och sitt hjärtas renaste fröjd, när de formade bilderna av Sankta Maria. Från Skånes slätter och långt upp i Norrlands skogsbygder lyser hennes tjuskraft, lite bondsk och grov ibland, raffinerad och behagsjuk dessemellan, men alltid ljuv och älskvärd, alltid ros eller lilja. Hon speglar både den översinnligaste gudsförsjunkenhet och en viss chevaleresk dyrkan av det veka och förtjusande könet, och hennes ansiktsuttryck växlar mellan bysantinsk stirrögdhet, fransk gratie och svensk jäntsundhet.

Jungfrun blev Gudsmoder och himladrottning. I Övertorneå i Norrbotten och Misterhult i Småland bevaras ett par sällsynta och egendomliga bilder av Madonnan såsom »det förgyllande skrin», vari Treenigheten inneslutes. Denna madonnetyp kallas as, konsthistorikerna »la vierge ouvrante» med anledning av att hennes framsida kan öppnas såsom man öppnar ett par skåpdörrar, varvid en liten sittande Kristusskulptur framträder. På oss verkar en dylik träskulptur en smula förbryllande genom sitt drastiska åskådliggörande av havandeskapet, men för medeltidsmänniskan var gudomens innelyckthet i Madonnans »förgyllande skrin» en upphöjd sinnebild. Gudsrnodern hyllades också ofta i lyriska vändningar såsom en Noas ark, vari Gud hade sin varelse.

Madonnans väsen sammangrep kvinnlighetens alla egenskaper, från kyskhet till moderlighet. Hon blev jungfrurnas men också barnaföderskornas skyddspatronessa. Himmelens krona var inseglet på hennes renhet. På många madonnabilder i medeltida kyrkor satt kronan lös på hjässan och kunde lyftas av och lånas ut till församlingens »kronbrudar».

Detta begrepp med dess innebörd av jungfrulig renhet har i svensk litteratur behandlats både av Tegnér och av Strindberg.

Hälsingeskulptören Haken Gitlleson utförde omkring år 1500 en madonna för sockenkyrkan i sin hembygd Enånger. Hon är en infödd hälsingetös av den sort, som födde barn och tyglade vilda karlar med samma trygga kraft. Det gyllenblonda håret ringlar sig kring hennes robusta ansikte med blå ögon och röda rosor på de mjälla kinderna. Hon bär gyllene dräkt med himmelsblått foder, och bakom henne flammar glorians guldstrålar. Inför denna lantliga ungmor med doft av nysilad mjölk och skimmer av sol över norrländska ängar erinrar man sig en liten ramsa (kanske en trollformel) till skydd mot regn, som lyder så här:

Jungfru Maria hon satt på stätta,
hon borsta och hon fläta.
Hon bad till Gud allena,
att regnet måtte lena
och solen måtte skina,
först på folk och sen på fä
och så på jungfru Marie lilla vita knä.

I denna strof är Madonnan på stättan återigen fruktbarhetsgudinnan, som ger sol och regn åt gröda och fänad. Folktron har tagit hand om henne och bevarat henne långt in i luthersk tid.

Helgondyrkan

Om man står inför ett gammalt altarskåp med heliga mäns och kvinnors beläten och erinrar sig de legender, som föremålen i helgonens händer syftar på, kan man få känning med den fromma och fryntliga tillförsikt, varmed medeltidsmänniskan ställde sitt jordeliv under helgonens beskydd.

Där träder de fram på rad i altarskåpets rampljus, t. ex. den ridderlige Sankt Göran med sin drake, Johannes Evangelisten med sin kalk, Jakob den äldre med pilgrimssnäcka på hattbrättet, den väldige Sankt Kristoffer med Jesusbarnet på skuldran, Maria Magdalena med sitt smörjekrus, Sankta Barbara med sitt torn och Sankt Erik med handen kring svärdfästet.

Med sina åtbörder och kännetecknande attribut var helgonen välbekanta för den medeltida allmänheten. De spelade var sin roll i det stora mysteriespelet om själens frälsning ut ur jordens synd och in i himmelrikets salighet. De hade alla kämpat en fattig, syndig människas kamp en gång och vunnit seger, och när de sedan församlats kring himmelrikets tron, bildade de tillika en skara diplomater vid Världshärskarens hov. De var mänsklighetens ombud hos den Högste, till dem kunde man vända sig i vardagens vånda och i den yttersta stundens ångest. Genom legenderna kände man deras jordiska öden och visste vilka sjukdomar och olyckor var och en av dem särskilt ömmade för, emedan han eller hon själv måste genomlida dem. Med vissa helgon blev man lika förtrolig som med en biktfader eller husläkare, och man kunde anropa dem i vilka banala situationer som helst. Det är t. ex. från medeltidens uppfattning av Sankt Petrus vi har ärvt vår bild av den småmysande och fiffige portvakten Sankte Per.

Himmelrikets diplomater representerade var sitt land vid Gud Faders tron. Sankt Petrus och Sankt Paulus företrädde Rom, Sankt Andreas Grekland, Sankt Jakob Spanien, Sankta Gertrud Tyskland och Sankt Erik Sverige. En annan indelningsgrund tog fasta på helgonens yrken. Sålunda var Sankt Nikolaus sjömännens skyddspatron, Sankt Lukas målarnas, Sankt Eligius guldsmedernas, Sankt Mikael och Sankt Göran soldaternas. Städer, socknar, skrän och gillen förde sina skyddshelgons bild och namn i sina sigill och sökte förvärva någon av deras heliga kvarlevor, som kunde förmedla helgonets kraft till åkallaren. I medeltidens namnskick gömde sig en likartad tro på att kraft kunde förlänas genom namnlikhet. Man döpte gärna sina barn till Erik eller Olof, Johannes eller Göran, Nikolaus eller Katarina för att redan vid dopet inviga dem åt en nådig patron.

På valhänt knittelvers från 1520-talet ges en förteckning över några helgon av svensk börd:

Först den milde konung Sankte Erik,
ärkebiskop av Uppsala Sankte Henrik.
Där näst den helige biskop Brynj ulf av Skara,
Hemmingus, som ock biskop i Åbo månde vara,
Sigfridus av Växjö, som kristnade Sveriges land,
Eskillus av Strängnäs, den helige man,
Nikolaus av Linköping, biskop helig och säll,
Henrikus, som styrde gudeliga och väl,
confessor av Munktorp Sankte David
och den helige martyr Sankt Botvid.
Birgitta Vastenis och hennes dotter Katherin,
av Skövde den heliga fru Sankta Elm,
Sankta Ingrid av Skänninge, den heliga kvinna,
av Tälje fru Ragnil, som ej helig är mindre.

Av alla dessa svenska helgon hade endast Birgitta kanoniserats, dvs, av påven förklarats helig och inskrivits i påvestolens helgonförteckning (kanon).

Sankt Erik

»Sankte Erik konung» blev aldrig kanoniserad av påven, men hemma i Sverige dyrkades han som nationalhelgon. Hans bild lyste från riksens baner och tummades på Stockholms mynt. Om hans liv vet man föga, om hans död mera. Den 18 maj 1160 åhörde han mässan i Heliga Trefaldighetskyrkan i Uppsala. Då bragtes honom budet att en dansk prins, som krävde arvsrätt till Sveriges tron, stod utanför staden med en stridsberedd här. Konungen hörde först gudstjänsten till slut, korsade sig sedan i bön, drog harnesk på och gick med sitt ringa följe fienden till mötes. Danskarna fällde honom till marken, slog och stack honom sår på sår och högg slutligen huvudet av honom. Men på den plats, där hans blod flöt, sprang strax en källa upp. De överlevande av konungens män bar hans lik till en fattig änkas hus, och änkan, som länge varit blind, beströk sina ögon med hans blod och återfick genast sin klara syn, lovande Gud i den helige martyren, Sankt Erik.

Hans död kom att kasta ett helgonlikt återsken även över hans levnad, som sades ha varit inriktad på tre stora mål: att bygga kyrkor, att styra sitt folk på lagens och rättens vägar och att kämpa för den heliga tron och mot rikets fiender. Han tuktade strängt sin kropp. Han stiftade fred mellan ovänner, hjälpte de förtryckta, fördrev de orättfärdiga, drog i korståg till Finland och betedde sig i allo så som en helig man höves. Hans levnad blev lika skönmålad som hans bild i kyrkorna.

Denna försköning låg i Uppsala domkyrkas klara intresse. Sankt Eriks kvarlevor - hans genomhuggna halskota och hans blodiga tagelskjorta - förvarades i ett relikskrin i kyrkans kor, och många sällsamma berättelser om deras undergörande kraft spreds över stiftet, ej minst i dess nordliga delar, där folket visade böjelse att föredra Sankt Olof i Nidaros framför Sankt Erik i Uppsala. De flesta berättelserna anbefallde gåvolöften till helgonet såsom botemedel mot sjukdom. Sinnessjuka människor återfick sin själs hälsa mot sådana löften. En lam piga från Hälsingland blev frisk och färdig, ett dödfött barn i Fånö väcktes till liv, när modern lovade skänka ett pund vax till kyrkan, en liten pilt i Jämtland med blodförgiftning i foten blev hulpen och karsk genom moderns löfte att göra en pilgrimsvandring till Uppsala, där hon skänkte domkyrkan ett ben av silver till minne av detta järtecken. Många kostliga ting föll domkyrkan till tack vare »Gud och Sankte Erik».

