för en två-minuters konceptskiss på en animation av en enda bild med Gustafs tex och en musik som Josabeth kan ha spelat - kan du klicka här ->

Denna utgåva av ett urval
bland Josabeth Sjöbergs stockholmsaqvareller
i Stockholms stadsmuseum har föranstaltats av AB Robert Ditzinger,
som på detta sätt inför sitt hundraårsjubileum velat framhäva
en hyllning till den stad, dar firman varit verksam
alltsedan den grundades mars 1854

SAMTID OCH EFTERVÄRLD

Vi människor vet så lite om vad som råkar vara vår egentliga betydelse i det stora sammanhanget. Vi trälar till vardags med ett och stoltserar ibland med ett annat men eftervärlden skall kanske upptäcka att det var i ett tredje vi gjorde vår bästa insats. Det finns ett ord av Erik Gustaf Geijer om att varje människa har någonting som hon kan göra bättre än alla andra. Det låter nästan alltför sangviniskt för att vara sant, men det finns bekräftelser på att det kan förhålla sig så.

En sådan bekräftelse möter man i mamsell Josabeth Sjöbergs levnad och eftermäle. Hon var under sin livstid en helt obeaktad, ensam och ful musiklärarinna, och när det gjordes bouppteckning efter hennes död 1882, noterades där med all noggranhet hennes möbler, husgeråd och kläder, men däremot antecknades inte ett ord och inte ett öre om det som skulle bli hennes stora arv till eftervärlden, nämligen de akvareller, vari hon skildrat sina små frökenhem och sin samtids Stockholm.

80-talets boutredningsmän begrep helt naturligt inte att detta amatörmässiga material kunde ha något kulturhistoriskt eller konstnärligt värde. Sekelskiftets estetiska kretsar skulle knappast heller ha uppskattat det efter förtjänst, utan först sedan den naivistiska strömningen - från Hilding Linnqvist till Olle Olsson Hagalund - brutit in i vårt konstliv under mellankrigsåren, fick man upp ögonen för mamsell Sjöbergs insats och betydelse.

När Stockholms stadsmuseum år 1936 lyckades förvärva praktiskt taget hela hennes konstnärliga kvarlåtenskap (57 av 59 akvarellerade blad), betecknade detta inköp inte bara ett dokumentariskt material om småborgerligt stockholmsliv vid 1800-talets mitt utan också ett artistiskt fynd av enastående och särpräglad art. Med all rätt har stadsmuseet upplåtit ett helt litet kabinett, möblerat i kråmande nyrokoko, åt mamsell Sjöberg, och så fort det ordnas en utställning av Stockholm under de första Bernadotternas tid, kommer alltid mamsell Sjöberg med på ett litet men hedrat hörn, senast på stadens 700-årsutställning i Liljevalchs konsthall.

Hennes konst har också rönt den äran att reproduceras i färg i ett specialnummer om naiva konstnärer, som den utmärkta schweiziska månadstidskriften DU gav ut 1948, och man kan vänta sig att amerikanerna, som under de senaste decennierna börjat odla sina egna småborgerliga primitivister från 1800-talet, skall bli intresserade för henne. En akvarellutställning av Josabeth Sjöberg i Museum of Modern Art i New York? Ja, tanken verkar svindlande men den är inte absurd, så långt har vi kommit i vår uppskattning av den äkta naiviteten tvärs genom flödet av elegant och modebetonad konsthandlarkonst.

Hade någon viskat om en sådan postum gloria i mamsells öra, skulle hon säkert ha fallit avsvimmad ned på sitt vita skurgolv - av pur blygsel och skam, ty med allt sitt penslande avsåg hon förvisso ingenting annat än ett trivsamt tidsfördriv i sin enahanda och gråa frökentillvaro, och varje tanke på offentlighet var henne främmande och skrämmande. Fru Annastina Alkman, vars farmor, Anna Sofia Rydell, hörde till mamsellens närmaste väninnor, har berättat att »moster Berta» - så kallades Josabeth - brukade ta med sig en sypåse (pirat hette det på den tiden) till de kära kafferepen i vänkretsen, och så snart kaffepannan och kakfaten länsats, tog hon fram papper och penslar och färg och började måla i stället för att som de andra damerna träda tråd på nål och brodera.

Låt oss inte göra något stort konsthistoriskt nummer av mamsell Sjöberg – det skulle hon inte vara betjänt av – utan bara konstatera att hon, utan någon medveten konstnärlig syftning, omsatte det borgerliga pysslandet med nål och tråd i ett amatörmässigt måleri med penslar och vattenfärg, som bevarar det mamsellmässiga broderandets hela charm på samma gång som det ger oss sällsport verklighetsbetonade och intima inblickar i dåtida Iivsföring i huvudstaden och framför allt på Söder. Hon bredde ut framför sig ett folioark och ritade av - så gott hon kunde – sina små interiörer och sina utsikter mot gatan eller gården och sina minnesbilder från några offentliga inrättningar, som hon brukade besöka, och så utfyllde hon detta i blyerts uppritade mönster med en sirlig och dekorativ färgläggning, som i lyckliga stunder får en sådan koloristisk renhet och klangfullhet, att resultatet måste kallas för konst.

På en av hennes akvareller kan man se henne i fullt arbete vid det lilla runda alrotsbord hon brukade använda. Hon sitter i fru Bergqvists trädgård i kvarteret Kransen på Söder, där nu Stigbergsparken ligger. Planket i bakgrunden vetter mot Tjärhovsgatans norra sida, och i fonden reser sig det kala Stigberget med sina låga röda kåkar och med den på sin tid populära »Tandpetaren», ett utsiktstorn av trä i kolonnform, som ritats av ingen mindre än Karl Johanstidens ledande arkitekt Fredrik Blom och uppförts av hovtandläkare Dubost 1827. Framför planket ligger Bergqvistskans fridfulla trädgård och här har mamsell Sjöberg slagit sig till ro för att med sina flitiga händer inventera hela det pittoreska utkantsmotivet. Hon ritar och hon målar varje planka, varje fönster och varje taktegel i husen, hon redogör – med valhänt perspektiv – för deras inbördes läge, och stockholmskännaren kan med full tillförsikt pricka in dem på den topografiska kartan såsom historiska fakta.

