Icke så att man skall prisa dag förrän sol gått ned, men när nu detta året 1753 lider mot sitt slut, må jag väl ändå ha rätt att säga mig att det allt hitintills har varit ett gott och fägnesamt år, som givit mig mångt och mycket att minnas. Själva huvudstaden, där jag lever mitt stilla liv som en fattig bibliotecarius, börjar bli agréable att vistas uti, och jag njuter av mitt lilla krypin här vid Kungsträdgården, där jag mellan fensterväggarnas bokhyllor ser boskéerna och parterrerna i trädgården och nickar mot korporalen, som står på vakt vid södra porten mitt emot gamle grev De la Gardies Makalös som nu sedan länge är vår Arsenal.

Kungsträdgården från norr. Kopparstick av J. v.d. Aveelen 1700

Min trogna Malena har just ställt in några mandelspån och en kanna bischoff på mitt bord, innan hon gick till sitt hybble vid Trebackarlånggatan. Jag har köpt mig ett ris foliopapper med vattenstämpel från Lessebo bruk i boklådan vid Riddarhustorget, och det kunde vara ett angenämt tidsfördriv att låta gåspennan raspa ned några erinringar av det gångna året, medan staden sjunker in i skymningen och månan stiger över det nya Danviks hospitals tornspira därborta i sydost.

När jag tänker tillbaka på min barndom under de långa martialiska åren i begynnelsen av detta seculo, tycks det mig förvisso som om vi nu glede in i ett nytt och lyckligare tidevarv, då konster och vettenskaper blomstra uti fredens hägn. Den nya tiden har ju just detta året 1753 eftertryckligen manifesterat sig uti vår almanacka i och genom införandet av den gregorianska tideräkningen, som vållade att de sista elva dagarna uti februari månad strökos, varvid den eljest så tröga tiden gjorde ett plötsligt tigersprång från den 17 februari direkte till den 1 mars. Efter vad jag försport lär hr sekreteraren uti Kungl. Vetenskapsakademien, hr Wargentin, ha inlagt en synnerlig förtjänst om denna kalendariska reform.

Stockholms observatorium. Vignett i Vetenskapsakademiens handIingar 1753.

Denne samme hr Wargentin, en fattig prästpojke från Jämtland, som gjort viktiga rön inom tabellverket och astronomien, har i år firat ännu en triumf i och med invigningen av det nya observatoriet på Brunkebergsåsen. Han har övervakat uppförandet av dess byggnad, som utförts efter dessein av hovintendenten, baron Carl Hårleman - salig i åminnelse, han bortgick tyvärr den 9 sistlidne februari. Den försenades genom den stora eldsvådan i Klara församling för tvenne år sedan, men nu lyfter den ett mäktigt observationstorn över en ädel två våningars byggnad på åsens krön.

Jag hade själv nöjet att bivista invigningshögtidligheten, som ägde rum den 20 sept. i år kl. 10 om förmiddagen. Vid observatoriet hade då församlats flere av Vetenskapsakademiens herrar ledamöter såsom excellenserna friherre von Höpken, grev Ekeblad, grev Tessin, herrar Tilas, Faggot, Benzelstierna, Dalin, Acrel, Berch med flera och hr Wargentin själv, som har sin tjänstebostad uti huset.

Såsom akademiens höge protector hade även Hans Kungl. Majestät behagat infinna sig, och akademiens ledamöter hade samtlige i livlig åtanka Hennes Majestät Drottningen, som genom grev Tessin hade låtit översända ett nytt bevis på Dess nåd och ynnest i form av några skålpund silke, tillrett av silkesmaskar, som Hennes Majestät själv förleden sommar hade uppfött och vårdat vid Drottningholm. Silket befanns vara av den godhet som något utländskt och är ett övertygande bevis att silkesavelen här i riket ej utan mycken fördel kunde idkas.

