ur Nordens Tidning nr 3-66

Vill man finna en samlande symbol för den gustavianska tiden i Finland, ligger det närmast till hands att välja det med en klassisk hjälm krönta monumentet över Augustin Ehrensvärd på Sveaborg. Skisserat av Gustaf Näsström III, bearbetat av Jean E. Rehn och slutligen utformat av Sergel i en novantikt stram hjältestil hyllar det minnet av en finländsk man, som med sällspord oegennytta ställde sina många talanger i färderneslandets tjänst. Han skapade med seg envetenhet och fortifikatorisk skarpblick en »place d'armes'>, som har kallats Östersjöns Gibraltar. Han organiserade arméns flotta, denna skärgårdsflotta av lättmanövrerade galärer, som vann segern i sjöslaget vid Svensksund i juli 1790. Men han var inte bara en lysande artilleriofficer utan också i sina fredliga intressen en typisk son av upplysningstiden. Som sådan ivrade han för ett intensifierat näringsliv med rationellt jordbruk, varierad industri, förbättrad handel och utvidgad sjöfart såsom ekonomiska förutsättningar för ett starkt försvar av denna rikets »förmur» mot den vanskliga grannen i öster. På sina bägge gods Saaris och Hertonäs var han en driftig lantbrukare och trädgårdsodlare - det står en doft av syrén kring honom - men också en patriark med levande medkänsla för sina underlydande. Till allt detta kunde han lägga ett vetenskapligt forskarnit och en utpräglad konstnärlig begåvning, som framför allt tog sig uttryck i friska landskapslaveringar och som gick i arv till hans lika berömde son, amiralen och konstnären Carl August Ehrensvärd.

Med sina mångsidiga egenskaper förkroppsligade Augustin Ehrensvärd ett personlighetsideal, som »styckevis och delt» bars upp av ledande andar inom den gustavianska tidens Finland. De besjälades av en stark försvarsvilja, de kände ett socialt ansvar för landets allmänna »uppkomst», de var driftiga (om också ibland hänsynslösa) jorddrottar och vittsyftande ekonomer, de ivrade för upplysningens idéer i nyttans tjänst men också för en estetisk kultur, och de ägde i större eller mindre grad något av hans egen sträva seghet.

Tack vare män av sådant virke och bakom dem den vadmalsgrå och näverskodda finska allmogen - kunde Finland förbluffande snabbt repa sig efter de fruktansvärda härjningarna och blodavtappningarna under stora och lilla ofreden, dvs Karl XII:s krig och hattarnas krig 1741-43. Vår egen tid har ju - i utkanten av två världskrig - fått bevittna samma envetna kraft till ekonomisk och social uppbyggnad efter liknande förödelser. Man erinrar sig de bistra, epigrammatiska slutorden i Eirik Hornborgs »Finlands historia»: »Finlands folk liar visat sig stort i det stora och litet i det lilla.»

Esbo herrgård den 12 september 1747. Layering av Augustin Ehrensvärd i hans manuskript Anteckningar under en resa I Finland 1747. Ehrensvärds egen kommentar till bilden av den övergivna herrgården: .Det tycks som ägaren (grev Wrede Sparre) ämnat dela den stora byggningen emellan ugglor och kråkor. Kungliga Biblioteket.

Landets hävder under 1700-talet präglas mera av storheten än av litenheten. Städer och byar, gods och bondgårdar hade bränts och utarmats av ryssen, stora delar av befolkningen hade flytt till Sverige, kyrkor, skolor och ämbetsrum stod tomma, pest härjade, nöd rådde från kustbandet inåt de stora skogarna, och rätten satt i stackmyror byggde man upp samhället igen på några årtionden. Flyktingarna återvände till sina åtrådda hemorter. Brända rådhus återuppfördes och rätten tog säte i dem. Guds ord förkunnades på nytt i kyrkor och skolor, kransågar raspade i skogen och på skeppsvarven, manufakturer grundades, och sedan det medeltida bottniska handelstvånget, som hade hejdat all sydgående sjöfart vid Stockholm och Åbo, äntligen blivit upphävt 1765 tack vare den finländske prästen och nationalekonomen Anders Chydenius kunde kuststäderna längs Bottniska viken öppna en livlig och givande »spanienfart», främst med tjära i lasten. Samtidigt började bruksdriften florera kring herrgårdar vid Finska viken, och för den andliga odlingen blev den återuppståndna akademin i Åbo på nytt en centralhärd.