Men vad som ger den lilla bilden dess främsta tjusning är dock förgrundens trädgård, där blommorna och bladen är utbredda som på ett grått herbariepapper för att inte skära över varandra och där kalkarna lyser röda, blå och gula mot mullen. I detta ljuvliga blomsterbroderi, så fyllt av kvinnlig känsla för det prydliga arrangemanget, sitter mamsell själv, med ryggen mot åskådaren, som en brokig blomma bland alla de andra blommorna, mitt i sin egen lilla värld av torftig skönhet och sirlig ordning.

Här blir vardagen till poesi, signerad Josabeth Sjöberg.

LEVERNES BESKRIVNING

Var plåga har sitt skri för sig, men hälsan tiger still» - det ordet gäller också om människans liv i arkivalierna. Mamsell Sjöbergs tillvaro var så händelselös och anonym att den inte lämnat efter sig annat än några nakna och rutinmässiga spår i de offentliga handlingarna. Göran Axel-Nilsson har gått igenom mantalslängder, bouppteckningar och annat hithörande material i Stockholms stadsarkiv och presenterat det i en uppsats i Samfundet S:t Eriks årsbok 1937, som i allt väsentligt ligger till grund för följande biografiska data.

Josabeth Fredrica Paulina Sjöberg föddes i Katarina församling den 30 juni 1812 (i dopboken är datum den 29 juni ändrat till den 30) såsom dotter till kanslisten i Krigskollegium Nils Sjöberg och hans hustru Johanna Fredrica, född Vibergsson, och döptes i Katarina kyrka den 8 juli, då bl. a. grosshandlaren Jonas Gnosspelius och konduktören i Överintendentsämbetet Samuel Enander fungerade som faddrar. Fadern lär ha varit mycket musikaliskt intresserad och verkade stundom som organist i herrnhutarnas kyrka, medan det romantiska draget hos modern tog sig uttryck i romanläsning och dagdrömmerier på en schäslong. Ingen av föräldrarna tycks ha haft mycken tid till övers för barnen (Josabeth hade en tre år äldre bror Nils), och när modern gått bort 1831 och fadern 1833, stod Josabeth obemedlad och utan annan utbildning än lite pianoklink och gitarrspel. Hennes bror hade blivit byggmästaregesäll och var i stånd att betala sterbhusets skuld på 150 rdr b:co. Han tog sig också an systern, som hushållade åt honom några år, till dess han gifte sig. Sedan gällde det för Josabeth att stå på egna ben, och i närmare 50 år klarade hon den uppgiften, om ock under ytterligt påvra omständigheter.

Det var det musikaliska arvet från fadern som gav henne en möjlighet att existera som fri yrkesutövare. I hemmet hade man odlat kammarmusik och likaså hos en av de närmaste vännerna, grosshandlaren Gnosspelius, vars son Vilhelm Teodor, två och ett halvt år äldre än Josabeth, avlade musikdirektörsexamen och småningom blev director musices vid Lunds universitet och domkyrkoorganist. Sannolikt har hans val av levnadsbana påverkat Josabeths eget.

Så blev hon musiklärarinna och försörjde sig i största anspråkslöshet på att ge lektioner i piano- och gitarrspel, men man har åtminstone ett bevis för att hon också själv komponerat. Det föreligger i form av en liten melankolisk sång, »Den gamle matrosen. Orden av G. S-i, satta för piano-Forte af Josabeth Sjöberg». Med stentryck av E. W. Björkman betingade den det blygsamma priset av 50 öre. Björkman, som bl. a. är känd för några stockholmsbilder i litografi, tillhörde hennes närmaste umgänge och bevittnade 1864 hennes testamente tillsammans med bokförläggaren Sigfrid Flodin. Den senare lär ha fört ett mycket gästfritt hus och ofta sett Björkman och mamsell Sjöberg bland sina gäster. Troligen har han också sträckt sin välvilja därhän att han gett henne en del beställningar för sitt tryckeri, särskilt i form av färgläggning av bokillustrationer. I hennes kvarlåtenskap har man hittat en kontorsbok, en foliant från 1700-talet, mellan vars många oskrivna blad hon lagt in ytterst sirligt urklippta gravyrer med exotiska trädgårdsmotiv, djur och scenerier ur en värld, där kvinnan härskar och mannen gör trältjänst. Detta spröda spetsverk av klippt och målat papper har en kinesiserande charm och en fin avvägning av rött och grönt, och med sin prägel av prudentligt handarbete tycks det helt harmoniskt ha inordnat sig i mamsell Sjöbergs fritidspyssel. Kanske har hon använt denna fingerfärdiga talang för uppdrag från Flodins tryckeri. För böcker tycks hon eljest inte ha haft något intresse. Man möter inga sådana i interiörerna från hennes olika hem, och de enda bevarade böckerna ur hennes kvarlåtenskap är en mytologisk handbok, »Om hedniska gudar», och J. C. Lavaters »Fysionomiken i sammandrag, eller Konsten att af en Persons anletsdrag bedöma dess karakter» (Stockholm 1827). Troligen har hon ärvt bägge två efter föräldrarna.

Hennes olika hem - ja minsann, inte mindre än tolv gånger bytte mamsell Sjöberg bostad, men under allt sitt ambulerande förblev hon Södermalm trogen. Under 1838, då hon lämnat sin nygifte bror Nils, bodde hon hos en barndomsväninna, Anna Sofia Appelberg, som gift sig med styckmästaren Anders Rydell och flyttat in i dennes ägande hus Pilgatan 28 (nuv. Folkungagatan). En interiör från familjens vardagsrum förmedlar en stämning av flitig och frodig hushållsidyll.

Vid fönstret i fonden sitter värdinnan i vävstolen, mamsell själv böjer sig över sitt notskrivningsarbete vid ett litet bord framför en långsoffa, där hennes gitarr står lutad, och bakom henne står unga herr Rydell bland alla sina leksaker och tuggar på en skorpa. Mamsell har kaffe och tilltugg på sitt bordshörn, och en kopparpetter och ett kakfat står framdukade på en salsskänk i bakgrunden. Så livligt och gemytligt skall det sedan sällan bli i mamsells hem - man tycker sig känna den starka kaffedoften och höra damernas beskäftiga pladder och inpassen från den lilla pojken, den fyraåriga Albert, som småningom skulle bli sjökapten och vars döttrar, fruarna Annastina Alkman och Martha Lindström, med fördomsfri estetisk blick upptäckte värdet av mamsells akvareller långt innan de överlämnades till stadsmuseet.

