Särtryck ur Intåg i Femtitalet, en bok till Ivar Harrie, utgiven av Sällskapet Bokvännerna, Stockholm i mars 1949

I ett avseende skiljer sig konstkritikerns arbetsvillkor från alla andra kritikerkategoriers: han kommer i omedelbar fysisk närhet av sitt offer. En litteraturkritiker sitter ju hemma i sin goda länstol och läser mol allena sin bok. Musik- och teaterkritikern sitter mitt ute i ett människohav på parkett och riskerar bara att kvällens konstnärer genomborrar honom med hatfulla blickar via titthålet i ridån. Filmkritikern sitter väl skyddad i salongens mörker och har sina offer om inte i Hollywood så åtminstone i Råsunda. Och en radiokritiker står ju i ett uppenbart trådlöst förhållande till sina objekt och får ju för resten bära sig åt hur oresonligt som helst - det har vi sett.

Men den kringvandrande konstkritikern däremot, han krälar som en orm i en myrstack, när han kommer in i en utställningslokal. Strax träder den charmanta innehavarinnan eller den förbindlige innehavaren emot honom och lägger ut sin förtroliga vänlighets alla små försåt i hans väg. Och när han vacklar vidare in i lokalen, faller han pladask i armarna på konstnären själv eller konstnärens hustru eller konstnärens svärmor, och alla är de ytterst förtjusta att få göra kritikerns bekantskap - de har så länge läst hans modiga och roliga artiklar och nu vill de naturligtvis inte hänga sig på men de måste få visa den här saken och den där och den där och berätta en massa ursäktande omständigheter, som naturligtvis inte hör till offentligheten men som kan vara bra att veta innan man tar ställning - et patati et patata!

Och den kallsvettige kritikern, som ju inte har rätt att osäkra sin revolver, när han hör ordet konsthandel, han går sin kalvarievandring mellan det utställda och de utställande, som står på pass med katalog och fotografier och klockan tickande på armleden för att kontrollera om kritikern gör sin rond så fort att de kan skylla på att han inte har hunnit se utställningen, om recensionen skulle bli ogynnsam. (Blir den berömmande, kan de bara häpna över hans snabba fattningsgåva.)

De andra kritikerkategorierna har med stora institutioner att göra: förlag, teatrar, filmindustrier, radiobolag. Vi konstkritiker ställs öga mot öga med i regel ganska små företag. Månad efter månad, år efter år går vi in och ut hos dessa i allmänhet mycket hyggliga och justa konsthandlare, som vi måste överösa ömsom med beröm och ömsom med ovett och vilkas affärer är infamt beroende av våra tycken. Med den hårt prövade vismannens resignation finner vi oss småningom i att de affärsmässigt cyniskt utnyttjar våra på heder och samvete avgivna omdömen för sina rent merkantila syften. Våra recensioner ligger uppklistrade på en kartong i konsthandeln, och med ett sardoniskt leende konstaterar vi att om en recension inte skulle vara urklippt och uppklistrad, så beror det inte på konsthandlarn, utan på recensionen själv. Har vi däremot råkat skriva något superlativt, löper vi risken att konsthandlarn sätter in en praktfull citatklyscha i sina annonser. Det ser riktigt piffigt ut första dagen, men när klyschan upprepas för tionde gången, känner sig kritikern på gränsen till mord eller i bästa fall självmord.

*

Hur ska nu konstkritikern - inom sin säreget intima miljö - fullgöra sin dubbla tjänst mot konstnären och mot publiken?

Jag har väl personligen blivit bekant med bortåt ett 1000-tal svenska konstnärer under de 30 år jag skrivit konstkritik. Det har varit skygga och reserverade samtal på vernissager, det har varit muntra - ibland alldeles för muntra - stunder på ateljéfester och andra nattliga tillställningar, och det har varit timmar och åter timmar, då jag haft en konstnär hängande i min telefon eller i mitt hem och fått tjänstgöra som biktfader åt honom. Han har behövt lätta sitt hjärta inför en person, som förstår hans bekymmer och vill hjälpa honom till rätta utan alla rancuner. Konstnären har kanske haft en depressionsperiod det är alltför vanligt i vårt snåla och sura och brackiga land - och bara velat gona sig i värmen från en vänlig själ och smörja sig över hela den nariga själen med sympatiernas doftande salvor. Eller han har velat böna för en god kamrat före eller efter en vernissage - för att vädja om en mild bedömning eller för att nagelfara en alltför hård. - Jag ska aldrig glömma hur den underbara människan och målaren Martin Åbergs stämma skalv och snyftade, predikade och gycklade i min telefon för att locka fram lite skonsamhet kring en utställande kamrat eller kanske bara en obekant kollega.

