Inledning till Pressklubbens utställning "Den svenska pressen 300 år", på Skansen i Stockholm, sommaren 1945:
- du kan klicka på varje minibild för att öppna en större bild i ett nytt fönster! -
Introduktion
FÖR 300 AR sedan växte den svenska pressen fram som ett propagandaorgan för
stormaktstidens regering. När den nu firar sitt 300årsjubileum, räknar den sig
till heder att stå fri och självständig gentemot regering och myndigheter, och
den lyssnar med oberörd min till frasen om »tredje statsmakten», som stundom
blir hörd i vältalighetsprov vid högtidliga tillfällen. Under de tre mellanliggande
seklen måste något ha hänt. Det viktigaste i detta historiska skeende vill denna
utställning stryka under med exponeringsteknikens energiska men föga finsiktande
medel.
Från 1645 års anspråkslösa regeringsorgan, Ordinari Post=Tijdender, till våra dagars väldiga tidningsdrakar löper en krokig men seg linje av växande respekt för pressen som väktare av tankens, ordets och medborgarens frihet. Det har fallit många tillfälliga skuggor över tryckfrihetens väg - den senaste daterar sig bara några år bakåt - men gång på gång har pressen kämpat sig ut i det klara dagsljuset igen på sin ansvarstunga post som nyhetsförmedlare, kritisk iakttagare och opinionsbildare. Den räknar i sin stab män och kvinnor med både grundliga specialkunskaper och vidsynt överblick, skribenter, som på Olof von Dalins och Kellgrens linje odlar det satiriska kåseriet, på Lars Johan Hiertas och Hjalmar Brantings linje den politiska kritiken, på Oscar Levertins och Torsten Fogelqvists linje den estetiska analysen. Bertil Bull-Hedlund har på sin stora fondmålning i entréhallen samlat några sådana gestalter till en pressens parnass, där nuet umgås med det förflutna och där, vill vi tro, framtiden skall foga nya och lika värdiga skribenter till det spirituella sällskapet.
Som nyhetsorgan har pressen sina föregångare i upprörda tiders flygblad men också i uppläsningarna från predikstolar och kyrkvallar av kungörelser, familjenotiser och storpolitiska nyheter. På sistone har den fått unga och aktiva kolleger i radion, med vilken den försäkrat sig om samarbete i själva nyhetstjänsten, samt i journalfilmen, som den på denna utställning tagit i sin tjänst för att informera besökarna om arbetsgången i redaktioner, officiner och pappersbruk. Ett nära samarbete har svenska pressen även med posten och järnvägen, som riket runt möjliggör dess i hela världen enastående snabba distribution, förmedlad av Pressbyrån. Pressens ursprungliga samband med postverket framgår redan av titeln Ordinari Post=Tijdender, som under den lätt moderniserade formen Post och Inrikes Tidningar fortlever än i dag och betecknar Sveriges, ja sannolikt världens äldsta alltjämt existerande tidning. Dess 300-årsjubileum bildar den historiska utgångspunkten för denna utställning, och den har därför här ägnats ett särskilt hedersrum, arrangerat under medverkan av Svenska akademien, som sedan 1791 uppbär tidningens avkastning.
Det stod från början klart för anordnarna av utställningen,
att den inte skulle få prassla allt för mycket av papper. Därför har man så långt
som möjligt sökt variera materialet genom konstnärliga sammanfattningar av händelser
och sammanhang samt genom apparater och anstalter i pressens tjänst. En postfröken,
som lyckats bevara sin ungdomliga typ från drottning Kristinas tid, ramas in
av ett dåtida postkontor och sätter utställningens egen stämpel på frimärken,
som tryckts med anledning av detta jubileum. En tidningsofficin från 1800-talets
mitt - dock föga olika den som t. ex. Karlshamns Allehanda visar än i dag - låter
oss blicka in i en gammaldags redaktion och ett lika gammaldags tryckeri. Moderna
apparater för telegramförmedling såväl från utlandet som från T. T.:s centraler
till inhemska tidningar har installerats här och är dagligen i full funktion,
vadan utställningsbesökaren kan anse sig vara den först underrättade nyhetsjägaren
i landet.
Den på sistone livligt diskuterade veckopres sen har fått ett tillbörligt tillfälle att visa sitt - stundom förbisedda - vackra ansikte; pressens marknadstorg, annonsen, passerar revy, och den maskin, som lånat pressen sitt namn, nämligen själva tryckpressen, presenterar sig i tre arbetande upplagor, varjämte resultatet av de andliga och tekniska mödor, som belysts i de övriga salarna, lägges fram i ett särskilt läsrum i form av dagsfärska exemplar av alla svenska tidningar.
Med dessa medel hoppas utställningen kunna ge allmänheten - och inte minst skolresornas ungdom - en livfull inblick i pressens historia och nutida arbete. Den kunde ha gjorts tio gånger större och blivit en utställning för fackmän. I stället har arrangörerna valt den begränsning, som är pressens dagliga problem, nämligen att inom ett snävt utrymme sovra ut det väsentliga och servera det i en frapperande och underhållande form. Om syftet förfelats, har publiken här ett kärt tillfälle till den skapande kritik, som pressen själv anser vara sin egen och det demokratiska samhällets rätta livsluft.
Nordisk Rotogravyr, Stockholm 1945 - tecknare ej namngivna
Postmuseet, Stockholm har ett foto tagen vid själva utställningen, de förta fyra herrar från vänster är fil.dr. Anders Österling, H.K.H prins Wilhelm, chefredaktör Ivar Andersson, Postverkets generaldirektör Anders Örne (tack till Louise Lind på Postmuseet för bekräftelse av identifikationer!). Men vem är då herren längst t.h.?!
Man ser att Anders Örne håller i handen just den skriften som är återgiven här.