Från familjen Rydell flyttade mamsell Sjöberg redan 1839 till kopparslagaränkan Catharina Elisabeth Jägare tre trappor upp i S:t Paulsgatan 28, och i detta lilla vindsrum med snedtak är det strax lite ödsligare och tystare. Här stannade hon till 1842, då hon hyrde in sig på nedre botten i Tavastgatan 13 hos en mamsell Wallerqvist, hos vilken hon bodde kvar till 1847, då hennes adress blev Maria Högbergsgata 60 (nuv. nr 66-68). Sin femte bostad fann hon hos sirapskokaren C. E. Blomqvist, Gröna gatan 5 (nuv. Krukmakaregatan), där hon var inhyst i ett litet smalt rum under året 1856. Därifrån flyttade hon till Renstjärnasgatan 17, där trädgårdsmästaränkan M. B. Bergqvist var hennes värdinna under åren 1857 -58. Hennes sjunde bostad (185962) bar adressnumret Kocksgatan 27, hennes åttonde (1863-68) Katarina Högbergsgata 25 (nuv. Högbergsgatan 29). Därifrån flyttade hon till stadstjänaren J. A. Källbom i S:t Paulsgatan 20 och därifrån 1873 till trädgårdsmästaren Bellander i Renstjärnasgatan 17. Hos honom stannade hon bara ett år och sökte sig sedan över till sin gamla bekanting fru Bergqvist i samma hus.

Sin tolfte och sista bostad fann hon på vinden i Blecktornsgränd 6 (1875-82). Hennes hyresvärdinna där, fru Aurore Fröberg, levde ända in på 1930-talet och intervjuades då av Göran Axel-Nilsson. Denne skriver att hon skildrade mamsell Sjöberg »som en lång och ståtlig, mycket snäll gammal dam, som gjorde föga väsen av sig. Ingen talade med henne, och helt isolerad framlevde hon sitt enslingsliv på sitt vindsrum. På en del bilder framställer mamsell Sjöberg just vindsutrymmet utanför sitt rum och hon synes på dessa bilder alltid inbegripen i livliga dispyter med en granne, den för sin häftighet kända mamsell Emma Thegerström.» Ännu riktigare vore kanske att säga att mamsell Sjöberg helt tyst och beskedligt försöker smyga sig förbi mamsell Thegerström men attackeras av denna såsom av en bandhund. Thegerströmskan står alltid en garde med handlovarna stödda mot höfterna, bredbent och bastant, gärna med huvudet vridet åt sidan i vass och hätsk profil. Hon är den enda person som mamsell Sjöberg målat med uppenbar antipati och därtill med klar insikt i »Konsten att af en Persons anletsdrag bedöma dess karakter», som hon kanske inhämtat hos Lavater eller kanske hellre direkt i den bistra verkligheten här i samhällets utkant.

Från Thegerströmskans ständiga gräl, från de sista elevernas tröga och trevande klink och från sin åldriga ensamhet på vinden i Blecktornsgränd fördes mamsell Sjöberg en decemberdag 1882 till Allmänna Försörjningsinrättningen på Kungsholmen. Där skrevs hon in den 8 dec. och den 29 dec. avled hon i magkräfta. Inga klockor ringde över hennes jordfästning - det hade hon själv bestämt. Tyst och ödmjukt gick hennes sista färd in i de dödas kvarter och bort från det levande

Stockholm, där hon skulle göra sin rentré 55 år senare, inte längre som en fattig spellärarinna men som en plötsligt berömd artist, en av de mest renhjärtade och pålitliga skildrarna av sin samtids huvudstad. Vad det skulle ha förundrat henne att veta att t. o. m. en prins av blodet, som själv var målare, brukade besöka stadsmuseet för att se hennes akvareller!

TVÅ KAVALJERER

Ur mamsell Sjöbergs levernesbeskrivning må det vara tilllåtet att snitta ut två gestalter och ägna dem ett eget litet kapitel, helt enkelt därför att de tycks ha spelat en särskilt Ingripande roll i hennes liv, den ena för hennes måleri och den andra för hennes hälsa. Kanske är det inte heller för djärvt att beteckna dem som mamsells två kavaljerer utan att därmed mena något annat än att de bägge var hövliga och vänliga mot den ensamma damen och uppmuntrade henne med goda råd och ordinationer - med påföljd att hon kom att hysa en svärmiskt beundran& tillgivenhet för dem. Det tilldrog sig alltsammans före den moderna djuppsykologins tid och kan alltså lämpligen malas med mamsells egna klara och trohjärtade vattenfärger utan några plumpar ur själslivets bottenslam.

Den ena och första - kavaljeren var tecknaren och tidningsmannen Ferdinand Tollin. Om honom kan man läsa i Catrin Lindskogs utmärkta presentation i Samfundet S:t Eriks årsbok 1934 och i en uppsats av Gunnar Jungmarker, Karl-Johanstidens politiska karikatyrister, som ingår i Föreningens för grafisk konst meddelanden XXX, XXXI (1951, 1952). Ferdinand Tollin var född i Gävle 1807, blev student i Uppsala och tog sin hovrättsexamen där 1831 samt inskrevs i Svea hovrätt och fick även en anställning i Rikets Ständers Bank. Hans upproriska läggning hänvisade honom emellertid till en mera bohemisk livsform in ämbetsmannens. Han började medarbeta i pressen både ,om skribent och som tecknare och utgav även själv portföljer med politiska karikatyrer i (lett då nya litografiska tekniken. I dessa nidbilder riktade han sig med en frimodighet på gränsen till dumdristighet mot Karl Johans kamarilla ned greve Magnus Brahe i centrum och den konservativa pressen i periferin men också mot enskilda personer, såsom dm ryktbare procentaren J. J. von Schewen på Siggesta, som C. J. L. Almqvist sedermera försökte förgifta med arsenik, och en annan privatdiskontör, som stämde Tollin och fick honom dömd till böter eller fängelse. Tollin föredrog emellertid att gå i landsflykt och försvann 1845 till Tyskland och Schweiz.