Konstnärer går alltså till kritikern privatim liksom andra människor går till en präst eller en själsläkare - för att finna en biktfar och en tröstare. Det är väl det rent mänskligt sett värdefullaste i konstkritikerns gärning. Jag har också många exempel på att en kritiker kan göra tjänst som kamratlig rådgivare i ateljén. Men däremot är jag inte övertygad om att konstnären har något verkligt gagn av att kritikern i sina spalter uppträder som en Besserwisser och hytter med pekfingret och tillrättavisar och fördömer i smackande pedagogisk vällust. Mot sådana estetiska små påvar reagerar konstnärerna på samma sätt som vi alla reagerar inför högdragna och kärlekslösa förmyndartyper. En erkännsam recension, även om den innehåller en mängd reservationer och omisstydbara framtidsönskningar, ger en helt annan stöt framåt i deras arbete än det gallgröna skallet.

Men om man nu ska fara så där varsamt fram med den stackars konstnären, hur blir det då med publikens legitima anspråk på att få besked om en utställning är dålig eller inte? För min del tror jag att en enbart dålig utställning märk väl, om den är dålig på ett ofarligt, opretentiöst sätt - ska man helt enkelt tiga ihjäl i stället för att göra en självgod uppvisning i kritiskt lerduveskytte. Tystnaden kan vara det enda verkligt vältaliga uttryckssättet. Den kan visserligen bortförklaras av konstnären men den kan inte broderas ut lika fantasifullt och lögnaktigt som en sträng recension. Man har exempel på av konstnärer framkallad ryktestrafik av så perfid natur, att kritikern står absolut värnlös.

Hårda recensioner av dåliga utställningar framkallar också lätt en reaktion av salvelsefull barmhärtighet inte bara inom konstnärens bekantskapskrets utan även bland den sorts allmänhet som gärna slår vakt om dålig konst i en förklarlig solidaritetskänsla. Och så startas det medlidandeskampanjer för att skapa en bitterljuv succéstämning med oansvariga muntliga bedyranden och öppnade plånböcker kring utställaren.

Tes: en konstkritiker ska vara en introduktör för främmande sändebud hos den stora allmänheten, han ska möjligen vara en domare men han ska under inga omständigheter sänka sig ner till att bli en bödel.

I sin stora Årstadagbok berättar Märta Helena Reenstierna på många ställen hur hon och hennes familj brukade resa in till stan för att på galgbacken vid Skanstull se brottslingar halshuggas eller hängas. Det där var en makaber men mycket populär form av offentliga nöjen. Numera har de offentliga avrättningarna sen länge avskaffats, men många goda borgare hoppas alltjämt på att få se blod flyta - i recensionsspalterna. Kanske gömmer varje människa en bödel inom sig. I varje fall har man som kritiker ofta en känsla av att få fungera som ställföreträdare för denna mordiska drift. Folk vill gärna se yxan gå, bara de slipper hålla i skaftet - det gäller även om bödelsyxan.

Tro mig: ni kan hålla på år efter år och skriva vänliga, förstående, uppmuntrande recensioner utan att det säger så mycket som kluck i er läsekrets. Och ni undrar för er själv: är jag verkligen så talanglös att jag inte får någon resonans? Men så rinner sinnet på er en dag och ni tar fram stora kvasten för att göra rent hus med någon, några eller något som ni tycker verkar fördummande eller förlöjligande på samhället. Ni sjunger ut så det ekar i väggarna och lämnar ut era offer åt det stora, avundsjuka, skadeglada svenska nationalskrattet. Då ringer det strax i er telefon av tacksamma röster, då pöser er brevlåda av telegram och brev och vykort med hjärtligaste hälsningar till den tappre hjälten från namngivna eller anonyma beundrare, som säger sig länge ha gått och väntat på att den där eller de där äntligen skulle få sig en avhyvling. Ja - då sjunker kritikern ihop av fasa och äckel och besinnar att det stadskvarter där bödeln bodde i forna dagar brukade heta Helvetet. Till en ort med samma namn känner han sig själv förflyttad, när han ertappar sig med att ha gjort bödelstjänst.