Prästerskapet strävade efter att kristna gamla hedniska sedvänjor. Det blev Sankt Eriks uppgift att ta arv efter fruktbarhetsguden Frö. En gång, när det var nödår och svår hunger i Uppland, kom en skara bönder överens om att tre fredagar å rad gå till var sin sockenkyrka och att - om de bönhördes - offra Sankt Erik ett ax av förgyllt silver, »och då fick de sedan regn, som åkrarna behövde, och nyttigan väderlek och godan årsväxt». Detta var ett nödtorftigt maskerat hedniskt äringsoffer, utlovat på Frös egen dag, fredagen, och som en äringsgud i vårsolens förgyllande glans över bärande marker framträdde Sankt Erik, då hans relikskrin den 18 maj varje år bars från Uppsala domkyrka till kyrkan i Gamla Uppsala.

Många mirakler skedde längs processionens väg. En franciskanerbroder från Gotland, som legat alldeles lam och skötts som ett barn av sina bröder, hörde sången från de tågande och blev botad; gamla blinda Lina från Dalarna återfick sin syn, då den heliges skrin bars förbi henne. Sankt Erik blev den goda årsväxtens skyddspatron i kamratlig tävlan med Sankt Olof, och bägges festdagar - den 18 maj och den 29 juli - var lyckligt inpassade på viktiga punkter i jordbruksåret. I deras förenade tecken mognade säden: när Erik gav ax, gav Olof kaka.

Sankt Olof

Olof Haraldsson hette han i livet och var norsk viking, djärv där det tävlades i mandom och tapperhet, blodtörstig på slagfältet, mjödlustig intill överdåd, där dryck bars omkring, vitsig och vettig, där vers improviserades. Bred och satt, rödblond och rosig blev han ofta kallad Olof Digre för den fryntliga välmåga, som tindrade kring honom. Han övertog den frejdiga styrka, som i folkminnet lådde vid AsaTors gestalt, och för folk i gemen blev han under medeltiden ett handlingskraftigt föredöme för bonden på åkern och för sjömannen på havet. Den fromma menigheten förnam inför hans beläte en dunkel samhörighet med fädernas förbjudna tro på yvskäggiga fruktbarhetsgudar.

Liksom Sankt Eriks reliker i Uppsala ägde Sankt Olofs bild en märklig äringsfrämj ande makt, där den bragtes i beröring med åker och äng. Det visste bönderna i Norra Vånga i Västergötland, och därför brukade de ur sockenkyrkan smussla ut »kornguden», som de kallade sin Olofsbild, för att i soluppgången bära den omkring ägorna alldeles som fäderna kört omkring med Frö. Ända in på 1800talet lär detta hedniska bruk ha fortsatt. »Kornguden från Vånga» finns alltjämt bevarad i Skara museum - att han saknar näsa förklarar traditionen på så sätt att en bonde under missväxtåret 1826 slog näsan av honom i vredesmod över att hans förmenta äringskraft visat sig verkningslös.

Medan Sankt Erik - att döma av upplandsböndernas tackoffer - hade övertagit sädesaxet från sin hedniska föregångare Frö, bar Sankt Olof ett vapen, som liknade Tors. Med sin yxa hade den kristnade vikingen en gång fällt ett troll, och det trohet, som symboliserade hedendomen, grinar och våndas under fötterna på många Olofsbilder. Det bodde en märklig kraft i denna yxa och alldeles särskilt i den som fanns - och finns - i Sankt Olofs församlingskyrka i sydöstra Skåne. Denna lilla silveryxa sitter löst i helgonbildens handgrepp, och ända in i vår tid har folket i trakten gjort sig till godo dess magiska egenskaper på så sätt att de lyft yxan ur Sankt Olofs grepp och nio gånger bestrukit sina sjuka lemmar med den, dock så att de efter var tredje strykning satt tillbaka yxan i helgonets hand för att låta den laddas med ny läkekraft.

Här har man ett av de mest typiska och segt kvarlevande exemplen på den utpräglade beröringsmagin i vår medeltida helgondyrkan.

Sankt Göran

I en sjö utanför en libysk stad huserade en fruktansvärd drake. Folket i staden tvangs att offra människor till föda åt honom, och en dag föll offerlotten på konungens enfödda dotter. Fadern ville friköpa henne, men efter en veckas frist måste han dock utlämna henne, skönt skrudad och med guldkrona på huvudet. När nu prinsessan bidade sitt öde vid sjöstranden, kom riddaren Sankt Göran ridande vägen fram, och hon ropade till honom att fly och berättade om den hotande faran. Då svarade han, att han ville hjälpa henne i sin Herres Jesu Kristi namn, och när draken frustande virvlade upp ur sjön för att gripa sitt skälvande offer, korsade sig riddaren, red emot draken och rände sin lans genom honom. Prinsessan band sitt bälte kring drakens hals och ledde den spaka besten in i staden. Folket flydde förfärat, men riddaren ropade: »Vår Herre har sänt mig hit, att jag skall frälsa eder från denna drake, om I viljen låta döpa eder.» Och han dräpte draken, och konungen och allt folket lät döpa sig, och fyra par oxar släpade odjurets kadaver ut ur staden.

Sankt Görans gestalt blev mycket kär för den folkliga fromheten. Han var en drakdödare eller kavaljer i sagoförtäljandets ädlaste stil. Runtom i landet restes eller målades hans och prinsessans beläten, men praktfullast bland dem alla var den store »Örjanen» i Stockholms bykyrka, beställd av Sten Sture den äldre hos bildsnidaren Berndt Notke i Lübeck. Den kom att bli ett svenskt nationalmonument: riddaren lånade Sturens drag, prinsessan blev det befriade riket, och den besegrade draken var juten (dansken) själv.

Sankt Görans festdag är den 23 april. Den firas i vår tid av all världens scouter.

Sankta Birgitta

Våra många bilder av den heliga Birgitta spelar över hela skalan från realistiska porträtt av en rund och rultig husmor till patetiska idealbilder av Uppenbarelsernas extatiska förmedlare av Guds vilja. En staty i Hamrånge kyrka i Gästrikland har kanske tagit fasta på något väsentligt, då den framställer Birgitta som en högättad dam av fullmogen världslig vördighet men med en blick av fjärrsynt drömskhet. Inför denna bild erinrar man sig några rader ur Uppenbarelserna om »de förnäma och stolta kvinnorna» i Sverige. Guds moder ville för ro skull få höra Birgittas karakteristik av dem, och Birgitta, född av Folkungablod, dotter av lagmannen i Uppland och hustru till lagmannen i Närke, svarade:

»När det predikades sann ödmjukhet för oss, sade vi, att våra förfäder gav oss i arv stora ägor, mycket gods och fina seder; varför skulle vi då ej efterlikna dem? Vår moder satt bland de förnämsta, präktigt klädd, hade många tjänare och uppfostrade oss i rikedom. Varför skall jag ej giva i arv åt min dotter sådana ting, som jag själv fick, det är: uppträda med prakt, leva ett glädjefullt och njutningsrikt liv och dö med stora världsliga hedersbetygelser?»

Detta är 1300-talets aristokratiska Sverige, ur vars mitt Birgitta utgått. Men i samma kapitel manar Birgitta fram en svavelmättad atmosfär av skräck kring mor och dotter, som från helvete och skärseld växlar strindbergska hatord: Skorpion! Etterödla! Modern i helvetet »syntes liksom krypa fram ur en svart brunn i mycket mörker. Hennes hjärta var utdraget, läpparna avskurna och hakan skälvande, tänderna lyste vita och långa och skallrade allesammans. Näsan var aväten och ögonen utbrutna, hängande ned på kinderna vid två senor... Bröstet syntes öppet, fullt med långa maskar... Och en lång och stor orm rörde sig nedifrån och upp genom magen och böjde samman huvudet och stjärten såsom en båge och gick ideligen runt i inälvorna såsom ett hjul...»

Dessa bägge citat sammangriper två egenskaper hos Birgitta: den nära förtrogenheten med världslighetens väsen och den fruktansvärda åskådligheten i hennes visioner. Legenden har lakat musten ur hennes blodfulla personlighet, som hetsades av ett hysteriskt känsloliv, och de fromma fäder, som skulle göra hennes karaktär bättre lämpad för glorian, putsade sannolikt alltför ivrigt hennes litterära kvarlåtenskap. Tvärs genom all idealisering känner vi ändå hennes våldsamma och lidelsefulla krav på rättfärdighet. Hon kämpar på Guds sida mot en förtappad värld av viljelösa påvar, förvekligade kungar, lastbara munkar och lystna kvinnor, och i sina uppenbarelser undfår hon gudomligt besked om stort och smått - ve den, som inte ödmjukt böjer sig för Guds vilja, uppenbarad i Birgittas drömsyner!