Innan han avvek hade Ferdinand Tollin hunnit med en annan konstnärlig verksamhet av mera bestående värde, nämligen en rad skildringar i tuschlavyr och litografi av stockholmska utsikter, i vilka Karl Johanstidens huvudstad framträder med en skickligt träffad lokalton och stundom med förgrundsstaffage av lustigt insatta populära figurer. På detta sorgfälligt redogörande plan står också ett par interiörer från Karl Johans lit-de-parade och från konungens begravning i Riddarholmskyrkan, men som en bjärt kontrast mot dessa seriösa skildringar skrattar det till av grotesk komik i hans reportageteckning »Begrafningspenningarne eller Calabaliken vid Slottsbacken», där huvudstadens patrask fångats mitt i ett vilt och penningsniket tumult.

Under våren 1844, då Ferdinand Tollin stod mitt uppe i de politiska striderna och slets mellan undersåtlig vördnad och sturig opposition mot konungahuset, vet vi att han vid några tillfällen trädde in i mamsell Sjöbergs stillsamma jungfrubur i Tavastgatan 13. Han måste ha kommit som en frisk och trummande virvelvind in i denna tysta vrå och han togs emot med hjärtlig förväntan. Han brukade ge henne sina färska politiska karikatyrer, som hon förvarade med all omsorg (de finns ännu kvar i hennes portföljer i fru Alkmans ägo), och vid sitt besök den 14 febr. fann han sig i att sitta modell för henne. Hon målade då ett akvarellporträtt i profil av honom, där han poserar i fadermördare och spännhalsduk med en liten cigarr i munnen och den ljusa överrocken slängd över axlarna. Han är friserad a la mode med framkammade husarlockar vid tinningen, polisonger, ett lätt hakskägg och en liten mustasch. Det är en sympatisk bild av en 37-årig rabulist och libertin med blicken spelande av protest och hädiska infall, en man om vilken August Blanche skrev: »Det hade kunnat bli mycket av Tollin, men han blev ett brushuvud, blott en ovanlig människa, för att icke säga en stor.»

Utom det lilla porträttet har mamsell Sjöberg också målat en situationsbild från Ferdinand Tollins besök hos henne den 12 april 1844. Denna dag är han klädd i frack med anledning av konungens frånfälle. På klaveret har han lagt sin cylinderhatt, de svarta handskarna och cigarren, vid dörren har han lämnat käppen och galoscherna. De sistnämnda är så små att de verkar felproportionerade, men vi vet genom August Blanche att Tollin hade ovanligt små fötter, så nog passar galoscherna. På en krok vid kakelugnen har han hängt sin korta, sandgula ytterrock, och att även den är autentisk har vi belägg för från ett annat håll, nämligen från Tollins egen teckning av en mellanakt i gamla Operakällaren 1843, där han själv står vid skänkdisken, iklädd samma ljusa ytterrock. Sådana detaljer framhäver den dokumentariska pålitligheten i mamsell Sjöbergs akvareller.

Mamsell är trakterad av det kära besöket och hon trakterar själv sin gäst med all beställsamhet. På sitt lilla runda alrotsbord vid dörren har hon dukat kaffe, och på en liten bricka har hon burit fram socker, grädde och kakor till gästen, som slagit sig ned på en av hennes gustavianska stolar vid fönstret. Han myser förtjust, medan han häller upp grädden, och mamsell kråmar sig av beskäftig iver att vara till lags. Än en gång luktar det kaffe i hennes lilla krypin, men det luktar också cigarr, det luktar karl! Säkert har de två ensamma vännerna mycket att prata om: högstsalig konung Karl Johans död och förberedelserna för hans nära förestående begravning (kanske kommer den frackklädde Tollin direkt från hans lit-de-parade), men kanhända talar de också om det intressanta i att skildra dagens Stockholm, och gästen får blyga förfrågningar och ger värdinnan goda råd, medan hon slår upp en påtår. I varje fall är det en förtjusande idyll, som skall vara förbi om ett år, då Tollin lämnat landet och mamsell blivit ännu mera ensam. Genom alla följande år hade hon honom dock hos sig in effigie, dels i det lilla profilporträttet och situationsbilden från hans besök, dels i en bröstbild en face, som hon själv målat och som nästan alltid hängde över hennes säng, dock inte när doktorn kom på besök.

Den andra - och sista - kavaljeren i mamsell Sjöbergs liv var just denna doktor, fattigläkaren i Maria församling Knut Fabian Levin (1818-1882). Han hade 1844 disputerat i Uppsala på en avhandling om feber under Israel Hwassers presidium och 1845 blivit med. dr. Från 1846 till 1850 var han fattigläkare i Maria och tillika läkare vid Stockholms stads militärcorps och vid Stockholms sjömanshus.

I sin enda riktigt makabra akvarell skildrar mamsell Sjöberg hur dr Levin den 24 april 1850 opererar henne för en böld i högra bröstet. En väninna har följt henne upp till doktorns mottagning i Götgatan 14. Den är möblerad som ett vanligt herrum: helblå tapeter, ljusgula gardiner med röda och violetta blommor, två bokskåp, ett skrivbord, en länstol, en gungstol och en soffa. I denna borgerliga interiör, där rummet blir ännu högre och figurerna av pura skräcken ännu mindre än de brukar vara i hennes akvareller, utspelas den gruvliga scenen vid ett litet bord framme vid fönstret med hyacinter och kaktéer. Doktorn i sin bruna nattrock har just gjort ett snitt med kniven i mamsells bröst och blodet har sprutat både över hennes klänning och över hans ansikte och skjortbröst. Situationen måste ha etsat sig in i hennes minne och medvetande, men den primitiva operationen tycks ha gått lyckligt och mamsell är under de följande åren idel tacksamhet mot sin läkare. Han besöker henne, när hon ligger sjuk, och hon har skildrat hur han sitter vid hennes utdragssoffa i rummet vid Maria Högbergsgata 60 och läser en psalm efter att ha skrivit ut recept på ricinolja.