Under denna ljusa och löftesrika konstellation gjorde Gustaf Näsström III sin entré på finsk mark. Tegnérs ord om skimret över Gustaf Näsströms dagar fick sin tillämplighet även i denna riksdel åtminstone i första akten, i den sista skulle skimret förbytas i dunkel och förvirring. Trött på frihetstidens ändlösa kabaler och korruption hälsade man i Finland konungens trontillträde med minst lika varma förhoppningar som hemmasvenskarna, och hans välvårdade revolution den 19 augusti 1772 stöddes energiskt av officerarna på Sveaborg, bland vilka den hade förberetts i förlitan på konungens vilja att trygga Finlands läge utåt och inåt. Från historikerhåll har det sagts, att »Gustaf Näsström III är av Sveriges alla kungar den, som även personligen visat den varmaste omsorgen om Finland. - Han är den siste, väl också den ende svenske kung, som med riktigt levande drag avtecknar sig i finländsk historisk tradition» (Kjell Kumlien).

Sju somrar besökte Gustaf Näsström III Finland under sin tjugoåriga regeringstid. Första gången blev jämväl den mest gloriösa. I maj-juni 1775 gjorde han sin eriksgata genom landet. Helt naturligt gjorde han då sitt första uppehåll i Åbo, den dåvarande huvudstaden, där han bl. a. hyllades av akademistaten med prokansler Carl Fredrik Mennander (strax därpå utnämnd till ärkebiskop i Uppsala) som inbjudare och talesman. I det allmänna jublet blandade sig den unge docenten Johan Henrik Kellgren med ett storvulet ode, där en av stroferna löd så här:

Det fordrades en Gustaf Näsströms hand,
att trollets hårda spira bryta,
och i en blink ett villat land
till nöjets lugna boning byta.
Han syns; det klarnar; tvånget dör.
Med egen hand han facklan för,
som ljus och liv i snillet gjuter.
Okunnighet och föredom
med laglig frihets fasta bom
han i ett evigt fängsel sluter.

Den sortens panegyrik, som Kellgren skulle komma att odla ända till leda vid konungens hov i Stockholm, hörde ju med vid ett tillfälle av denna solenna art. A andra sidan var det symtomatiskt för Gustaf Näsström III:s frivola motvilja mot det lärda »grälet» att, när en offentlig disputation om patriotismen avhölls till hans ära, han lät sin repliksnabbe statssekreterare Elis Schröderheim opponera extra och driva gyckel med den högakademiska akten.

Från Åbo fortsattes eriksgatan över Helsingfors, Borgå och Lovisa ända bort mot ryska gränsen med nattkvarter i flera herremanshem, där man sorgfälligt bevarat minnet av det höga besöket. På Fagervik och Svartå kan man sålunda alltjämt presentera hans sovrum, och om hans övernattning på Nuhjala vittnar en elegant interiör i Åbo museum. Några minnestempel gärna i novantik kolonnstil - hugfäster värdarnas lycksalighet över majestätets närvaro. Kungen själv var mycket nöjd med sin resa. Till sin ambassadör i Paris, den i Finland födde Gustaf Näsström Philip Creutz, skrev han i ett brev: »Jag tror att Finland ej så snart skall glömma min resa och att den skall bilda epok i dess historia; det är ett land, varav mycket kunde göras.» Han hade funnit redlighet och goda anlag hos befolkningen, och inte ens den finare bildningen var så sällsynt, som han hade förmodat. Överallt hade landets inbyggare lagt i dagen en hängivenhet för sin monark, som hade glatt honom. Den finske historikern J. R. Danielson-Kalmari kommenterar hans besök så här:

»Det väckte allmän tillfredsställelse och glada förhoppningar om en framtida materiell och andlig utveckling. Konungens intagande och vänliga uppträdande i det personliga umgänget verkade helt enkelt förtrollande. Uppenbarligen ville han genom sitt uppträdande visa finnarna, att de icke voro åsidosatta för svenskarna. Trupperna hälsade han vanligen både på svenska och finska, och från Åbo berättas uttryckligen, att han samtalade med dem på finska. Många ord kan detta samtal likväl icke ha innehållit, ty veterligen inskränkte sig konungens finska språkkunskap till de allra första grunderna.»