Birgitta isolerade sig inte från livet och dog inte någon martyrdöd. Hon stod mitt i världen och visste allt om den, kände ingen räddhåga och hade ett explosivt patos i sitt förhållningssätt till dagens händelser. Själv en fromhetens krutgumma tog hon gärna krutet till sinnebild för den gudomliga kraften: »Det finns ett slags pulver av så brännande eld, att då den lagts i något föremål, giver pulvrets makt och rörelse så stort ljud ifrån sig, att alla som hör det uppgivas av häpnad.» Detta är första gången krutet nämns i svensk litteratur. Även eljest möter vi i Uppenbarelserna mustiga liknelser, som ger oss inblickar i medeltida vardagsliv - från gödselskyfflingen i fähuset och brödbaket och ölbrygden i köket till bälgen i smedjan och tvätterskan vid bäcken men också till den behagsjuka fjärilen, vars vackra vingstoft »förnims som aska för fingret» och till bromsen, som »har jordfärg, flyger med stort buller och biter olidliga bett».

Birgitta var inte from i klosterblek mening. Hennes religiösa geni darrade av otålig handlingsiver. Hon ville gripa in och ställa till rätta med straffdom och uppmuntran i både världsliga och andliga ting, och det stod en orolig respekt kring henne både bland hovmännen i Stockholms konungaborg och bland de röda kardinalerna hos påven i Avignon.

Det gick långsamt med hennes kanonisering; först 18 år efter hennes död 1373 tändes helgonglorian kring detta stolta och heta huvud. Det skedde den 7 oktober (1391), och den dagen blev Birgittas festdag. Under namn av Brittmäss brukar den i Sverige upplevas som ett soligt och färgsprakande avsked till den ljusa årstiden.

Sankta Karin

Sankta Karin var den heliga Birgittas dotter och den första föreståndarinnan för moderns klosterstiftelse i Vadstena. Hon bevarade sin jungfrulighet även i sitt äktenskap med riddaren Egard von Kyren, som hon på själva bröllopsnatten bevekte till ett löfte att aldrig kränka hennes renhet. Bland tjänstefolket tisslades och fnissades det om att de bägge makarna låg var för sig på det kalla golvet med endast ett täcke under sig, medan deras äktenskapliga bädd, smyckad med gull och päll, bliant och österländska vävnader, stod orörd. Släkt och vänner förebrådde dem, men de framhärdade i sin kyskhet.

Endast tjugo år gammal blev Karin änka. Hon uppsökte sin moder i Italien och deltog i hennes fromma försakelser. Kringsvärmad av unga ädlingar, som dårades av hennes blonda skönhet, stålsatte hon sig med fastor och späkningar och sökte en gång att vanställa sin skönhet med en vederstygglig salva, men Gud tillstadde det ej. När Birgitta dött, övertog Karin ledningen av arbetet på klosterbygget i Vadstena. Där gick hon själv bort den 24 mars 1381.

Om Karin och hennes make berättades denna legend. Den fromme Egard jagade en gång på ädlingars vis dovhjort med hund. »Då hände det sig, att hans hustru Karin för sina göromåls skull i en bärstol fördes in samma väg genom lunden, som jägarna tagit. Jagad av hundarna ilade

hinden i hetsat lopp till henne, och glömsk av sin skygga natur böjde den stilla sitt huvud mot den rena kvinnans sköte. Sålunda tog den sin tillflykt till sitt enda skydd, till henne, som i sitt hjärta hade kuvat sinnenas begär. Maken och de andra, som hade jagat djuret, förstod då, att detta sökt räddning hos Karin, och uppsökte henne. Hon visade dem hinden, som dolde sig under hennes mantel. Desslikes bad hon ödmjukt att få giva hinden friheten, då hon ju röjt djuret för förföljarna. Då maken gärna gav sitt bifall härtill, fick hinden åter löpa sin väg.» I medeltida bildframställningar blev hinden hennes attribut.

Sankta Karin firades den 25 juni och den 2 augusti.

Reliker

När aposteln Paulus vistades i Efesos, hände det genom Guds nåd, att folk tog svettedukar och skört, som kommit vid hans kropp, och lade på de sjuka, så att sjukdomen lämnade dem och de onda andarna for ut. Denna episod i Apostlagärningarna ger en tidig upptakt till medeltidskyrkans relikdyrkan. Det strålar, tänkte man sig, läkande kraft från varje Guds underman, och denna kraft bevaras även i kvarlevorna (latin: reliquia) men också i alla de ting, som kommer i direkt beröring med dem. Det strålar ett kraftflöde från Kristi kors och grav och från hans pinoredskap. Och av samma kraft strålar det från kyrkans alla helgon och martyrer. Kraften blir inte försvagad genom att fördelas vid beröring med andra ting, den är ett outsinligt andligt kapital, förräntat i heliga skelettdelar och klädesflikar, naglar och hårtestar, träspånor och stenflisor, och vem som ser eller rör vid dem i sann tro, han varder hulpen ur smärta och vånda.

Nästan alla våra medeltida sockenkyrkor torde ha ökat sin makt över sinnena med kraften hos någon helig relik. Därvid spelade det ingen avgörande roll, om - såsom fallet var i Skivarps kyrka i Skåne det förmenta handskelettet av någon helig man råkade bestå av en knubbsäls bakfot. De stora och rika kyrkorna lockade med ryktbara reliker. Domkyrkorna i Uppsala och Lund ägde många hundra stoftdelar och klädespersedlar från apostlar, helgon och martyrer, ja, även bitar av Kristi kors, törnekrona och gisselpelare.

Sådana reliker kallades under medeltiden helgedomar, och de dyrbara höljena kring dem, helgedomakaren, hade ofta formen av miniatyrkyrkor med figurprydda och emaljinlagda väggar och draksmyckade tak. Men man möter också infattningstyper, som anpassar sig efter relikernas egen form: ett armben höljdes i en armformad guldkapsel, ett fotformat kär! inneslöt något helgons fotben, en gyllene månskära ett revben. Gärna infattade man också reliker i helgonbilder, antingen i hjässan eller i bröstet, för att göra bilden mera delaktig av helgonets kraft. Att röra vid sådana bilder innebar ett slags andlig laddning. De var fromhetens och gudsförtröstans energikällor - med rosiga kinder, gyllene hår och blåklintsblå ögon.

Även kyrkornas altaren laddades med kraften av reliker. De sveptes i sidentyg och doldes i altarbordets skiva. Där altarets heliga sakrament skulle försiggå, måste Guds maktutflöde samlas som i en brännpunkt för att skrämma alla onda andar på flykt. Därför placerade man gärna ett stort relikvarium på en uppbyggnad bakom altaret, ofta i form av en sarkofag eller en kyrka med högt mittparti och lägre sidoskepp, och troligen är det ur dylika relikvarier, som medeltidens praktfulla och figurrika altaruppsatser utvecklat sig.

Relikdyrkan sprang fram ur naiv fromhet, men den utnyttjades samvetslöst av fiffiga exploatörer i kyrkans mer eller mindre omedelbara tjänst, och den kom lätt nog att bilda ankargrund för en krasst materialistisk folklig övertro. Män och kvinnor med god ekonomi och dåligt samvete lät förleda sig att köpa uppreklamerade reliker och använde dem som amuletter mot otur i spel och kärlek. Benstumpar av helgon och martyrer gömdes i krucifix och berlocker och hängdes kring halsen för att åkallas i någon vansklig stund, då vanlig list och förslagenhet inte räckte till.

För oss ter det sig kusligt gripande, att heliga reliker kunde användas även vid barnsbörd. I Lunds domkyrka fanns en fläckig och lappad lärftskjorta, som gått under namnet »Jungfru Marie särk». Den heliga jungfrun var alla barnaföderskors beskyddarinna. Hennes barnsängsklädnad i Lunds domkyrka lånades ut till drottningar, prinsessor och andra högättade damer för att hjälpa dem i deras svåra stund det var i en tid, som ännu inte anade barnsängsfeberns hemlighet.

Bruket av sakramenten

Dopet

Ordet sakrament betecknar de högtidliga kyrkliga handlingar, som skulle förmedla den gudomliga nåden till människan. Det första sakrament, en medeltida svensk blev delaktig av, var dopet. I hednisk tid hade ett nyfött barn, om det var lytt eller skröpligt, riskerat att av en missnöjd fader lämnas ut åt vildmarkens djur. Den kristne fadern hade ett annat bekymmer: hans odöpta barn var en liten hedning, och djävulen kunde fritt driva sitt spel med det. Därför måste man skynda sig att få det upptaget i kristnas gemenskap. Dess faddrar förde barnet till kyrkan, där prästen mötte utanför porten för att lägga sin hand på barnets huvud och blåsa på dess ansikte, medan han uttalade en besvärjelseformel, allt i syfte att fördriva djävulen och bereda plats för Den helige ande i denna Guds lilla boning. Sedan gjorde prästen korstecknet och stoppade ett korn välsignat salt i barnets mun. Nu var barnet nödtorftigt »primsignat» och kunde bäras in i kyrkan. Strax innanför dörren stod dopfunten, och här fullföljdes ceremonien i skenet från fladdrande kristningsljus. Med balsamisk olja smorde prästen barnet till erinran om den, som burit sitt kors för alla kristna, och doppade barnet tre gånger i funtens vigda vatten under uttalande av döpelseorden. Därefter oljesmordes barnet på hjässan, höljdes i vita kläder och fick ett brinnande ljus i sin högra hand.