Gång på gång dyker han också upp i hennes utsikter över gatorna i Maria, alltid lika vänlig och hövlig och alltid lika kär att se. En vinterdag kommer han åkande i sin tjänstedroska med kusken Erik vid tömmarna, just då Högbergsgatan är full av uniformerade ungar från »Prins Carls inrättning» och av musikanter med puka och positiv. Doktorn hälsar från sin vagn upp mot mamsell i vindsfönstret på gaveln och mamsell niger och ler tillbaka. En sommardag får hon möta honom igen, då hon kommer promenerande under sitt gröna parasoll mellan Högbergsgatans längor och plank, och än en gång hälsar han henne från sitt drosksäte med cylindern i hand. Han hör till hennes mest älskade staffagefigurer, en soignerad och akademisk herre bland allt småfolk och anonymt följe däruppe på Söder. När hon 1856 led av matsmältningsbesvär, var det han som rekommenderade henne en

brunnskur på Sabbatsberg, men när hon lades ned på sin sista sjukbädd, var han inte längre till hands, ty då hade han nyss gått före henne in i döden. Kanske såg hon honom i sina feberdrömmar på Allmänna Försörjningsinrättningen en sista gång vinka åt henne med cylinderhatten, vänligt och välkomnande som en himmelens ängel.

HEMMA HOS MAMSELL SJÖBERG

Drygt hälften av mamsell Sjöbergs bevarade akvareller omfattar interiörer från hennes tolv bostäder. Man kunde kalla dem porträtt av hennes små hem. Hon satt vid sitt lilla bord och tecknade sin förhyrda bostad från innerväggen eller från fönstersmygen, och då blev det naturligt för henne att samla rummets olika plan under en hög utsiktspunkt, som lät golvplanet falla framåt-nedåt, så att hon - helst utan överskärningar - kunde fylla det med alla kära möbler och småting, som följt henne från föräldrahemmet eller som hon själv köpt sig för ärvda eller sparade slantar.

Hon ville breda ut sin lilla värld så att allting kom till synes och kunde redovisas in i minsta detalj. Det beredde henne en handarbetsmässig förströelse och glädje att få måla av mönstren på tapeterna, gardinerna, mattorna, möbelklädslarna och kakelugnarna. Denna prudentliga mönsterverkan intresserade henne långt mera än föremålens form, som hon sällan kom riktigt till rätta med, inte minst därför att hon måste pressa in föremålen i ett felaktigt anlagt perspektiv, som gärna drog med sig förlängning av horisontellt betonade möbler - en soffa, ett klaver - och breddning av t. ex. tavlor i stående format. Ibland gick hon i sin hjälplöshet över till s. k. omvänt perspektiv med påföljd att en byrå eller ett litet bord vidgade sig bakåt för henne utan att hon avsåg det.

Först på äldre dagar började mamsell Sjöberg låta föremålen kasta skugga på golvet, och samtidigt försökte hon modellera fram deras egen form genom dagrar och skuggor, men för det mesta lät hon ljuset fördela sig likvärdigt kring tingen och uppfattade dem rent ytmässigt och dekorativt. Det gör att hennes interiörer råkar få ett tycke av indiska och persiska miniatyrer. Detta blir särskilt påtagligt, om man skärmar av någon detalj, t. ex. en tulpanbukett, ett dukat kaffebord, ett par ljusstakar kring en toalettspegel, och iakttar den rent ornamentala prägeln både på teckningen och på färgläggningen.

Det kunde vara frestande att betrakta mamsell Sjöbergs interiörer från de tolv hemmen såsom en serie illustrationer till bostadens och heminredningens utveckling från 1830- till 1880-talet, men när man studerar dem i kronologisk följd kommer man snart på det klara med att hon fick nöja sig med det billigaste som bjöds på hyresmarknaden och att tidssmakens krusningar på ytan inte nådde ned till hennes sociala nivå.

I stort sett sker ändå även i hennes lilla värld en förskjutning från empire-tidens relativt detalj fattiga och enhetliga väggbeklädnader till de rikmönstrade och brokiga tapeterna under Karl XV:s och Oskar II:s tid, och samtidigt märker man att den textila utsmyckningen blir fylligare, bl. a. genom korsstyngsbroderade, svartbottnade mattor under klaveret och framför en byrå. De var säkert produkter av mamsells egen handaflit liksom även de färgglada lapptäcken av kvadratiska eller triangulära bitar, som hon klädde sin långsoffa med och som det alltid beredde henne ett nöje att låta klinga ut i akvarellerna. Mot dem placerar hon gärna sin gitarr som en mjukformad kontrast mot alla de raka eller spetsiga vinklarna eller placerar sig själv - i en blommig klänning och med gitarren i hand - mot det rutiga underlaget. Sådan sitter hon i en interiör från Kocksgatan 5 (1856), sjungande i sin ensamhet bakom en fälld rullgardin med ett romantiskt sydländskt sceneri, medan den trogna kaffepannan värms vid bränderna i den öppna kakelugnen.

Mamsell Sjöbergs 70-åriga levnad sammanföll med en - som vi tycker sjunkande kurva inom den svenska möbeltillverkningen, och även denna avsätter några spår i hennes lösöre. Från föräldrarna hade hon ärvt några enkla men vackra möbler, bl. a. ett par gustavianska stolar med utsågade ryggbrickor i balusterform, en fruntimmersbyrå med grå marmorskiva, en manschiffonjé av målat trä, ett runt alrotsbord och ett sockerskrin av mahogny. Alla dessa pjäser återkommer genom årtiondena i mamsell Sjöbergs akvareller. 1859 och 1863 fick hon emellertid ärva sammanlagt 2 333 riksdaler efter ett par avlägsna anförvanter, fröken Sophie och Emilia Brandel, och det satte henne i stånd att förnya sitt möblemang, bl. a. med ett taffelpiano i stället för det gamla spröda klaveret och ett hidöst skåp i svart och rött och med gröna dörrspeglar, som genom sin höga, smala form beredde henne många perspektiviska bekymmer. Taffeln och skåpet tävlar om att tynga ned och förfula hennes förut så lätta och rena miljö från 1800-talets början, men för mamsell betecknade de naturligtvis en höjning av hennes standard, och framför allt måste pianot ha stärkt hennes självkänsla som spellärarinna.