Hans Majestät Konungen mottogs på observatoriegården av akademien alla ledamöter, Som där bildade häck, och sedan Majestätet inträtt i stora salen och där intagit sin plats, höll Hans Excellens friherre von Höpken i egenskap av CSCS ett tal, vari han tackade för Majestätets nådiga och mäktiga protection och synnerligen Dess höga närvarelse vid detta tillfället, varpå excellensen vände sig till akademien med ett dråpeligt stycke av vältalighet, som strax utlämnades till trycket och avses skola ingå uti akademiens handlingar. Hans Majestät behagade sedan bese alla rummen uti observatorio med instrumenter och rariteter och daröver uttrycka sitt fullkomliga nöje. Sedan Hans Majestät dragit sig tillbaka, bjöd excellensen von Höpken alla akademiens närvarande ledamöter till middagsmåltid och trakterade dem härgen. På detta sätt avlopp den gladeligaste och ärefullaste dagen i akademiens historia, sedan den instiktades 1739 i Auditorio Illustri på Riddarhuset, där de berömlige Thamiske föreläsningarne pläga samla vänner av naturalhistoria och andra nyttige vettenskaper.

Titelsida i Salvii Lärda Tidningar 24 maj 1753

På tal om naturkunnighetens märkeliga framsteg i våra dagar måste jag jämväl notera det hr arkiater Linnaeus i år av trycket utgivit ett stort verk, som han kallat »Species plantarum» och varuti han förtecknat alla kända örter och döpt dem allesamman med vart sitt dubbla namn, ett för släktet och ett för arten. De lärde förmena att detta verk torde bliva bestämmande för den botaniska terminologien i all framtid, och hr Lars Salvius har uti sina Lärda tidningar låtit införa en recension, där denna namngivning säges vara såsom att sätta kläpp i en klocka. Jag hörde häromdagen en mig närstående konstförvant i hr Salvii tryckeri på Norrbro påstå det manuskriptet till recensionen vore skrivet med arkiater Linnaei egen hand men att boktryckaren tillåtit sig att förgylla omdömena, enär han hållit före att arkiatern för en gångs skull varit alltför modest i uppskattningen av sina egna förtjänster det är nu en svaghet, som eljest icke plägar vidlåda den store Linnaeus, efter vad det akademiska skvallret vid Fyris har att förtälja.

Titelblad till Museum Tessinianum med kopparstick av Jean E. Rehn 1753

Hr Linnaeus har i sommar - liksom de bägge senaste åren varit bunden av en hovtjänst på Drottningholm, där han har Hennes Majestäts nådiga uppdrag att studera och katalogisera Hennes naturaliesamling av insekter och konkylier eller - som den officiellt kallas - - Museum Ludovicae Ulricae Reginae. Där rör sig den lärde mannen i dagligt umgänge med rev Tessin, som själv på sin gård Åkerö håller pi att anlägga en liknande samling - ett Museum Tessinianum gubevars - samt unge grev Fredric Sparre, kallad »adjutant i snäckarmén», vidare slottskamrer Limes och hovstallmästare Roth, vilka varje morgon samlas till ett collegium curiosorum, vari stundom även den 5-årige prins Gustaf Näsström deltager för att imponeras av arkiaterns förmåga att uppställa klasser och bygga system även ibland snäckor och flygfän. Arkiatern själv lärer dock icke varit synnerligt amuserad av detta sitt uppdrag han längtar lieni till Uppsala', »medan ferierna påstå och trädgården står i sin bästa blomma», säger han, men de akademiska kollegerna blinka med onda ögat och förmena att han nog trivs som fisken i vattnet i slottsgemaken.