*

Hur ska konstkritikern fungera i den moderna dagspressen? T. ex. hur snabb ska han vara? Teater-, musik- och radiokritikerna är ju färdiga med sina recensioner dagen efter evenemanget, och litteraturkritikern har, när det gäller märkligare böcker, sin artikel inne redan på utgivningsdagen (han har fått ett förhandsex.). Nu anser jag att konstkritikern ska vara lika snabb som dessa ärade kolleger: hans recension ska stå att läsa dagen efter vernissagen eller allra helst samma dag. Egentligen har han ganska god tid på sig, för de stora utställningarna har alltid en ganska färdig pressvisning dagen före, och i varje fall kan han i godan ro studera en utställning under några morgontimmar, innan vernissagepubliken släpps in kl. 2, men sen är det omöjligt, ty då river och sliter alla människor i honom för att få veta vad de ska tycka, och hur ska han kunna veta det, stackarn?

Med andra ord: konstkritikern ska vara journalist, dvs. en person som reagerar intensivare och formulerar bättre på kortare tid än vanligt folk. I den tidning jag tillhör har jag åtminstone sen början av 30-talet satt snabbheten i system - det gick lättare då än på senare år, då antalet utställningar fördubblats. Rutinen får ersätta vad inspirationen eljest skulle uträtta, om det nu alls lönar sig för en tidningsman att gå och vänta på inspiration. Att recensionen kommer bums på vernissagen betyder en hel del - för konstnären, som strax får aktualitet kring sin utställning, för allmänheten, som får veta vad den bör tycka eller i varje fall vilket tyckande den bör reagera emot, och för kritikern själv, som vet att den kärälskliga nattredaktionen kastar sig över hans manus och slänger in det i spalten helt enkelt därför att det representerar detta heliga och ojämförliga som heter EN NYHET, låt vara långt underlägsen mord- och horspalternas, men ändå en nyhet, på sitt lilla löjliga område.

Men hur ska en så snabbvingad dagslända stå sig inför eftervärldens dom? Svar: Strunt i eftervärlden! Den får sköta sitt och vi ska sköta vårt. Vi har ju ingen som helst chans att titta genom något nyckelhål in i framtiden och lista oss till hur den ska bedöma konst i allmänhet och våt tids konst i synnerhet. Det enda vi med visshet vet är att det även framdeles ska sitta en hop konsthistoriska doktorander och snoka igenom Nationalmusei samlingar av recensionsurklipp och göra sig riktigt högakademiskt lustiga över hur bort i åvävla tidens kritiker skrev om tidens konst, medan de unga herrarna och damerna själva vet bättre besked på alla punkter. Och så kommer det en ännu mera avlägsen tidpunkt med en ny generation av doktorander, som gör sig ännu mera lustiga över hur ovetenskapligt och omdömeslöst den äldre doktorandgenerationen hanterade kritiken från anno dazumal. Och så vidare in infinitum. Men det är ju denna ständiga opposition mot det förflutna, denna rastlösa revision av tänkesätt och synpunkter, som är enda rätta tecknet på att mänskligheten lever och att kulturen går vidare. Det bör konstkritikern besinna medan han rastlöst skriver vidare, därvid kanske erinrande sig vad Ivar Harrie nyligen yttrade i en debatt i PK, nämligen att journalistikens uppgift och mening består i att snabbt föråldras.

Själva har vi konstkritiker bara ett att hålla oss till: hur vi personligen med hjärna och hjärta och nerver upplever den konst som växer fram inför våra ögon. Kan vi vara objektiva? Nej det kan vi inte. Kan vi vara rättvisa? Vi måste åtminstone försöka vara det, nämligen i den meningen att vi gör klart för oss vad konstnären åsyftat och sen bedömer hans resultat i ljuset av hans egen strävan. Men vad ska vi kunna bygga på? Ja, jag skrev en gång i konsthandlare Carl Gummesons gästbok att konstkritik är konst, sedd genom ett temperament. Det är, som synes, en lek med Zolas definition av konsten själv såsom en vrå av naturen, sedd genom ett temperament. Strax efter var det en målare som skrev i samma gästbok att allt sånt där beror nog på om man har något temperament. Javisst, och hur ska kritikern uttrycka det? Naturligtvis genom den journalistiska prosa, vari han låter konsten och konstnären speglas.

Låt mig bita huvudet av skammen och påstå att konstkritik inte bara är konst sedd genom ett temperament utan att den också i och för sig är en konstform, tjänande men självständig, speglande men full av uttryckskraft. Jag minns att Isaac Grünewald var ursinnig över tendensen att göra konstkritiken till vad han med bottenlöst förakt kallade skönlitteratur. Den skulle, menade han, hålla sig till saken, dvs, till konstnären, och inte göra konster på egen lina, för de kunde bara skymma bort den utställning det gällde. Naturligtvis, kritiken får inte bli något estetiskt självändamål och i sitt artistiska koketteri skyla vad den ska avslöja. Men. Konskritik ska skrivas så att den genom sin egen stilistiska lödighet och intensitet suggererar allmänheten till att se utställningen framför sig i tidningensspalten och - naturligtvis - till att själv gå och se utställningen i verkligheten. En kritiker får inte vara en vadmalsgrå revisor, som sitter och tjatar med samma torftiga klyschor år efter år. Han måste vara »kanske en diktare» men först och sist en god journalist.