I sin sorgfälliga inventering av hemmet försummar mamsell Sjöberg aldrig att skriva in prydnadssakerna. Där är en liten toalettspegel i mahogny, flankerad av ett par ljusstakar, och en mässingsskärmad ljushållare av empiretyp. Där är det fäderneärvda fickuret, upphängt på ett ovalt sidenunderlag, och en konsol, tydligen i porslin, med ett manshuvud som bärande element. Och där är några tavlor, upphängda i sidenband. En av dem är ett oinramat porträtt av henne själv i en rödrutig bomullsklänning, som hon ärvt efter modern måhända är det målat av Ferdinand Tollin, som i unga år var en flitig konterfejare och vars eget porträtt, som redan nämnts, hängde på hedersplats över hennes säng. Tre litograferade porträtt markerar hennes musik- och teaterintresse: de framställer Emilie Högqvist, Nils Almlöf och Peter Sällström, alla tre stjärnor inom Karl Johanstidens stockholmska teaterliv. På ett par av akvarellerna ser man också ett kopparstick av Uppsala domkyrka. Det är ungefär allt.

Dessa anspråkslösa möbler, textilier och prydnadsföremål har blivit mamsell Sjöbergs vänner genom ett långt livs solitudo. Hon har tecknat och målat dem åter och åter igen, levat sig in i dem med kärleksfull iakttagelse och adlat dem genom den prydnadsglada förnöjsamhet som hon själv i rikt mått ägde. Man frågar sig hur långt hennes konstnärskap kunde ha avancerat under gynnsammare yttre omständigheter. Nu vet man bara att hon levde nöjd med sin lott i en småfolklig miljö, vare sig hon satt vid sitt instrument och sjöng »Ingeborgs klagan» i det ensamma rummet eller hon blandade sig med värdfolket, såsom på den gemytliga köksinteriören från stadstjänaren Källboms hem vid S:t Paulsgatan 20 en söndagsmorgon, då stadstjänaren står i långkalsonger och randiga strumpor och rakar sig vid fönstret, medan hans fru mal kaffe och hans lilla pojke drar på sig skorna i dörren in till kammaren och mamsell står och rostar kaffe på den öppna härden med dess blåvitrandiga förhänge över den gröna vattentunnan. Från denna soliga idyll av gammal äkta stockholmssort leder den branta trätrappan upp till hennes rum, till en tillvaro i tyst undanskymdhet men också till musiken och måleriet, som hjälpte henne att bryta sig ut ur miljön och att utan stora åthävor hävda ett personlighetsvärde.

UTSIKTER PÅ SÖDER

Mamsell Sjöbergs trettioen interiörer från sina tolv bostäder ger en pålitlig och charmfull inblick i dåtida bostadsskick, men de kan bli lite enahanda i sin tålmodiga upprepning av vissa ständigt återkommande bildelement. Vill man se hennes finaste artistiska egenskaper, bör man vända sig till hennes akvarellerade utsikter över grannskapet där hemma på Söder.

En av dem har redan berörts i inledningskapitlet - det är din dir hon sitter och målar i Bergqvists handelsträdgård vid Tjärhovsgatan. Ytterligare tre reproduceras här: en från hennes åttonde bostad, Katarina Högbergsgata 25, en från hennes tionde, S:t Paulsgatan 20, och en från hennes tolfte, Blecktornsgränd 6. Utsikten från Katarina Högbergsgata är sedd norrut, mot Mosebacke, och är målad på 1860-talet. Nere på gatan kommer en ensam herre vandrande - hög hatt, cigarr, paraply, det är hennes käre gitarrelev John Edholm på väg till en lektion - längs planket till en av de enfamiljsbostäder, som på den tiden ännu utgjorde en väsentlig del av stadsdelens bebyggelse. Den bär en helt förtjusande prägel av en enkel malmgard eller kanske ett ecklesiastikt boställe. Huvudbyggnaden är en gulmålad envåningslänga under tegeltäckt fyrfallstak och den vänder en tre fönsteraxlars gavel mot Högbergsgatan, medan långfasaderna gömmer sig i en intimt sluten värld av trädgård och park. Trädgårdsfasaden har en liten frontespis över en veranda framför mittdörren, och från verandan leder några trappsteg ned till markplanet, där sandgångar breder sig kring rabatter med tulpaner, pioner och rosor, syrenhäckar och kryddgårdskvarter, lusthus och flaggstång. Allt detta - mot en folie av blåtonad grönska - har mamsell Sjöberg målat med så sirlig detaljering och så kärleksfull inlevelse som någon medlem av den naivistiska Smedsuddsskolan skulle ha velat göra det framemot 1920.

Bakom denna försvunna idyll reser sig en högre, tätare och delvis modernare bebyggelse. Unionsflaggan vajar över Södra teatern, som hade återuppförts 1859 efter en rasande brand i Mosebacketrakten natten mellan den 26 och 27 aug. 1857 och som hade blivit ett centrum i det stockholmska nöjeslivet under fröjdpappan Ludvig Zetterhoims regi. I Gustaf Thomées »Stockholmska promenader» (1863) möter man en levande pust från detta lättsinnets högkvarter på Söder: »Mosebacke hävdar sålunda återigen sitt gamla rykte; musiken därifrån ljuder ännu över Saltsjöns breda vatten, dess byggnader stråla ännu uti bländande ljussken på vinter- och höstkvällarna, dansbanan besökes lika flitigt som förr, schweizeriets veranda vimlar av glaceätande damer och punschdrickande herrar, den praktfulla tavla, som Mosebacke erbjuder, beundras av ännu flera än förr, och högt uppe på det nya, prydliga teaterhusets tak svajar den svenska flaggan.

En annan, mera kuriös takprydnad iakttar man på huset längst upp till höger på mamsell Sjöbergs akvarell. Det är den s.k. optiska telegrafen. Den hade uppförts här (på taket av Topografiska Corpsens hus) 1837 och tillämpade en metod för fjärrmeddelanden, som i Sverige hade introducerats av baron A. N. Edelcrantz 1794. Metoden gick ut på att man med nio uppfällbara luckor kring en central mast genom olika kombinationer kunde sända ett tusental siffersignaler, som av den mottagande stationen tolkades med hjälp av en signalcode. Dylika telegrafer hade använts mellan de svenska fortifikationerna på öst- och västkusten och byggts ut över Ålands hav under finska kriget, men sedan det elektriska telegrafnätet blivit praktiskt taget färdigbyggt under 1850-talet, hade metoden förlorat sin betydelse. Telegrafen på mamsells akvarell var redan ett minnesmärke över en förfluten teknisk epok.