Mikroskop signerad Magny Paris 1752. Inköpt av Charles de Greer och skänt av hans arvingar till Kgl. Vetenskapsakademin. Tuben är klädd med hajskinn. foto l. af Petersens 1966

Ett liknande värv har arkiater Linnaeus ute på Ulriksdal, där Hans Kungl. Majestät allernådigst ålagt honom att ordna Dess eget långt mera omfattande naturaliekabinett och att däröver författa en katalog, Museum Adolphi Friderici Regis, vars första del, rikligen illustrerad av herrar Rehn och Dalin, lär utgivas av trycket redan nästkommande år. Det kan väl med förlov sagt tyckas något malplacé att vårt dyrkade konungahus sålunda distraherar fäderneslandets största botaniska snille för sin egen naturalhistoriska curiosité, men sådant är nu dagens mode i den förnäma världen: man studerar skapelsen med nyöppnade ögon och liksom genom baron de Geers parisiska mikroskop, icke endast för den privata lärdomens skull utan också för att lända oeconomien och det allmänna till nytta, och måhända skall vårt tidevarv just härav draga mycken berömmelse i eftervärldens erinran.

Å andra sidan måste det ju rättvisligen bliva erkänt att Deras Kungl. Majestäter visa ett livligt interesse även för de filosofiska och historiska vettenskaperna samt för de fria konsterna. Det har just det här året sannerligen givit oss bevis uppå. Jag tänker nu par préférence på den minnesrika dagen den 24 juli, då det - ute på Drottningholm -- var mig förunnat att, om också i all undanskymdhet, bevittna dels den nya Vitterhetsakademiens första högtidssammankomst och dels överlämnandet av det lilla lustslottet Kina, vilka bägge händelser å det närmaste anknötos till Hennes Majestäts egen person och sammanföllo på Hennes födelsedag.

Vad Vitterhetsakademien anbelangar lät Hennes Majestät instikta densamma redan den 20 mars i år. Det nådiga beslutet antecknades i rådsprotokollet, vari också intogos de stadgar, som excellensen von Höpken utarbetat. Uti dessa säges den nya akademiens arbetsområde vara »historien, antikviteter med vad till bägges upplysning hörer, Vältalighet och svenska språkets uppodling» samt »att frambringa en ren smak, ett städat tänke- och ett höfsat skrivesätt, såsom uti samhället nyttige, prydelige och behaglige> Akademiens sekreterare, hr Olof von Dalin, till vars vänner jag i all ödmjuklighet vågar räkna mig, har berättat mig att denna vår Académie des Belles-Lettres är stiftad efter parisiska och preussiska mönster och att den ämnar utlysa tävlingar i poesi, vältalighet och historia samt utgiva årliga handlingar. Den kvicke och gratiöse hallänningen passar som hand i handske för sitt vittra uppdrag. Han är som ett inbegrepp av vår höviska historiografi och vitterlek men det ekivoka skämtet leker gärna på hans tungspets, och drottningen, som måhända ibland är något uttråkad av den övriga hovkretsen, lyssnar på honom med ett välbehag, som synes somliga mer än nådigt.

Olof von Dalin. Porträttbyst av P. H. L'Archevêque. Vitterhetsakademien. Foto ATA.

Dock - jag förirrar mig från mitt ämne. Nu gällde det alltså den 24 juli därute på Drottningholm. Dit hade Hennes Majestät låtit kalla de fem första ledamöterna av Vitterhetsakademien, nämligen excellensen von Höpken, riksrådet Ekeblad, riksrådet Scheffer, statssekreteraren Rudenschöld och hr von Dalin. I denna krets och inför det uppvaktande hovet höll nu excellensen von Höpken ett hyllningstal till drottningen, varuti han pointerade den rent litterära uppgiften såsom akademiens förnämsta, vilket tilläventyrs icke helt behagade Hennes Majestät, som nog hade föreställt sig ett mera vittsyftande och mångsidigt bestämmande maktutflöde från sin nya snillekrets. Men förhållandet mellan konungahuset och de ledande politikerna är nu en smula spänt man förnimmer drottningens livliga viljekraft såsom ett begynnande askmoln över hattpartiets sommarhimmel. Dock - nog om sådant, jag älskar intet kannstöperier.

Drottningholm från trädgårdssidan vid 1700-talets mitt. Detalj av målning av Johan Säfvenbom i Nyköpings residens. Foto Nordiska museet.