Men lönar det sig nu - kulturellt sett - att hålla på med att skriva konstkritik för slaskhinkar och soptunnor, där alla gamla tidningar ligger och gråter ut efter att ha passerat familjens snabba och jäktade händer mellan morgonkaffet och middagsslummern? Det måste helt enkelt löna sig - till sist, långt borta i den ljusnande framtid, som inte är vår, kanske inte heller våra barns men möjligen våra barnbarns. - Vi här i folkhemmet sitter ju som i en nybyggarkoja mitt ute i storskogen. Vi har bara börjat med att forma ett kultursamhälle för massorna, och fortfarande sätter massorna sin kriga stövelklack på vår kultur, medan de tjabbar ner sig i dagspressens lustiga serier och veckopressens slemmiga kärleksnoveller och förlagens betesmarker för de gröna stona och bions raffel och radions urhurtiga morgonklubbar.

Alla dessa symtom har sin motsvarighet också på konstens område. Folk vill ha Sigge Stark och Kalle Jularbo och Edvard Persson och hela följet även i form av måleri och skulptur. Och de får det. Skräckkonsten står alltid och överallt redo att rikligen fylla detta djupt folkliga behov av Kitsch. När den gamla relativt handmålade hötorgskonsten börjar hotas, övergår dörrknackarna till att sälja färgreproduktioner. Jag har sett dem i full fart på småstadstorgen med det kuranta lagret uppställt kring bilen. De har visserligen med sig en Schjerfbeck, en Liljefors eller en Zorn men insmugna i massan av en röd liten stuga ner vid sjön eller bland blommande äppelträd, en morkulla eller järpe i uppflog, solnedgångsröda tallar, gamla fjolsiga björkhagsidyller av okända 1800-talsmamseller och annat krafs.

Nå, folk får vad de vill ha, dvs. vad som är likt och inte olikt allt annat som bjuds på denna marknad. De vill inte ha originella, personliga konstverk utan en viss sort, som de ser direkta motsvarigheter till hos sina vänner och bekanta. De vill ha en typisk Kallstenius, en typisk Schultzberg, en typisk Grünewald, och sen gör det ungefär detsamma om tavlan verkligen målats av konstnären i fråga eller om någon annan har besvärat sig med att förfalska både tavlan och signaturen. Därav alla dessa tavelförfalskningsmål vid våra domstolar.

»Ingen dager synes än, stjärnorna på himmelen de blänka.» Och ändå, ändå börjar man tro på en framtid för konsten i folkhemmet. Vi ska aldrig glömma Arthur Engberg, som i riksdagen förde fram tanken på att en viss procent av byggnadskostnaderna för en offentlig byggnad ska anslås till dess konstnärliga utsmyckning. Vi ska inte heller glömma folketshusorganisationen och folkrörelsernas konstfrämjande, som nerifrån folkdjupen tar itu med de folkbildningsproblem, som museerna och Riksförbundet för bildande konst huggit in på - uppifrån. Vi ska inte inte glömma alla de personalföreningar runt om i riket, som skramlar ihop sina medlemsavgifter till inköp av konstverk för att lotta ut till medlemmarna och som ordnar studiecirklar och museibesök. Vi ska inte glömma radion, som under de senaste fem åren har förmåtts bereda utrymme för illustrerade konstkrönikor, där både konstnärer och konsthistoriker och allsköns kulturvårdare får komma till tals vid sidan av krönikören själv. Och vi ska också komma ihåg att 1946 års skolkommission under ledning av rektorn och poeten Stellan Arvidsson har uttryckt en direkt fordran på att konstundervisningen äntligen får plats på skolschemat.

Så det rör sig. Dimmorna ska skingras av en fortgående upplysning, morgonsolen ska mysa över ett folkhem, där varje liten statsägd småstuga ska rymma sin egen standardiserade, statsdirigerade och noggrant skattebelagda konstsamling. Men vi ska samtidigt hoppas att, när detta program förverkligats, det alltjämt ska finnas plats för en gåtfull och farlig konst, som ecklesiastikministern protesterar mot i riksdan och som köps i all stillhet av de få återstående fria yrkenas representanter. För när det inte längre finns en sådan ung och revolutionär konst, som retar statsråd och grosshandlare och hänför en liten klick av långhåriga och schaviga entusiaster, då är samtidskonsten döden död.