Liksom själva dopet avsåg att fördriva djävulen och insätta Kristus som herre i barnets själ, så fick dopfuntarna i regel en form, som åskådliggjorde döpelseaktens dramatiska innebörd. Runt foten vrenskades vilda och hemska odjur med stirrande ögon och gapande käftar. De symboliserade djävulen, ur vars käftar barnet en första gång hade ryckts genom dopet. Över fotens helvetesvärld lyfte sig dopfuntens cuppa, runtom smyckad med en fris av bilder ur Kristi barndoms historia, och ofta tronade där Kristus själv såsom världsdomare. Så ställdes himmel och helvete mot varandra såsom fientliga makter, kämpande om människans själ.

Dopfunten fick en rik konstnärlig utsmyckning. I den tidiga medeltiden dröjer ännu en förkristen ornamentik med virvlande ormslingor och glupska drakar kring gestalter, som har starkare tycke av Gunnar i ormgropen eller Sigurd Fafnesbane än av Kristus. Konstnärligt sett nådde dopfuntskulpturen sin höjdpunkt under 1100-talet, och bland dess främsta mästare finner man en rad gotlänningar. Deras alster spreds över hela vår Östersjökust från Norrland till Skåne, och fastlänningarna skyndade sig att efterbilda dem.

Nattvarden

Det väsentligaste av medeltidskyrkans sju sakrament var nattvarden, den heliga akt, varvid bröd och vin transsubstantierades till levande Gud. På altarets scen utfördes detta skådespel genom en följd av heliga ord och handlingar, och det nådde sin höjdpunkt i det meningsfulla undrets sällhetsbävande ögonblick, som inför menigheten markerades genom ringning i en primkiocka nära altaret. Så ofattbart var detta under, att även de troende emellanåt behövde stärkas i vissheten om att brödet och vinet verkligen förvandlades till Kristi lekamen och blod. För dem kunde man berätta legenden om den helige Gregorius, som hade fått uppleva att Kristus själv med alla sina pinoredskap uppenbarat sig på altaret under den helige mannens nattvardstjänst.

I församlingens ögon tedde sig nattvarden som en serie läsningar, korstecken, knäfall och uppresningar samt mystiska flyttningar av nattvardskärlen, men för prästen själv innebar varje åtbörd ett sinnebildligt upprepande av händelser i Kristi pinas historia, och altarbordets olika delar åskådliggjorde Jerusalem, Golgata och andra heliga orter.

Nattvardsundrets helighet framstod klart genom den praktfulla skönheten hos de ting som prästen begagnade sig av under ceremonin. Glimmande av guld och gnistrande av ädla stenar står de medeltida kyrkoskatterna för vårt medvetande. Gustav Vasa uppskattade livligt det nationalekonomiska värdet i dylika dyrgripar och lade beslag på en mångfald heliga kärl till statskassans fromma, men åtskilliga finns kvar i sakristiornas kistor och andra har bärgats till våra museer.

Varje sockenkyrka ägde åtminstone en kalk för vinet och en liten paten* för brödet, väl också en oblatask att förvara brödet i. För de reningar, som prästen underkastade både sig själv och de kärl han hade att hantera, fanns handfat och akvamaniler samt en uppsättning linnekläden. Med böner och otaliga korstecken invigdes brödet och vinet till sin nattvardsfunktion. Oblaterna bakades vid varje kyrka med ett oblatjärn, närmast erinrande om ett rån- eller våffeljärn, med Guds lamm, Kristus på korset och andra religiösa motiv. (I vår tid har oblattillverkningen övertagits av Ersta Diakonissanstalt.) Brödet, vinet och nattvardskärlen förvarades i särskilda väggskåp i närheten av altaret. Mot medeltidens slut övergick man till fristående skåp, s. k. sakramentshus, med rikt dekorerade fasader och stadiga lås. Det fanns skäl att låsa väl till om nattvardstygen, inte minst därför att både brödet och vinet spelade en hemlig roll i den folkliga övertron. Den som t. ex. lyckats komma över en oblat och vågade skjuta på den, fick genom denna fruktansvärda hädelse förmåga att kunna fälla hur mycket villebråd som helst, men ve honom på den yttersta dagen!

* Tonvikten på andra stavelsen.

Bikt och bot

Långsamt men ihärdigt inympade kyrkan begreppet synd i vårt folks medvetande. Trots dop och nattvard var djävulen ständigt redo att lirka människosjälen ur Guds händer. Han kunde döva lyhördheten för tio Guds bud och fresta till de sju dödssynderna (högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och andlig lättja). Straffet för sådana förseelser kunde lindras eller på vissa villkor rent av hävas, om man anlitade det sakrament, som på medeltidssvenska kallades skriptamal (bikt) och underkastade sig kyrkobot. Det var ett tecken till kristlig bättringsvilja att en gång om året oförblommerat öppna sitt hjärta för en vigd präst. Bikten blev den sakramentala formen för en sådan bekännelse i djupaste förtrolighet mellan syndaren och den av tystnadslöfte bundne prästen. Biktfadern förstod att genom skickligt lagda frågor utröna vem syndaren var, och bekännelsen kontrollerades av dolda vittnen.

Sedan bekännelsen avlagts, meddelade kyrkan absolution eller kungjorde straff, som innebar botgöring i form av vallfärder till heliga orter, gåvor till kyrkor och kloster, allmosor eller fastor. Därmed var den begångna synden försonad, men för nya synder stundade nya bikter och botgöringar. Först under det kyrkliga förfallet vid medeltidens slut kunde straffrihet förskotteras genom s. k. avlatsköp.

Äktenskapet

Redan i förkristen tid hade man fasta normer för äktenskapets ingående såsom ett borgerligt rättsavtal mellan två familjer eller ätter, och dessa former bibehöll även under medeltiden en klart hednisk prägel med dryckjom och bullersam glädje, som kyrkan endast motvilligt godkände. Men det var angeläget för kyrkan att vinna inflytande på familjelivet, och därför gjordes äktenskapet till ett sakrament.

Ett nytt led fogades nu till de borgerliga vigselceremonierna: den kyrkliga vigseln. Den ägde rum utanför kyrkodörren genom ringpåsättning och upprepande av trolovningens löften, och först härigenom blev parterna värdiga att föras in i kyrkan, där en utomordentlig hedersbevisning ägnades dem: de fick under mässan sitta framme i koret mittför altaret på en brudstol eller brudbänk och beskådas av menigheten, och det hölls för dem en särskild brudmässa, då livsens krona sattes på deras huvuden och de besmordes med olja och Kristi blod och lekamen offrades för dem. Sedan gav alla närvarande frikostiga offer till kyrkan. Stolen, som brudparet satt på under sin upphöjelses stund, brukade ha en rik dekorering både på fram- och baksidan, och sätet var belagt med ett mjukt hyende. Mycken övertro knöt sig till en sådan brudstol. Mången förtänksam brud tryckte - som folkseden bjöd - lika många fingrar mot sitt bara skinn som hon önskade sig barn i sitt äktenskap.

Sista smörjelsen

Nu lider ett människoliv mot slutet, läkarna står maktlösa med sina salvor och dekokter. Det är en stund av namnlos vansklighet för själen, ty aldrig, hette det, stormar djävlarna så djärvt och grymt mot människan som i hennes yttersta dödstimma, då de hoppas få makt med hennes själ för att pina henne med ändlösa plågor. Dock stod för människan ett yttersta medel åter att vinna försoning med Gud. Det var det sista av de sakrament, varmed kyrkan byggde en mur kring hennes liv mot det ondas härsmakt: den sista smörjelsen. Det sändes bud efter sockenprästen, och med klockaren i släptåg kom prästen ridande eller roende eller gående, och klockaren pinglade med en klocka till tecken åt de mötande, att här bars det allra heligaste vägen fram. Ty prästen hade utrustat sig med bröd och vin till utdelande av nattvarden, med olja till den sista smörjelsen, med vaxljus och vigvatten.

Han bestänkte sjukrummet med vigvattnet, han mottog den döendes bikt och gav absolution, utdelade nattvarden och besmorde med oljan den döendes ögon, näsa, läppar, händer och fötter, och mumlade några böner till Kristus, apostlarna och den döendes skyddshelgon.

För en medeltidskristen var döden en välgörare. »Vi ärom till jorderiket komne som pilgrimer, i främmande land, i vilket vi havom ej blivande rum utan skolom här gå till vårt arv, som är himmelrikets rike.»

Kyrkliga ceremonier

Kyrkoinvigning

Nu var kyrka byggd med kor och långhus, altare, stapel, klockor och kyrkogård. Men allt detta var bara människors verk och döda ting, innan biskopen vigde kyrkan till ett Herrans tempel, ty - som det heter i Upplandslagens kyrkobalk -- »av ord varder barn kristet och kyrka helig». Alltså skickades några sockenmän till stiftsstaden för att bedja biskopen bestämma dag för kyrkovigning, och på utsatt stämmodag kom hans högvördighet, åtföljd av tolv män, alldeles som Kristus åtföljdes av sina tolv apostlar. Var det nu biskopen i Linköping, som red ut på kyrkoinvigning i det feta Östergyllen, då kunde han enligt östgötarnas lag kräva, att sockenbönderna skulle hålla honom med tre måltider och giva honom tre marker för invigningen. Och därutöver kunde han påräkna en ölbrygd på tre tunnor korn, och tre spann vete, en tunna råg och en tunna korn för sitt bord, och fyra tunnor havre och två lass foder för sina hästar, och dessutom tre pund smör och fyra pund fläsk och ett flöt och tolv höns. Men kom han på en fastedag, fick köttkosten bytas mot fisk.