Om alltså Hennes Majestät genom den nya akademien har bevisat sin égard för antikviteterna och vitterheten, blev Hennes 34 födelsedag därhos en hyllning till de bildande konsterna, enkannerligen arkitekturen, som därute på Drottningholm företräddes av baron Carl Fredrik Adelcrantz. Han har efter salig baron Hårleman blivit ledare för slottsbygget, och det har fallit på hans lott att uppgöra dessein för det lilla lustslott, varmed Hans Majestät velat överraska sin höga gemål på födelsedagen. Det lilla slottet - eller måhända rättare sagt paviljongen - har utförts i trä och giver ett exempel på den smak för det indianska eller låt mig hellre säga det kinesiska uti byggenskap och inredningskonst, som genom Ostindiska Compagniet kommit att så starkt influera vårt gamla Sverige under de bägge senaste decennierna, då herrar Sahlgren, Grill, von Utfall, Hahr med flere drivit en delvis något obskyr skeppsfart kring kinesiska sjön. Paviljongen är smyckad med utskurna palmstammar och drakar, dess tak liknar ett tälttak, och från hörnen nedhänga små bronsklockor, som spela lustigt och sprött i sommarvinden. Det verkar artigt och curiöst i sin exotiska art, men kammarherrarna bekänna sin ohåga att kanske behöva äta ris med pinnar och dricka ljummet saké vid de kungliga fêterna, och hovfruntimret ser med ängslan ner på sina bastanta fortkomstledamöter, som måhända komma att inklämmas i kinesiska skor av alltför diminutiv modell. Det får väl dock vara någon raison även uti detta àlamodiska chinoiseriet, som hotar att förvandla vår nordiskt yppiga och blonda Svea till en svarthårig och snedögd nickedocka av porcellain.

Kinaslott Den äldre anläggninen uppförd 1753 foto UUB

Men jag börjar visst knarra som en gammal perukstock. Låt mig i stället berätta om hur den kinesiska paviljongen blev invigd på drottningens födelsedag. Hennes Majestät visste själv intet därom - eller låtsades i varje fall intet veta, så klok och diskret som hon är, särskilt visavi sin höga gemål. Paviljongen hade fraktats från Arsenalen jag såg själv härifrån min våning hur timmermännen sågade och yxade på den och den hade över en natt uppförts i en backe i Drottningholmsparken. På middagen den 24 juli hade de kungliga åsett en representation av en fransösk teatertrupp, och frampå aftonen förde konungen sin drottning vid armen ut i parken, där plötsligt det kinesiska feeriet låg och lyste med nymålade röda väggar i västersolen. 36 kadetter, alla klädda som kejsarens garde i Kina, stod på post och utförde kinesisk exercis under befäl av tvenne konungens adjutanter i skepnad av kinesiska militärmandariner. Lille prins Gustaf Näsström, som väl en gång skall bliva vår konung, stod vid slottsentrén, klädd som kinesisk prins, och överlämnade till sin höga moder nycklarna till slottet samt uppläste en hyllningsdikt. Man beundrade interiörerna med lackerade kabinettsskåp, pagoder, vaser och fåglar av porcellain och byråer i gammalt japanskt lackarbete. I flyglarne stodo dukade bord, det ena med en magnifik porcellainsservis från Dresden, det andra med en ostindisk. Sedan man besett alla dessa exquisita ting, lät konungen uppföra en kinesisk balett till tonerna av janitscharmusik och under den följande supén var hela huset illuminerat. En dam av hovfruntimret har anförtrott mig att Hennes Maj:t lär ha uttryckt sin synnerliga förtjusning över hela detta arrangemang i ett brev till sin höga moder i Potsdam, och förvisso var det efter våra pauvra förhållanden en ovanligt capricieuse och galant festivitet, som gav en levande glimt av vad våra efterkommande kanske vilja kalla den gamla goda tiden. Det är inte alltid lätt att hålla klart för sig att det är den man upplever just nu. Lyckan är ju i regel en dam ur det förflutna man minns henne från sina barndomsår men man är aldrig riktigt säker på att ha henne vid sin sida. Ändå tror jag att hon sitter bredvid mig här i kväll och vill dela mitt mandelspån och min bischoff, medan skymningen tätnar och jag tänder vaxljusen och i andanom lyssnar till min vän Johan Helmich Romans senaste symfoni, som jag nyligen hörde honom dirigera vid en konsert i Riddarhussalen, där hela det förnäma Stockholm var närvarande.