Kontrasten mellan malmgårdsidyllen vid Högbergsgatan och den optiska telegrafen vid Mosebacketorg bidrar till den festliga stämning av Stockholm i full fart, som präglar detta fint komponerade och ljust färgklingande blad. Man känner hur Carl XV:s glada huvudstad sträcker ut sina tentakler ända hit upp på Söder. Murare, målare och plåtslagare arbetar på moderna hyreshus vid Mosebacketorg, men ännu öppnar sig glimtar av den fria sikten från Katarina mot Riddarholmskyrkans nya gjutjärnsspira och de många väderkvarnarna på Brunkebergsåsen. Mamsell Sjöberg har fört in en liten fläkt av den unga friskhet, som litteratören August Strindberg vid slutet av det följande årtiondet skulle skänka stockholmsskildringen just i en utsikt från Mosebacke över staden därnedanför.

I sina övriga utsikter stannar mamsell Sjöberg däremot i södra förstadens relativt slutna värld, där medborgarnas liv tycks utspelas inom kvarterets ram. Det intrycket får man i varje fall av hennes utsikt från S:t Paulsgatan 20, som hon fyllt med ett ovanligt rikt och tydligen starkt verklighetspräglat figurstaffage. I förgrunden ser man fastighetens murinhägnade gård vid hörnet av S:t Paulsgatan och Bellmansgatan, en genuin gammal södergård med sin gula uthuslänga och sin staketomgärdade trädgårdstäppa. Här försiggår vardagens alla bestyr. Mamsell själv i sin röda klänning har hämtat ett fång ved, fru Stål rensar fisk och kastar inälvorna åt kattorna, och hennes dotter piskar mattor över staketet. Barnen blåser såpbubblor och drar skottkärror, men fastighetsägaren själv, sekter B. U. Lewin, »går på huset» i sin brunröda morgonrock. Det är osviklig realism.

Denna soliga sommardag är trafiken ute på S:t Paulsgatan redan i full gång. En ölutkörare från Nurnbergerbryggeriet kommer skramlande med sitt lass, ett par damer trippar fram under parasoll och en av dem konverseras av en själasörjare från trakten, ett par poliser står och pratar, en hund skäller. Och över gatans människor och fordon reser sig två- och trevåningshusen med sina putsade fasader, sina fritrappor, sina hänglyktor på hörnen och sina hökarborstar. Här är man mitt inne i Maria, här lyfter kyrkan sitt trygga torn över kyrkogårdens unga träd och murport, här ligger van der Nootska palatset, som på denna tid ännu kallades Holländska kyrkan efter en tillbyggnad för holländska reformerta församlingen, och här är det inte långt till Murbeckska stiftelsen för fattiga flickors undervisning, Maria lägre elementarläroverk och andra offentliga anstalter i denna fridfulla utkant, där Carl Michael Bellman fötts ett sekel tidigare. Miljön är inte mera förändrad än att han kunde ha känt sig hemmastadd med nästan varje byggnad på mamsell Sjöbergs bild.

I stark kontrast mot sommaridyllen från S:t Paulsgatan står en utsikt från mamsell Sjöbergs sista bostad här i livet, Blecktornsgränd 6. Från sitt lilla vindsrum däruppe i 6:an har hon sett ut mot väster, mot Tavastgatans mycket oregelbundna fattigbebyggelse med hyreskasernernas ärriga brandgavlar över envåningslängor och plank, uthus och förvildade trädgårdar. Det är en vinterdag med kulen himmel, taken ligger skäckiga av snö och hotar med tunga istappar. Ett par renhållningskarlar sopar och skyfflar snö i en enspänd släde, en kvinna slår upp fönsterluckorna på sin låga kåkfasad, en dam och en liten flicka kommer vandrande i muff och en pojke springer med en korg.

Det är det torftigaste motiv man gärna kan välja, men mamsell Sjöberg har fyllt det med ett slags knarrande och barsk vinterlyrik, som sveper en dämpad helton av gråvitt och blekt rödbrunt kring brandgavlar och tak, murar och brädväggar, risiga buskar och snöfält, i vilka fotspåren av nattens kattor avtecknar sig. Hon har trängt verkligheten rätt in på livet, sådan den låg utbredd i all sin fattigdom nedanför hennes fönster, men genom sin känsla för de små svala valörerna i vintertonen har hon förvandlat detta proletärkvarter på Mariabergets nacke till ett stycke besjälat stockholmsmåleri, som alltjämt har något att säga oss om konstens makt att upptäcka skönhet även i det gråa och påvra.

HOS DE GAMLA OCH DE SJUKA

Från sin lilla vardagsvärld på Söder gjorde Josabeth Sjöberg några utflykter till Norr, dels för att hälsa på kvinnliga anhöriga i Drottninghuset och Borgerskapets änkehus, dels för att vårda sin hälsa vid Sabbatsbergs surbrunn. Dessa tre miljöer ur den svenska socialvårdens tidiga historia har hon skildrat med en inträngande och osentimental iakttagelse, som gjuter ett idylliskt skimmer a la tant Grön, tant Brun och tant Gredelin över interiörer, i vilka det nog rådde en ganska frän stank av ålderdom och sjukdom och där många svordomar och skällsord blandades med psalmsången.

Drottninghuset instiftades 1686 av Karl XI:s gemål, drottning Ulrika Eleonora d. ä., och har i snart tre sekler varit inrymt i en gulputsad tvåvåningslänga vid Johannes kyrkogårds östra sida, uppförd efter ritningar av Mathias Spieler, Jean de la Vallées måg och mest känd som mästare till Kungsholms kyrka. Vid en restaurering i mitten av 1920-talet inrättades här enkel- och dubbelrum för de åldriga pensionärerna men dessförinnan hade de vackert fått lov att samsas i gemensamma salar, där de disponerade var sitt lilla bås.

I ett sådant bås logerade under åren 1820-1831 hovinköpareänkan Fredrica Amalia Vibergsson, född 1752, gift med en skaffare vid Adolf Fredriks och Gustaf III:s hov och själv under ett par årtionden städerska hos änkedrottning Sofia Magdalena. Fru Vibergsson var mormor till Josabeth Sjöberg, och det var anledningen till att mamsellen under sina tonår gjorde många visiter i denna gumvärld, som hon långt senare skildrade i ett antal akvareller av spinnande trivsel men också av vederhäftig detaljskärpa i återgivandet av gummornas vardagssysslor och högtidspyssel.