Det där var nu en rikhaltig gengäld, men så var också kyrkoinvigningen en ojämförlig högtid i sockenbornas liv. Man mötte upp i sina finaste kläder för att se på all ståten, och de burgnare hade väl också med sig lite jord från en åker, som de ville skänka till prästens underhåll eller kyrkans prydnad. När biskopen vigde kyrkan, började han med att stänka vigvatten på väggarna. Sedan skrev han med sand eller jord, som hade strötts ut i kyrkans hörn, ett grekiskt och ett latinskt alfabet, och därefter skred han runt

kyrkorummet och ritade tolv kors på väggarna. Vid vart och ett av dessa kors satte han brinnande ljus och smorde korsen med den heliga oljan, chrisma. När han slutligen hade vigt »chrisma och klerker, kalk och korporale och mässkläder, klocka och kyrkogård, altare och altarkläde», nedkallade han Guds välsignelse över kyrkan och sockenfolket.

De tolv konsekrationskorsen i kyrkan hade samma symbolvärde som de tolv männen i biskopens följe: de sinnebildade Kristi tolv apostlar, som gick ut för att döpa hedningarna. När invigningsståten var överstånden, satt korsen kvar på väggarna som vittnesbörd om en rätt konsekration, men oljan sögs småningom in i muren, och för att förstärka de heliga tecknen brukade man måla i korsen med en varmlysande rödfärg, och på den kalkstrukna muren målade man också gärna en apostlabild över varje kors.

Genom vigningen överlämnades kyrkan åt Gud. Men kyrkan kunde vanhelgas av människofunder och måste då vigas på nytt för att renas från den synd, som begåtts där. Bland ohelgande handlingar nämns dråp och hor i kyrkan. Återinvigning måste även ske, om kyrkan hade vanhelgats genom att användas för profant ändamål eller om den blivit ramponerad eller ombyggd.

Varje socken firade minnet av sin kyrkas första invigning genom en särskild högtid. Den kallades kyrkmässa, och den hölls så vördad, att det lystes mässfrid över den liksom över jul, påsk- och pingsthelgerna. Ofta sammanföll kyrkmässodagen med årsdagen för det helgon, at vilket kyrkan helgats vid vigningen, och den fick gärna en dubbel karaktär av både kyrkhelg och marknadshelg. Det är därav det kommer sig, att många av våra stora, alltjämt kvarlevande marknader i sitt namn bevarar minnet av något gammalt helgon, som marknadspubliken numera inte har någon aning om, så t. ex. Persmäss och Larsmäss, Hindersmäss och Mickelsmäss.

Liturgisk rening

Medeltidsmänniskan i gemen hade mycket blygsamma anspråk på hygien, men prästen inför altaret tillämpade ett aseptiskt förfarande, som kan jämföras med den steriltvättfling, varmed en modern kirurg bereder sig till operationen. Prästen skulle ju hantera det allra heligaste, Kristi lekamen och blod, och han måste rena inte bara sina tankar från synd utan också sina händer från jordelivets smuts, innan han rörde vid kultredskapen. Denna rening skedde med hjälp av vigda karl, och av sådana ägde varje kyrka åtminstone ett tvättbäcken och en kanna. Den senare, akvamanilet, hade ofta formen av ett lejon, från vars mun en pip gick ut och vars hjässa hade ett lockförsett hål för påfyllning av vatten. Lika viktig som själva tvagningen var ursköljningen av kalk och paten. Vattnet kom därvid i beröring med Kristi blod och lekamen och fick icke förspillas utanför kyrkans murar. Alltså krävdes ett avlopp för att leda vattnet ned i den vigda marken under kyrkan, och avloppsbäckenet (piscinan) fick stundom en rikt skulpterad utsmyckning för att markera dess vördnadsbjudande uppgift att bereda väg för det helgade vatten, som med droppar av vinet och smulor av brödet rann ned över dc dödas ben vid korväggen.

I en samling stadgar från svenska biskopsmöten finns det drastiska föreskrifter om den omsorg, man var skyldig det allra heligaste. Om något av Kristi blod spillts på korporalet, dvs, den duk, på vilken brödet vilade, skulle det blodstänkta tyget tvättas med yttersta noggrannhet, och tvättvattnet skulle på fastande mage förtäras av prästen. Om blodet spillts på trä, sten eller fast mark, skulle det spillda avslickas och avskrapas samt tvås med vin och vatten, och sedan skulle prästen bränna det och lägga det i piscinan osv.

Den liturgiska reningen tillämpades i sin fulla stränghet endast på det allra heligaste och dess handhavare, prästerna. Men även för kyrkobesökarna gällde vissa reningsföreskrifter. Så fort de inträdde i kyrkan, skulle de fukta ett par fingrar i vigvatten och göra korstecknet. För detta ändamål fanns ett särskilt vigvattenskärl innanför kyrkodörren, antingen ett litet kar, inmurat i väggen, eller ett fristående kärl. Namnet vigvatten har en dubbel betydelse. Dels var vattnet högtidligen invigt av prästen, vilken därvid hade hällt i några korn välsignat salt av mäktig verkan mot ondskans makter, dels vigdes den, som korsade sig med vattnet, till delaktighet av dess sakramentala kraft och kunde med större framgång stå det onda emot. Vigvatten ingick i många liturgiska ceremonier och användes även utanför kyrkorummet till kraftbringande bestänkning av hus och hem, åker och boskap.

Rökelse

På en gotländsk dopfunt från 1100-talet möter vi en av våra äldsta framställningar av hur ett rökelsekar begagnades. Scenen skildrar den heliga natten i Betlehem. Kristusbarnet ligger redan, prydligt lindat, i sin krubba, och en oxe och en åsna betraktar storögt den nyfödde. Maria vilar högtidligt utsträckt i sin säng. Vid dess fotända sitter timmermannen Josef försjunken med händerna sträckta mot sin trolovade, och framför Marias huvud, omstrålat av en gloria, svänger en svävande ängel ett rökelsekar.

Bruket av rökelse i gudstjänsten har hedniskt ursprung och mötte därför ..till en början motstånd inom den katolska kyrkan men trängde igenom redan på 300-talet. Bland primitiva folk användes rökelse för att skrämma bort onda demoner från kultplatsen, och samma syfte tjänade rökelsen även i vår medeltidskyrka, särskilt när den spreds över altaret vid mässan. Men den hade också andra uppgifter. Den symboliserade åkallan av Kristi lekamen och blod, den innebar ett förhärligande av helgonen och deras reliker, och när den svängdes kring officierande präster i prunkande ämbetsdräkt, utgjorde den en religiös hedersbetygelse.

Själva rökelseämnet hämtades i äldsta tider från orienten. Det bestod då av gummiharts eller virak (ordet kommer av tyskans Weihrauch, som betyder vigningsrök), och det såldes i hasselndtstora kulor, som utvecklade en balsamisk doft, när de förbrändes. Men virak var en dyrbar vara, och man ersatte den med allsköns surrogat, bl. a. drogen rosmarin, som importerades från Medelhavsländerna. För att bringa rökelsedoften att utvecklas konstruerade man ett särskilt redskap, thuribulum eller rökelsekar. Det var en halvrund skål på fot, och i skålen sållade man rökelse över glödande kol. Kärlet täcktes av ett genombrutet lock, som kunde höjas och sänkas längs tre eller fyra smala metallskenor, vilka upptill övergick i lika många bärkedjor och förenades i ett fingerhänge. När man nu svängde karet av och an, friskade glöden i kolen, och den doftande rökelsen svepte ut sin vällukt i kyrkan.

Rökelsekaren tillverkades av silver, koppar eller brons. De smyckades med växtornament eller med symboler för de fyra evangelisterna eller paradisets fyra floder, och locket formades gärna såsom det himmelska Jerusalem med tuppeller korskrönta torn och gavlar. Vid mässan undergick karet en hel serie av välsignelser, och från den officierande prästens hand flyttades det till diakonens, sedan till subdiakonens och sist till korgossens, som svängde karet av och an över menigheten nere i kyrkan för att rena den och jaga ut djävlarna.

Processioner

Av medeltidskyrkans många ceremonier var sannolikt ingen mera kär för den festlystna menigheten än de högtidliga processioner, som regelbundet föranstaltades inom och utom kyrkan. Varje söndag skred en sådan procession i föreskriyen ordning genom kyrkorummet. Den började vid högaltaret, varifrån prästerna bar med sig altarkarl, reliker och andra heliga ting. Den fortsatte förbi kyrkans övriga altaren i sidoskepp och koromgång och ut genom den norra eller västra portalen. Den gjorde en lov kring kyrkogårdens gravar och friluftsaltaren och vände slutligen genom korportalen tillbaka till högaltaret. I spetsen gick prästerskapet med kör och korgossar, som svängde sina rökelsekar och stänkte vigvatten omkring sig och bar rikt skulpterade ljusstavar, från vilka det vigda vaxet i brinnande ljus droppade ned, och lyfte processionsfanor med bilder av Kristus och jungfru Maria mot rymden, alltmedan körsången brusade och klockorna i tornet rungade. Till detta praktfulla följe anslöt sig menigheten för att bli delaktig av kraftutstrålningen från de heliga tingen och från prästernas välsignande händer. Det var ett demonstrationståg för saligheten.