Men har jag icke egentligen suttit här och skrutit med mina upplevelser i Drottningholms eleganta värld? Får hjärtat bekänna färg, trives jag vida bättre fjärran från de intriganta hovkretsarna i en liten skara av människor, som berett mig den stora hedern att få upptagas i ett av dem stiftat samfund under namn av Tankebyggarorden. Det grundades den 3 mars i år på initiativ av sekreteraren i Utrikesexpeditionen hr von Eckleff. Han är en - reverenter talat - rätt klen poet men en flitig boksamlare och en stor ordensvurm, som älskar att se prominenta personer omkring sig mellan skål och vägg. Den 14 april intogs i vår orden fru Hedvig Charlotta Nordenflycht, den kända författarinnan till »Qvinnligt tankespel af en Herdinna i Norden», och i hennes lilla duvonäste vid Karlbergsallén bruka vi ha våra sammankomster. Hon kallar sig själv gärna Uranie men vännerna hylla henne som den svenska Aspasia, och något av den atenska hetärens otvungna och älskvärda umgängeskonst, sådan vi lärt känna den i filosofen Platons dialoger, har präglat hennes värdskap och ordförandeskap vid våra möten, som i regel avslutas med en frugal men delikat aftonmåltid, fuktad i ädelt vin.

Hemma hos fru Nordenflycht träffar jag grev Gustav Philip Creutz, en ung finländare, nyss hitkommen från Åbo akademi, mörk, mager och disträ, ej särskilt tilltalande vid första åsyn men full av eld och behag, när han äntligen giver utlopp åt sin skaldeådra, som hämtat tillflöden från fransöske auktorer. Hos henne möter jag också grev Gustaf Näsström Fredrik Gyllenborg, liksom Creutz en ädling på 22 år, rätt angelägen att iakttaga en världsföraktande attityd och en satirisk ton i stil med M. Boileau, vars dikter han efterbildar i sin egen poesi. Här träffar jag även fru Nordenflychts kusin, docenten Carl Klingenberg, en världslig vis, som i Frankrike tillägnat sig den nu därsammastädes så moderna livsnjutningen och som, om icke alla tecken bedraga, står värdinnans hjärta åtskilligt närmare än enbart kusinskapet skulle motivera. Och där är baron Axel Reuterholm och baron Axel Leijonhufvud och bankosektern Carl Torpadius, men hr Eckleff ser man där icke mera han torde ha blivit jaloux på värdinnan för den utmärkta ynnest hon visar några av gästerna men icke honom själv.

Titelblad till första delen av Tankebyggarordens publikation »Våra Försök» 1753. KB.

Denna vår Tankebyggarorden odlar lärda och vittra intressen men åtnöjer sig icke med sina privata möten vid Karlbergsallén utan vill även framträda inför offentligheten. Till den ändan har just i sommar utgivits en liten oktav-volym med titeln Våra försök, som på framsidan bär en vignett med Minervas fågel, ugglan, i pansar och hjälm och med sköld, spjut och lagerkrans i sina klor, där hon står på en trumma, omgiven av böcker, en himmelsglob, musikaliska instrument, en palett, en passare, en tumstock et cetera. Det är onekligen en väl kompakt symbolik, men nian måste förstå att det har varit oss angeläget att bekänna oss till Minervas kamp för kunskap och vett och icke allenast till Apollos vitterlek. Till nyåret ära vi utgiva ännu en volym, som möjligen skall rymma starkare tankebygge bakom den pompösa fasaden och gynna vår förhoppning att inleda ett nytt tidevarv i den svenska poesin. Men därom må först eftervärlden döma i all sin klokskap.

Titelblad till Vetenskapsakademiens kvartalshandlingar 1753 med vignett av akademiens kopparstickare Carl Bergquist.