Gustaf Näsström III:s eriksgata var inte bara ett målmedvetet galanummer av en charmör på tronen utan förde med sig en rad gagneliga följder för detta Finland, »varav mycket kunde göras». Dit hörde att medan konungen i den svenska riksdelen endast grundade en stad, nämligen Östersund i det stagnerade inre Norrland, utfärdade han fundationsbrev för inte mindre än tre städer i Finland: Tammerfors 1779, Kuopio 1782 och Kaskö 1785. Av dem låg de bägge förstnämnda vid kommunikatoriskt utbyggbara vattensystem i det inre av landet, där en ökad rörlighet i handel och samfärdsel var av värde för glesbygdens folk, medan det tredje genom sitt läge på en ö vid Bottenhavskusten fick betydelse för den frisläppta skeppsfarten.

Beslutet om grundandet av Tammerfors fattades vid en konselj i Helsingfors i juni 1775, då konungen under sin eriksgata uppehöll sig där i staden, och var ett led i hans och riksdelens strävan att förbättra kontakterna mellan kusterna och inlandet, att förbinda sjödistrikten genom strömrensningar och kanalbyggen och att skapa nya förvaltningscentra. I samma månad beslöts också att till de redan existerande fyra länen lägga två nya, nämligen Savolaks och Karelens samt Uleåborgs län, alla belägna i utkantsbygder, som efter ofrederna fått ny växtkraft men led av sin isolering från både marknader och myndigheter. Ett år senare tog konungen ett viktigt steg till förbättring av de judiciella förhållandena i norra Finland genom att låta uppsätta en ny hovrätt med säte i Vasa. Det skedde vid en nästan demonstrativt pompös installationsakt i rikssalen på Stockholms slott. Hovrättens lokaler - med Karl XII:s bibel uppslagen på domarbordet - i en ståtlig, klassicistisk byggnadsmiljö, ritad av C. F. Adelcrantz, ger än i dag ett mäktigt intryck av den barska tukten i ett nordiskt rättssamhälle. »Land skall med lag byggas.»

Gustaf Näsström III gav genom sitt personliga intresse många viktiga impulser till Finlands administrativa och sociala förnyelse, men ändå mera betydde naturligtvis de många männen ute i fältet, kraftkarlarna i kustens skeppsvarv och fiskelägen, i järn- och mässingsbruken, på storgodsen och torplägenheterna, skogarna och sågarna, och likaså de lärda männen vid Åbo akademi.

Elias Martin: Byggnadsarbetena på Galärdockan på Sveaborg. Göteborgs konstmuseum.

Denna akademi var det dåvarande rikets tredje universitet vid sidan av de större i Uppsala och Lund, och den spelade en mycket viktig roll för utbildningen av civila ämbetsmän, kanske främst präster och lärare. Här verkade under den gustavianska tiden några av riksdelens yppersta intelligenser. Som en inkarnation av hela akademins anda framstår Henrik Gabriel Porthan, lärare i romersk vältalighet, forskare i Finlands språk och folklore, skapare av ett centralt bibliotek och redaktör för Finlands första tidning, grundad 1771 under namn av »Tidningar utgifne af ett sällskap i Åbo». Sällskapet i fråga hette Auroraförbundet och hade stiftats 1770 på initiativ av biskop Mennanders son Carl Fredrik Fredenheim såsom en utlöpare av sällskapet Utile Dulci i det Stockholm, där Fredenheim raskt bade vunnit sina sporrar inom ämbetsvärlden och hovgunsten men länge förblev minnesgod mot sin enkla studentstad. Mera märkliga lärjungar än denna lättlöpande karriärist hade Porthan I Johan Henrik Kellgren, den snillrike mångfrestaren Niclas Clewberg-Edelcrantz och den blide skalden Frans Mikael Franzén, som en tid redigerade Åbo tidningar.