Särskilt högtidliga processioner anordnades vid julen, på askonsdagen, palmsöndagen, påskdagen och pingstdagen och även på de tre s. k. gångdagarna. De inföll närmast före Kristi himmelsfärdsdag, och i Stockholm brukade man då utsträcka processionen ända ut över södra och norra malmarna. En annan stockholmsk procession hölls under slutet av medeltiden den 10 oktober. Då samlades man kring Sankt Görans undergörande beläte i Storkyrkan, lyfte den helige riddaren ur hans ädelstensprydda sadel på trähästen och lät honom grensla en levande häst, som fördes med i processionståget upp till den minnesrika valplatsen på Brunkebergsåsen, där Sten Sture den äldre just den dagen år 1471 hade besegrat Kristian I.

Pilgrimsfärder

Att ta sitt kors och följa Frälsarens väg till Jerusalem var en fromhets- och botgörargärning, som redan vid mitten av 1000-talet började tillämpas i Sverige. Pilgrimer härifrån sökte sig till Rom, till San Jago de Compostella i Spanien, till Rocamadour i Frankrike, till de blödande oblaterna i Wilsnack i Brandenburg, till varje plats där ett berömt helgon vilade och underverk skedde.

En sådan pilgrimsfärd kunde göras frivilligt, men den kunde också ådömas såsom botgöring för något brott, och denna strafform var inte minst vanlig bland klosterfolk. Det ansågs emellertid inte nödvändigt att man personligen företog pilgrimsfärden, utan man kunde låta sig företrädas av någon annan, vars resa man betalade och räknade sig till godo, såsom om man själv utfört den. En man vid namn Karl Gustavsson föreskrev sålunda i sitt testamente år 1292, att 80 mark rent silver skulle anslås »för friköpande av hans kors» och fördelas på följande sätt: 12 mark till resekostnader för den man, som gick med hans offer till det heliga landet, 20 mark för testators egen själ, 10 mark vardera för hans faders och moders och herr Johan Filipssons själar och lika mycket för alla deras själar, från vilka han med orätt undfått något, men bara 8 mark stycket för de tjänares själar, som han hade underbetalt i tjänsten.

Den tidigast uppsökta vallfartsorten inom Sveriges gränser var Sankt Eriks undergörande grav i Uppsala domkyrkas högkor. Därnäst kom, mot medeltidens slut, Sankta Birgittas grav i Vadstena klosterkyrka, där också hennes dotters, Sankta Karins, reliker utövade en viss dragningskraft. Även folkkära bygdehelgons kvarlevor drog pilgrimsströmmar till sig. En av de viktigaste vandringsvägarna i Norden gick till Sankt Olofs grav i Nidaros.

Pilgrimen brukade ha en vandringsstav i sin hand, en matsäcksväska med en liten mugg i rem över axeln, nakna fötter, torftiga kläder och en bredbrättad hatt, i vilken han fäste det pilgrimstecken han kunde köpa sig på vallfartsorten. Mest bekant av svenska pilgrimstecken är det som tillhandahölls i Vadstena och som visar en i bly gjuten bild av Sankta Birgitta, sittande i en skrivpulpet. Ett sådant märke har hittats så långt norrut som i Gudmundrå socken i Ångermanland.

Krypa till krysse

De fromma medeltidsmänniskorna ville gärna under dramatiska former symboliskt återuppleva Kristi pinas historia. I katolska kyrkor ingår alltjämt i långfredagens gudstjänst en ceremoni, som sinnebildar Kristi nedtagande från korset, och något liknande utfördes i vår medeltida kyrka under påskveckan. På långfredagen lösgjordes en bild av den korsfäste från sitt kors och lades ned i en sarkofag av trä, där den fick ligga till påsklördagens kväll eller påskdagens morgon. Numera finns endast en sådan »Kristi heliga grav» bevarad. Den härrör från Västerlövsta kyrka i Uppland och är utförd i trä och har två lockhalvor, som kan fällas samman till ett sadeltak över spetsiga gavlar. På kistans botten ligger den törnekrönte i sitt höftkläde, och hans kropp är översållad av bloddroppar. Illusionen av verklighet är mycket påfallande.

Korset spelade en mångsidig roll i våra medeltida folksedvänjor. En ceremoni, som kallades korskrypningen, utfördes både inne i kyrkan och ute på kyrkogården och hade sin höjdpunkt i samband med påskfirandet. Om den berättar en fornforskare vid 1600-talets slut, att det varit brukligt att hålla mycket väsen om Kristi korsbelätes nedtagande, uppsättande, nederläggande, omkrigba•iande uti stor process av folk med kors och fanors förande. »Därtill hava de krupit, därvid gråtit, ropat, klagat och däromkring sjungit.» Och en kyrkoherde i Gästrikland också på 1600-talet berättar om ett gammalt bruk i socknen Ovansjö: »Kring om kyrkan och in i kyrkogården visades en notabel väg, lägre än den andra marken, vilken kyrkofolket hava med sina fötter oppnött, efter de voro lärde den kringgången superstitiose (vidskepligen) äntligen förrätta runtom kyrkan, förrän de skulle gå in i kyrkan till gudstjänsten. Och norr om kyrkan, strax vid denna vägen, var en djup grop, där ett krucifix haver stått, och vid pass två alnar, om jag rätt minns, ifrån krucifixet är en djup väg runtom i en cirkel, nött med deras knän, som där hava krupit till krysse.» När den första lutherska prästen i Ovansjö vågade riva ett sådant krucifix, måste han med värjan i hand freda sig mot sockenmännens raseri.

Men det var inte bara vid korsen i kyrkorna och på kyrkogårdarna man ödmjukade sig med knäkrypande, korstecken och böner utan också vid alla de krucifix, som var resta längs allfarvägarna i riket och som ofta var bemålade med bilder av Kristus och jungfru Maria. Mot medeltidens slut utbildade sig en sedvänja att i detalj efterbilda Kristi korsväg från Jerusalem ut till huvudskalleplatsen på Golgata. Med målade tavlor eller reliefer i sten, uppställda på inbördes avstånd, som motsvarade vissa stationer på »via dolorosa» (lidandets väg), åskådliggjorde man korsets väg, och vid var och en av dessa stationer skulle bön och åkallan ske. 1511 lät en from borgare i Stockholm bekosta anläggandet av en korsväg med tre stationer, som ledde upp till »Pelarbacken» vid Katarina kyrka på Söder, där själva Golgatastenen stod kvar till början av 1900-talet (den finns nu i stadsmuseet). I Vadstena kloster brukade femton målade korsvägsbilder tillfälligt ställas upp i kyrkogårdsomgången, och vid Dragsmark i Bohuslän har det tydligen funnits en korsväg med tre stationer utlagda mellan därvarande premonstratenserkloster och prästgården.

Kyrkogrim och offerkast

En gång skulle man bygga kyrka i Kålland i Västergötland, berättas det. Vid grundläggningen rådslog arbetarna om vad de skulle få att bygga kyrkan på, ty något levande måste ju muras in i grunden. Då kom två små tiggarbarn vägen fram. De ville gärna ha något att äta, och männen bjöd dem sitta ner bland grundstenarna och gav dem smörgåsar ur sina matsäckar. Medan barnen åt, murade arbetarna in dem, och på den grunden byggdes sedan kyrkan.

I den här folksägnen är det den gamla sedvänjan att mura in ett byggoffer i kyrkan som har brutaliserats. Till offer valdes det första levande djur man mötte på vägen, och detta begrovs, »kvickt» (dvs. levande) eller dödat, på kyrkogården och blev sedan - under namn av kyrkogrim - helgedomens och särskilt kyrkogårdens väktare, som skyddade de goda och gastkramade de orättrådiga. Vid en ombyggnad av Hulterstads gamla kyrka på Öland hittades 1803 ett poröst fårkranium i en igenmurad offerugn framme i koret bland lämningar av kol och brända ben, och man vågar förutsätta att detta »offerlamm» tjänstgjort som Hulterstads kyrkogrim.

Ett slags byggoffer - vanligen kattor, möss eller ormar har använts i profan byggenskap till skydd mot oknytt i stall och ladugård. I vår tid nöjer man sig med att vid högtidligare grundläggningar mura in en serie gångbara mynt och färska dagstidningar i stenmurar. Även i den seden kan det gömma sig bleknade rester av gammal övertro.

Ordet »jordfästa» hade en gång den bokstavliga innebörden att fästa en död människa i jorden så hårt, att hon inte skulle kunna gå igen. Sätten var mångfaldiga. Gällde det någon, som genom våld eller våda ljutit en »missdöd», skulle alla, som färdades förbi banestället, offra åt den döde genom att »vårdkasta» stenar eller kvistar, så att ett stenkummel eller en rishög bildades över graven och höll fast den döde med sin tyngd. Längs våra gamla bygdevägar finns många sådana »offerkast», och det spökade vid dem alla. Det berodde på att de som hade blivit ihjälslagna eller på annat sätt förolyckats ute i markerna, hade avlidit utan att ha fått nattvarden och därför inte fick frid i sin grav. Försummade man att offra vid en sådan grav, blev man ofredad och illa kramad av den döde och drog obotlig sjukdom på sig. Så kastade man då hellre vad man fick fatt i och ropade »Gud hjälpe själen» eller »En för mig och en för dig och en för du aldrig skall krama mig».