Förvisso samlas det icke något stort publicum kring våra poetiska försök. Uppriktigt sagt verkar det som om vår tid vore mera benägen för praktisk forskning än för vitterhet, i varje fall såvida den icke är retorisk. Jag har här på mitt skrivbord liggande de tre första kvartalshäftena av Kungl. Vetenskapsakademiens handlingar för år 1753, och jag kan icke förneka att jag där finner en glad och nyfiken upptäckaranda, som nog är den finaste exponenten för vår svenska odling just nu. Här skriver arkiater Linnaeus om två slags tobak, som han anser, rätt brukad, vara en kostelig medicin emot smittosamma sjukdomar men också en stinkande eftergift mot tidsmodet. Här skriver hr Wargentin om nordskenet och om planeten Mercurius, hr Kalm berättar om sina rön under resor i Norra Amerikat, hr Lindhult om sjukdomars hotande medelst elektricitet, hr Ekström om en ny spannmålsprovare, hr Gissler om förbättring av sikfisket i Västernorrland etc. Alla dessa auktorer äro inriktade på den oss omgivande verkligheten och på att utvinna större fördelar för människan ur dess förnuftiga brukande. Icke utan rörelse betraktar jag dessa handlingars kopparstuckna vignett med en gammal man som gräver och vattnar sin åker och med inskriften För efterkommande. Där skapas nog vårt bästa arv.

Svindersvik. Oljemålning tillskriven Jean E. Rehn (enligt attribution av G. Jungmarker). Stockholms stadsmuseum.

Men nu börjar mina vaxljus flämta i stakarna och det är tid att krypa ned i min ensamma paulun, som Malena i natt icke värdigas dela med mig. Jag har minsann också en mödosam dag i morgon, om allt går efter kalkylen. Arkitekten Adelcrantz har lovat visa mig några av de nu färdiga rummen på slottet, där kungliga familjen lär komma att flytta in på nyåret. Och om vädret sådant medgiver ämnar jag göra två snabba utflykter, den ena till Kristineberg, där direktören Roland Schröder vill ha min hjälp med uppställning av böckerna i sin nya eleganta malmgård med dess fina boaseringar och dörröverstycken, och den andra till Svindersvik, dit directeuren i Ostindiska compagniet hr Clas Grill inbjudit mig an bese det lilla sommarslott som baron Hårleman ritade åt honom strax före sin död och som lär ligga mycket pittoreskt i en terrasserad trädgård ned mot vikens vatten. Det är så signifikativt för vår tid att de högmögne affärsmän söka sig bort från de stinkande flugmötena och gatusmutsen i staden till pastorala nejder i omgivningen, där de vistas i svala gemak och ge fêtes champêtres för sina vänner.

"Målad af Carl Michael Bellman vid 12 års ålder och förärad af dess syster, Fru Arén von Kapfelman, till Ad: Bellman den 3. Apr: 1818." Anteckning av Adolf Bellman, skaldens yngste son. Stockholms stadsmuseum.

Och om tiden tillåter ärnar jag på kvällen besöka min van sekter Johan Arendt Bellman i Maria församling. Han stoltserar så bravt med sin nu 13-årige son Carl Michael, som ej blott förträffligen spelar zittra utan även är förfaren i att teckna och måla fadern vill visa mig en fågel, som han just akvarellerat -- - och jämväl i att skriva rimmade versor i pietistisk anda, som särdeles konvenerar hans fromma föräldrar. Det kunde roga mig att se och höra den unge herrn med de många talangerna, ehuru jag väl är underkunnig om att tidig blomning inte alltid leder till fullmogen frukt. Även i denna den bästa av världar, som hr Leibniz så vältaligt skriver om, gives det många frostnätter, som kunna förfrysa den ädlaste blom. Låt mig tro att vännen Bellman trots allt får heder av sin son, om han nu överlever kopporna och allt annat galopperande elände i vår tid.

- tryckt i Samfundet S:t Eriks Årsbok 1966 -