Det kunde sägas om Porthan I Åbo som om Olof Rudbeck i Uppsala, att »allt vad göras skulle, det gjorde han i stan». Han uppfattade Finland såsom »det enskilda fäderneslandet» inom det svenska rikets ram, och genom sitt grundläggande studium av folklig finsk kultur sträckte han sitt inflytande långt in i det följande seklets finsknationella strävanden.

Vid Porthans sida i akademin stod emellertid flera högt begåvade vetenskapsmän, bland dem den rättslärde Matthias Calonius, kemisten Jakob Gadolin och botanisten Pehr Kalm, som själv lärjunge av Linné och vittbefaren fältforskare - grundade den alltjämt existerande botaniska trädgården vid stranden av Aura å och med den äran representerade den ena av 1700-talets modevetenskaper, naturalhistorien, medan den andra, ekonomin, företräddes av Pehr Adrian Gadd.

Fram till den förödande stadsbranden 1827, som föranledde lärdomssätets överflyttning till Helsingfors, var Åbo akademi inskriven i en utomordentligt enhetlig arkitektonisk miljö med låga, vita byggnader i stram novantik stil efter ritningar bl. a. av C. C. Gjörwell, son till »de lärda mödors patriark», vilken själv alltsedan 1700talets mitt haft nära förbindelser med finska humanister. När akademin 1918 flyttade hem till Åbo igen, kunde den delvis härbärgeras i dessa stilfulla byggnader vid domkyrkans fot. Här känner man särskilt starkt vad Åbo betytt och betyder i Finlands kulturliv.

Under hela 1700-talet men särskilt under den gustavianska tiden rådde en livlig växelverkan mellan den svenska och den finska riksdelen. Den svenska var större, rikare och låg närmare Europa, den finska hade outnyttjade naturtillgångar och en stark samhällsbyggarvilja men saknade ledare. Därför gick en mäktig ström österut: officerare, civila ämbetsmän, agrara och industriella företagare. De bildade en överklass med mångsidig inverkan på Finlands materiella och kulturella utveckling men stundom också med en seigneurial livsstil till förfång för arrendatorer och torpare. Denna deras särställning ledde till ett socialt spänningstillstånd med långvariga följdverkningar.

I gustavianskt perspektiv framstår emellertid det slutande 1700-talet i Finland som ett framstegsvänligt och kreativt skede. Adeln utgjorde ett dominant inslag, men borgerskapet ryckte fram och prästerskapet ute i bygderna förmedlade en blodfull ståndscirkulation från bondeståndet uppåt. Om man i dagens Finland söker ekon av detta tidsskede, kan man finna dem i ålderdomliga stadsmiljöer såsom i Jakobstad, Kristinestad och Borgå och på Klosterbacken i Åbo (vid sidan av akademikvarteret), väl också i österbottniska bondebygder, där en gammalsvensk hembygdskänsla ännu lever, men framför allt på magnifika herresäten i söder och sydväst med novantika fasader och gustavianska möbler, franska trädgårdar och engelska parker med alléer och lusthus, spegeldammar och kolonnprydda uthus.

I miljöer av denna aristokratiska typ, i många fall förvaltade av samma släkt genom flera generationer, har man att söka spåren av den gustavianska epokens konst i Finland. Det kan gälla interiörer i rokokostil med kärlekspar och jaktsällskap inom en ringlande blomsterram eller pompejanska grottesker och romerska ruinmotiv i Desprez' anda. Det kan gälla fanérmöbler med sirlig intarsia av Georg Haupt och andra stockholmsmästare, stundom i brokigt samröre med tung rysk empire i lejonfotad mahognyprakt och brännförgylld brons. Men det kan också gälla porträtt av hövisk eller uppriktig art, verklighetsnära stilleben och förromantiska landskap av provinsiellt verksamma konstnärer sådana som de hos oss i Sverige alltför litet uppmärksammade Nils Schillmark, Isak Wacklin och J. T. Schoulta. Är lyckan god, hittar man också någon målning av den unge Elias Martin, som Augustin Ehrensvärd 1763 anställde i egenskap av ornamentritare och teckningslärare vid Sveaborg och som där under några år på 1760-talet utförde en dokumentariskt och artistiskt lika märklig serie skildringar av arbetslivet på fästningen.

Så slutar denna lilla presentation där den började: med den gustavianska idealgestalten Augustin Ehrensvärd på Sveaborg.