Offerkasttvånget har behållit sitt grepp om sinnena in i vår tid. Mellan Brötjärn och örsjöbodarna i Dalarna ligger ett mördat spädbarn begravet under en stor rishög, som allt emellanåt bränns men ständigt kastas upp på nytt. Och på gränsen mellan Sorunda och Grödinge i Sörmland har det fram till våra dagar funnits en rishop, som de vägfarande alltid förnyat för att dölja blodet av en brudgum, som här på väg till sin vigsel blev mördad av en försmådd rival. Men den moderne bilisten har inte tid med offerkast - hans brådskande liv rymmer så många andra och mera frestande risker än gastkramningen.

Renlevnadsfolket

Hos cistercienserna

Ar 1143 skickade den helige herr Bernhard av Clairvaux några bröder inom sitt cistercienserkloster till Sverige med uppdrag att grunda ett nytt kloster vid Alvastra kungsgård i Östergötland. Gårdens läge vid foten av det skogiga Omberg svarade gott mot den förkärlek för dalbebyggelse, som den helige mannen hemma i Clairvaux (av latinets clara vallis=den vackra dalen) hade bekänt med dessa ord: »1 dalarna är fruktbarhet; där härskar yppig växtlighet, där finner man de rågade axen, där vinner man hundrafaldig frukt, där är ödmjukhet och andlig rikedom.»

På ort och ställe satte bröderna i gång med byggnadsarbetet, som var avslutat fyrtio år senare. När klostret invigdes år 1185, hade det avlägsna Sverige begåvats med ett byggnadsverk av oanad helstöpthet och märgfull skönhet. Bröderna hade arbetat efter byggnadsreglerna i ordens handbok, som förde med sig en världsomspännande standardisering av deras klosteranläggningar och ledde till en säregen stil, vars huvuddrag ännu kan utläsas ur klosterruinerna i Alvastra, Nydala, Vreta, Roma, Varnhem och Gudhem. Denna stil får sin prägel av det omsorgsfullt kanthuggna murstensmaterialet, som i regel är kalksten, och av konstruktivt klara rumsbildningar helt utan utsmyckning. Man kan säga att cistercienserstilen på sitt håll förverkligade det ideal, som Birgitta ett par århundraden senare uppställde i kravet på att hennes klosterkyrka skulle vara »av slät gärning, ödmjuk och stark». Det innebar en klosterväsendets funktionalism, naken, sträng och kärv.

Söder om klosterkyrkan i Alvastra slöt sig en fyrkant av längor kring den av slingerväxter kantade klostergården, där de fromma bröderna vilade ut i sommargasset, som spred sin goda värme i kroppen efter långa timmar av bön och läsning i kalla och fuktiga salar. Deras dag började klockan 3 på natten med ottesång (matutina) och laudes, därefter kom prim, och sedan följde med tre timmars mellanrum ters, sext, non, vesper, kompletorium och sist nocturnum medianum. Dessa tider (»horae canonicae») styckade dygnet i åtta delar, alla bräddade av en stundom kanske alltför entonig och sövande högläsning av de heliga texterna. Även måltiderna, som intogs i den gemensamma matsalen (refektoriet) en trappa upp i södra längan, skulle avätas under andäktigt lyssnande till en lector, som föredrog partier ur den helige Hieronymus bibelöversättning (»Versio vulgata»), och med tanken inriktad på det hinsides: »Du skall knappast veta vem som sitter dig närmast eller vad han har framför sig på bordet, utan hav i den stunden all din akt till Gud. När du sitter, skall du ej vräka dig åt sidorna, som om du vore lat, och ej sträcka ut benen långt framför dig. Ditt löje skall ej visa tänder.»

Men med all sin stränghet i renlevnaden förenade cistercienserna en praktisk duglighet och kunskap, som snart nog förvandlade skogsmarkerna kring deras kloster till bördiga åkermarker och trädgårdar. När Erikskrönikan berättar om Birger Jarls gravsättning i Varnhems klosterkyrka, säger den med aktning:

De munkar de äro grå
och bo å land, ärja och så.

Cisterciensermunkarna anses ha haft en avgörande betydelse för vår medeltida uppodling och jordbruksteknik. De förvaltade jordegendomar från Blekinge upp till Dalarna, de drev vattenkvarnar och skötte laxfisken, och alldeles särskilt ivrade de för frukt- och medicinalväxtodling. Liksom i det franska moderklostret torde det även i Alvastra ha funnits både kryddgård och apelgård. Invid en av de bevarade fiskdammarna utanför klostergården växer ännu frodiga exemplar av den storbladiga Petasites, pestilensroten, som bröderna hade infört i sjukdomsbekämpande syfte. Helt säkert fanns även här samma odlingsväxter, som man påträffar i förvildade exemplar i Vadstena munkträdgård, t. ex. akleja, pärlhyacint, pingstlilja, munk och nunna, snödroppe, klosterlilja, vildtulpan och kroll-lilja.

Vårt land har även hyst nunnekloster av cisterciensernas orden. Det mest betydande var Vreta i Östergötland, som grundades år 1162. Nunnorna syns i regel ha varit högättade och förnäma kvinnor. De hölls i trägen sysselsättning med lättare köksbestyr men också med vävnad, sömnad och brodyr. Nunneklostren (särskilt det i Vadstena berömt för sina knypplade spetsar) var över lag centraler för vår medeltida kvinnliga konstflit. De tycks också ha spelat en pådrivande roll i fråga om den husliga komforten. I Vreta har man sålunda hittat spår av en 200 m lång vattenledning, som från en källa i närheten leddes i trärör under marken till murade cisterner i bl. a. systrarnas samtalsrum. Och i Gudhems nunnekloster har härbärget tydligen varit utrustat både med klosetter i gästrumsväggarna och med ett slags sopnedkast i köksmuren.

Trots praktiska och andliga arbeten kunde tiden i klostret bli systrarna alltför lång. Om de frestelser, som då kunde yppa sig, vittnar en älsklig anekdot om den gamla abbedissan Katarina Gylta i Vadstena. Johan III brukade hälsa på henne och föra henne omkring i trädgården. Vid ett sådant tillfälle frågade han, om inte de unga jungfrurna i klostret anfäktades av kärlek. Det kunde väl hända, svarade hon, men man fick ej giva kärleken överhanden utan driva bort honom med bön och fasta. Och hon pekade på en fågel, som flög över trädgården och tillade: »Man kan ej förvägra fågeln att flyga häröver, men man kan väl hindra honom att här bygga bo.»

Herrens gatsångare

Under 1200-talet inträdde en motrörelse mot det ensliga klosterlivet och dess risker: lättjan, välmågan, självgodheten. Två nya ordnar bildades och tog till sin uppgift att skicka ut sina medlemmar i människomyllret för att i glad fattigdom predika Guds ord för borgare och bönder med samma folkligt hurtiga tag som vår tids frälsningssoldater. Den ena kallades dominikanerorden efter sin stiftare, en förnäm spansk lärd vid namn Dominicus, och eftersom dominikanerna bar svart kåpa, kallades de i folkmun för svartbröder. Den andra orden, stiftad av Franciscus av Assisi, en barnafrom italienare, som efter en levnadsglad ungdom hade omvänt och bättrat sig, hette franciskanerorden, och på grund av sin gråa kappa gick dess medlemmar under namn av gråbröder. Bägge grupperna tillhopa betecknades som tiggarbroder, emedan de ständigt syntes ute på gator och vägar i färd med att tigga till sitt eget uppehälle och sitt klosters underhåll. De var mycket skickliga bettlare, så skickliga, att de till sist blev ganska rika i pur iver att vara »Guds fattiga».

Medan cistercienserna grundade sina kloster i avskilda bygder, fjärran från världens larm och flärd, för att helt försjunka i sina strängt reglerade andliga övningar, kände tiggarbröderna en stark dragning till städer och allfarvägar och människors gemenskap. De byggde sina kyrkor och sina bostadslängor mitt inne i samhällsgyttret eller vid viktiga vägleder ute på landsbygden. De tjänstgjorde som fromma gästgivare i sina klosterhärbärgen i storskogarna Kolmården (Krokek) och Holaveden (Uppgränna), men de upprättade också Guds verkstäder bland hantverkare och köpmän i Lund, Trelleborg och Ystad, Växjö och Jönköping, Linköping och Nyköping, Arboga och Enköping. De ville ha stor tillströmning av lekmän till sina predikningar, och därför byggde de sina kyrkor vanligtvis rymligare än cisterciensernas, men å andra sidan kunde de nöja sig med betydligt anspråkslösare och mindre vardagsutrymmen och ekonomilokaler, eftersom många bröder låg ute längs landsvägarna på predikofärder eller pilgrimsvandringar eller studerade i utländska universitetsstäder (det sista gäller framför allt de lärdomsstolta dominikanerna).

