ingår i AB Svensk litteraturs serie Svenska målare, 1952; 96 sidor, 28x20

[DK:] En modern läsare kan märka en väldig skillnad i stil i denna bok gentemot t.ex. samma författarens Forna Dagars Sverige: här kan man glädjas åt att varje bild är försedd med ett årtal och namnet på konstverkets ägare, däremot finns i texten varken indelning eller rubriker, innehållsförteckning, källhänvisning eller register, författaren verkar förutsätta att läsaren känner till fenomenet Kylberg och kan själv placera Carl i sitt samtida sammanhang, man får t.ex. läsa ända till s.18 innan det framgår att konstnären föddes 1878, och om det nämnas att han dog under de första dagarna av det året boken utkom, 1952, så är uppgften väl döld.

1950-talet var givetvis en annan tid, en annan teknik, men man kan uppleva som ganska sorgligt att en konstnär som är känt som kolorist, och vars verk kännetecknas som "ett glödande oljemåleri med starka färger " (Wikipedia), präglat av "en markant uttrykksfullhet når det gjelder bruken av farver" (Nordtømme), får representeras av enbart nio st. rätt avmätta färgbilder, medan de övriga 74 är svart-vita, eller rättare sagt en trist gråvitt.

Vi återger här ett uttrag om hans liv, ett om hans verk, fast Gustaf Näsström delar inte upp sin text på så sätt.

Brev från Skanör

Det födes ett barn

Teckning 1929

Uppbrottet

Oljemålning 1934

(Nationalmuseum)

Hemkomsten

Oljemålning 1940

(Göteborgs Konstmuseum)

En modern återgivning
av Kylbergs hantering
av färg (Nordtømme)

"Numera är det svårt att föreställa sig, att Carl Kylberg någonsin skulle ha ställt sin begåvning under det bittra brödfödearbetets ok, men i själva verket hade han ofta ödmjukt och tålmodigt böjt sig under de mest triviala beställningsuppgifter för att vinna rådrum för sitt egentliga skapande. Det började då han sammanträffade med direktör Gösta Fraenkel, på den tiden generalagent för tyskt kali. De bägge herrarna funno varandra i en gemensam benägenhet för en viss galghumoristisk syn på tingen. Det ansågs lämpligt, att konstnären Carl Oscar Kylberg ägnade sitt ingenium åt att propagera för kali i alla former: affischer, annonser, bilderböcker, blädderböcker, utställningsväggmålningar. Ja, kalit blev det stora ledmotivet även i en serie målningar av stort format, som utfördes för Fraenkels vita, tremastade lustyacht. Jättelika kreatur och foderväxter fingo där sjunga en hymn till rationell konstgödning. En dag, när Kylberg uppsökte sin nye välgörare på kontoret, fick han se en av sina kalikossor en bjässe på sex kvadratmeter hänga över direktörens skrivbord. Kylberg blev förtvivlad över återseendet och bad att få låna hem kossan för att bättra på hennes värsta skavanker, vilket beviljades. Så blev hon stående hemma på hans rum och såg med sina beskedliga koögon på hans fattigdom, hans förtvivlan, hans leda vid att behöva pyssla med allt möjligt krafs och aldrig få tid att måla. Men en dag stannade han alldeles betagen inför utsikten från sitt fönster nu måste han måla igen. Han kramade sina tuber på deras sista färgrester och såg sig om efter en duk. Fanns ingen duk! Han gick omkring som en somnambul och drömde om sitt nya motiv, och med somnambulens själsfrånvarande målmedvetenhet tog han ner kossan ur spännramen, skar henne i små, små rektanglar och kvadrater och målade i flödande hänförelse den ena lilla duken efter den andra (flera av dessa bilder voro med på den retrospektiva utställningen i Konstakademien 1937). Först efteråt fick han klart för sig att han begått ett brott genom att förstöra annans egendom."


"Kylberg talade aldrig om former utan endast om form, liksom han aldrig talade om färger utan endast om färg. Begreppet komposition definierade han såsom ett samspel av harmoniska proportioner mellan alla delar inom dukens fyrkant. Helheten bestämmer placeringen och utsträckningen av varje detalj i målningen, och alla hans målningar ha en hemlig stomme av formskapande diagonaler. På hans skisser kan man ibland iaktta, hur motivet inskrives i detta kraftnät av diagonaler, men diagonalerna äro inte bara en yttre, teknisk angelägenhet utan springa fram djupt ur skapandekänslans inre såsom uttryck för det intuitiva kravet på klassiskt sträng ordning i konstverket. Denna ordning mellan lagbundet placerade delar är grunden för bildmässig harmoni. Hela Kylbergs konstnärskap är en hymn till harmonien, men i sina målningar vinnlade han sig avsiktligt om att bryta harmonien med en dissonans för att göra harmonin mera levande. Han ansåg, att t. ex. ett högtidligt vackert naturintryck måste förstärkas genom en dissonans, som erinrar oss om människans orosfyllda och ofullkomliga fysiska tillvaro. Därför komponerade han in en dissonans, ett medvetet placerat "fel", som ger harmonin mänsklig spänning.

"Dessa exempel på Carl Kylbergs arbetsprinciper må tjäna som en antydan om att han - mystikern bland våra konstnärer - ingalunda målade i något slags trance utan metodiskt och målmedvetet. Det låg kunskap och reflexion bakom hans formgivning och naturligtvis i lika hög grad bakom hans färgdiktning. Färgen var för honom en vetenskap, ja, den största och högsta av vetenskaper ... "