Här står en av dem och sätter in innanfönster. Hon har lagt rullar av vadd och pyntat dem med röda blommor och nu klistrar hon en pappersremsa på fogen. En annan sätter upp nystrukna gardiner, vita med röda bårder, en tredje skurar golvet, en fjärde gör eld i kakelugnen och sätter på kaffepetter. Det var nu en av de futila förtreten här i Drottninghuset att man själv skulle hålla sig med bränsle - när kaffet var kokat, tog man ut bränderna, och så snart de hade kallnat, gömde man dem under bädden.

Vardagen glider förbi med alla sina bestyr. En sömmerska skär till en kappa, en väverska mäter upp vitväv med alnmått, någon kardar ull eller vindar eller spinner, någon virkar eller stickar eller syr. En klok gumma sätter blodiglar på en kvinnlig patient - tre på skuldran, tre alltjämt i burken -, medan andra vispar smet till en namnsdagstårta eller lägger en patience eller läser ett dagblad eller dricker kaffe eller låter sig hyllas på en bemärkelsedag med en blomsterbukett eller en målad gratulationstavla. I det senaste fallet ser man mamsell Josabeth och hennes bror Nils vid mammas sida uppvakta mormor Fredrica Amalia, och man har en förnimmelse av att pliktkänslan nog var större än nöjet sådana gånger.

I Borgerskapets änkehus, som var inrymt i Sparreska palatset vid Hamngatan, där numera Nordiska Kompaniet reser sig, var miljön tämligen likartad med Drottninghusets. Det hade grundats 1724 på initiativ av Abraham Grill till förmån för behövande änkor av borgarståndet. Också här sitter - i mamsell Sjöbergs framställning - gummorna och knypplar, väver, knyter filetduk, skär till klänningsliv, glödgar strykjärn i kakelugnen och stryker gardiner, knådar deg, gräddar plättar och vattnar krukblommor. Postbudet kommer med brev, tidningspojken med gazetten, mjölkpigan med sina bleckkarl i ett ok. En ung dam håller på att klädas som brud, medan hennes tärnor ivrigt väntar. En katt får inälvorna från en nyrensad fisk, en hund suckar kärvänligt en gammal pensionär eller lär sig sitta vackert med en sockerbit på nosen. En gammal toka sitter i sin stol med fötterna på en pall, sträcker armarna bakåt, gäspar eller skriker. En annan borstar sina ytterkläder för att gå på visit. Sanda golvet, skala potatis, rensa bär, väga tvätt på besman, syna ägg mot ljus, safta, sylta - långa, gråa tjatet. Någon sitter på en nattstol - då skyndar sig mamsell Sjöberg att klistra fast en bit avrivet tidningspapper i hennes hand -, någon blöder näsblod i ett handfat, någon ligger redan död och vit i sin bruna ekkista och en gammal granne läser inskriften på kistlocket, som gillrats upp ett par stolar. Döden är alltid nära för dessa gamla, och mamsell Sjöberg låter den träda in i deras liv som en vänlig kavaljer.

1856 var mamsell Sjöberg så besvärad av digestionsbesvär att hon måste rådfråga doktor Levin, och han ordinerade henne en brunnskur på Sabbatsberg, vars brunnsvatten alltsedan 1700-talets mitt åtnjöt anseende såsom ett »stärkande, lösande och lindrigt avförande medel>). Fattig som hon var fick hon nöja sig med att bli inhyst i ett pauvres-honteux-rum på vinden i Katarina församlings hus på brunnslasarettets område. Det finns alltjämt kvar i delvis oförändrat skick och en nutida besökare blir oundvikligen gripen av dess grådaskiga torftighet. Men i en av de akvareller mamsell Sjöberg målade sommaren 1856 lyckades hon ändå förläna en viss spartansk trivsel åt den karga interiören.

Hon delade rum med en mamsell Margareta Holmstén, som bara förde med sig det allra nödvändigaste, medan mamsell Sjöberg lagt sig vinn om en mera ståndsmässig garderob. På den gråmålade panelväggen hängde hon upp ett par klänningar och på sängbordet lade hon ett par hattar. Gitarren hade hon också med sig, och en tulpanbukett i en mugg fick med sina varma färger liva upp den gråa tristessen. Inte var det väl mycket att komma med men ändå tillräckligt för att låta en strimma av färgstark skönhet lysa upp armodets värld.

Mamsell Sjöberg måste ha känt sig stimulerad av miljön på Sabbatsberg med dess många människor och den tillfälliga samhörigheten dem emellan. Hon målade en interiör från stora brunnssalongen med vaktmästaren Isberg, som skänker i gästernas glas (själv drack hon 182), samt brunnspredikanten Bersén och brunnsläkaren dr Nyblus i myllret av kvinnliga gäster. Och hon målade brunnsgästernas promenad i den lilla parken nedanför brunnspaviljongen med damer i bahytt och schalett försiktigt stultande i sandgångarna under träden. Det är den klassiska svenska surbrunnsidyllen med ledvärk och magbesvär och beskäftigt skvaller mellan färska bekantskaper, skildrad i en stockholmsk upplaga, som har en stillsam motsvarighet även på våra dagars Sabbatsberg.

Vid sidan av Drottninghuset, änkehuset och surbrunnen har mamsell Sjöberg också målat akvareller från en fjärde offentlig institution, nämligen kyrkan. Hennes sex blad av denna typ kan emellertid inte återföras på något bestämt kyrkorum utan måste nog som Göran Axel-Nilsson betonat - uppfattas som fantasibilder, i vilka hon gett uttryck åt sina dödstankar i samband med att hon 1864 skrev sitt testamente. Hon fyller bänkarna med levande och döda personer ur sin bekantskapskrets (Ferdinand Tollin blir inte bortglömd) och hon tecknar snirklade epitafier med fingerade namn av adlig eller högborgerlig klang. Det känns som om hon här i drömmens Guds hus hade tagit skadan igen för all sin ensamhet och äntligen kommit fram till en rik och orgelbrusande gemenskap på den slutliga vägen mot döden.