I Stockholm grundades vid slutet av 1200-talet två gråbrödrakloster, av vilka nu endast själva kyrkorna finns kvar: Riddarhoimskyrkan och Sankta Clara kyrka. Bägge hade konung Magnus Ladulås att tacka för sin tillkomst, och i Riddarhoimskyrkans högkor fick han själv sin ståtliga gravvård.

Tiggarbröderna hade en djupt ingripande betydelse både för det kyrkliga livets utveckling och för det kulturella arbetet. De skapade en ny kontakt mellan kyrkan och folket genom sina drastiska predikningar på vardaglig svenska, de vidmakthöll mellanfolkliga förbindelser och bragte de lärda studierna till en första blomning. Delvis tack vare dem silar det in lite renässansljus över vår slutande medeltid.

Ordförklaringar

akvamanil

se förklaring s. 28

bliant

medeltida benämning på ett dyrbart sidentyg, ofta genomdraget med guldtrådar

bör

förlig vind

confessor

(här) benämning på den katolske biktfadern

klerk

präst, (förr) lärd man; skrivare

konsekrationskorsen

(lat. consecrare förklara helig, inviga) ett kors (vanligen ett hjulkors) som under medeltiden vid invigning av kyrkor målades eller höggs in på väggarna eller annorstädes i kyrkan som symbol för dennas konsekration

korporale

se förklaring s. 28

paten

oblattallrik vid nattvarden

premonstrotenser

en 1126 stadfäst prästorden, uppkallad efter klostret Prémontré (lat. Praemonstratum). Vid mitten av 1100-talet kom premonstratenserna till Skandinavien och inrättade bl. a. fem kloster i Skåne och ett I Dragsmark.

primklockor,

sanctuskiockor, små klockor som i katolska kyrkan hängs upp i koret och används för att markera vissa höjdpunkter i mässan, t. ex. hostians upplyftande

primsigna

(av lat. primum signum, första tecknet) gammal beteckning (i Norden) på en korsteckningsceremoni, ett slags första vigning som kunde brukas i fråga om ännu icke döpta; även den första delen av barndopet, som förrättades vid kyrkporten eller i vapenhuset före dophandlingen i kyrkan

takryttare

ett torn som uppbärs av en byggnads takkonstruktion, »rider över taket». Takryttare utbildades i smäckra och resliga former i den gotiska katedralarkitekturen.

Studie- och diskussionsuppgifter

Utarbetade av Gunnar Ander

Kristusbilden

Sök i en konsthistoria eller ett konsthistoriskt bildverk upp medeltida framställningar av Världshärskaren och Smärtornas man. Sök finna dels svenska, dels utländska exempel. Kan man iaktta några skillnader?

Bygdernas kyrkor

1. Hur skall mars förklara den centrala ställning sockenkyrkan fick i svenskt folkliv i gamla dagar? Varför har situationen förändrats så starkt?

2. Finns det inom den moderna gudstjänstens ram någon rest av kyrkans gamla uppgift som bygdens främsta kunskapsmeddelare?

3. Försök att i något konsthistoriskt verk finna ett representativt exempel på en stigport.

Jungfru Maria

1. Sök upp och läs - som ett exempel på hur en Mariabild i en svensk kyrka kan inspirera en diktare - Verner von Heidenstams »Himladrottningens bild i Heda».

2. Sök också upp Erik Axel Karlfeidts jungfru Maria och jämför den med Heidenstams dikt och med skildringen här i boken. Vad kan det vara som ger Karlfeldts dikt dess speciella karaktär?

3. Kronbrudar har vi gott om också i våra dagar. Därom vittnar tidningarnas familjesidor. Traditionen är gammal men är den i våra dagar mer än en tom form?

4. Vilka verk av Tegnér och Strindberg kan författaren tänkas syfta på? Slå upp dem, läs och försök karakterisera dem. Vilket samband uppvisar de med den gamla synen på bruden?

5. Den gamla ramsan om jungfru Maria har Vilhelm Moberg fått användning för i sin bok »Förrädarland». Undersök i vilken belägenhet den bokens unga kvinna får behov av att använda mariaversen.

Helgondyrkan

Helgonen gav namn åt många pojkar och flickor under medeltiden. Lever ännu seden att ge barn namn efter kända gestalter? Vilka har i våra dagar fått helgonens roll? Om svenskt förnamnsskick finns en översiktsartikel i Brodow ni. fl.: Svenska för gymnasiet, läroboken för åk 2, s. 67ff.

Sankt Erik

Problemet Erik den helige hör till de flitigast diskuterade i vår medeltidshistoria. Erikslegendens värde som historisk källa har helt underkänts av Lauritz Weibull. Ett utdrag ur hans uppsats om Erik den helige finns i K.-E. Löfqvist: Historiska problem. Om hur kulten av Sankt Erik växte fram se Carlsson-Rosén: Svensk historia, del I, s. 117. (Oillustrerade upplagan.) En utförlig skildring av Erikskultens betydelse finns i Svenska Turistföreningens årsskrift 1942. Läs där Adolf Schack: Sankt Eriks minne, s. 207 ff.

Sankt Olof

Om Olof Haraldsson eller rättare Olav Haraldsson är kunskapen säkrare än om Erik Jedvardsson (den helige). En framställfling om Olav Haraldsson finns i Midgaard: Norges historie, s. 24-29. Efter slaget vid Stiklestad 1030 spred sig dyrkan av »Hellig Olav» ut över Europa. Varpå kan detta bero? I Sverige var dyrkan av honom mycket spridd. En föreställning därom ger Sigurd Pira: Om helgonkulten i Linköpings stift, i vilken han förtecknat helgonbilder i södra Östergötland och norra Småland. Antalet Olofsbilder är överväldigande. Jämför deras antal med Eriksbildernas eller Birgittabildernas.

Sankt Göran

Vilken politisk bakgrund hade tillkomsten av Sankt Görangruppen i Stockholms storkyrka? Se t. ex. Ingvar Andersson: Sveriges historia, kap. XI och XII, som skildrar Sten Sture d. ä. och innebörden av de viktiga händelserna år 1471.

Sankta Birgitta

1. Läs några av Birgittas uppenbarelser (t. ex. i den litteraturbok, som Du använder i ämnet svenska) och undersök, hur de förhåller sig till den beskrivning, som givits här i boken. Upptäcker Du i dem några drag som inte blivit nämnda?

2. En fängslande skildring av Birgitta, hennes tid och miljö finner Du i Svenska Turistföreningens årsskrift 1947. Det är Yngve Brilioth: Birgittas århundrade.

Reliker

Vi kan le eller förvånas, när vi läser om medeltidsmänniskans relikdyrkan. Men är vi själva helt fria från magiska eller vidskepliga föreställningar? Diskutera innebörden av maskotar och annat som visar att vi inte är så olika en gångens tids människor i det här avseendet.

Dopet

Gör ett besök i närliggande kyrka eller kyrkor och studera dopfuntarna. Kanske finns det både någon mycket gammal och någon mycket modern. Jämför dem. Observera skillnader och likheter.

Liturgisk rening

1. Undersök vid kyrkobesök också om det finns bevarat något akvamanil eller någon gammal kalk och paten.

2. Se också efter om Du finner någon piscina eller motsvarighet till den.

Rökelse

Besök gudstjänsten i en katolsk kyrka och studera, hur mycket Du känner igen av det som här berättats om ceremonier, heliga kärl, rökelsebruk m. m.

Pilgrimsfärder

En serie bilder av pilgrimsmärken finns i Pira: Om helgonkulten i Linköpings stift, s. 213 If. Bilder av processionsfana, pilgrimsmärken, piscinor, oblatjärn, rökelsekar och oljekarl kan Du också studera i Svenska folket genom tiderna, del 2, s. 104-107.

Renlevnadsfolket

Läs i Svenska folket genom tiderna, del 2, s. 109 ff. om det svenska kloster- och ordensväsendet. I vilka avseenden kan man ha rätt att betrakta de medeltida svenska klostren som vårt folks kulturcentra under denna tid?

Litteraturanvisningar

Holmquist, Hjalmar & Pleijel, Hilding. Svenska kyrkans historia. Del 2. Uppsala 1941.

Lindblom, Andreas. Sveriges konsthistoria från forntid till nutid. Del 1. Sthlm 1944.

Mannström, Oscar. Kristlig konst. Studier. 1. Kristusbilden. Sveriges kristliga studentrörelses skriftserie. 88. Sthlm 1919.

Nilsson, John. Kyrka och folk i Sverige. Del 1. Sthlm 1954.

Näsström, Gustaf. Forna dagars Sverige. Del 1. Kulturhistorisk bilderbok om Hedenhös och Medeltid. Sthlm 1941.

Fira, Sigurd. Om helgonkulten i Linköpings stift. Sthlm 1952.

Svenska folket genom tiderna. Vårt lands kulturhistoria i skildringar och bilder. (Red. av Ewert Wrangel under medverkan av Arvid Gierow och Bror Olsson.) Del 2. Den medeltida kulturen. Malmö 1938.

Svenska Turistföreningens årsskrift 1949 (1000-talet), 1942 (1100-talet), 1951 (1200-talet), 1947 (1300-talet) och 1944 (1400-talet).


Läromedelsförlagen • Svenska Bokförlaget

Redaktör för serien Epokhäften i historia är Gunnar Ander

Stockholm 1968. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner