ur Heimbygdas Tidskrift: Jämten 1937

Av Gustaf Näsström

Kan det månne vara tillåtet för en person, som i snart tjug års tid sysslat med att analysera andra människors verk, att för en gångs skull försöka analysera sig själv? I så fall ska jag be att få ta upp till behandling ett särskilt problem, nämligen hembygdskänslans öden och äventyr inom en man, som har sina släktminnen i Ångermanland, sina uppväxtår i Jämtland och sina mandomsår i Stockholm. Var ska han egentligen söka sin rätta hembygd?

Den här frågeställningen blev aktuell för mig i somras, när Eric Festin trummade samman medarbetare i festskriften till d:r Erik Modin. I sådana ärenden stadd, uppträder herr länsantikvarien som en brandchef: ger en plötslig signal och väntar, att hela hans garde av skribenter i nästa nu ska hasa sig ned för lejdarna och stå i givakt med ett färdigt manuskript i handen. Själv tänker jag en smula långsamt och hann alltså inte bli färdig i tid till själva utryckningen. Det blir följaktligen snarast ett slags eftersläckning, när jag nu försöker hylla den kunniga och nitiska hembygdsforskaren Erik Modin med några bekymmersamma funderingar om var jag ska hitta reda på min egen hembygd. Ligger den i mina fäders ådal i Ångermanland eller kring mitt barndomshem i Östersund eller på mitt verksamhetsfält sedan två årtionden tillbaka: Stockholm? Bäst att resonera om saken!

Låt mig börja med Jämtland, eftersom det tidigast dök upp i mitt medvetande. Varje pojke med en smula gry i kroppen måste väl komma på kant med sin egen barndomsmiljö. Jag uppställer detta påstående för att utan falsk blygsamhet belysa, varför jag själv i unga år kände mig minst sagt främmande i Östersund. Stadens andliga skepnad fick på den tiden - d. v. s. fram till världskrigets slut sin prägel av Eric Festin och Ellen Widén och alla de andra hembygdsvårdarna, som egentligen bara intresserade sig för landsbygdens forn- och kulturminnen. Deras verksamhet, hur berömvärd den än var, gav inga hållfasta anknytningspunkter för en mycket ung person med övervägande litterära och estetiska intressen, och min sentimentala tillflykt blev därför den klostercell, som utgjordes av läsesalen i Jämtlands bibliotek åh, abbedissan i klostret, Elin Kardell, vart tog hon vägen? - och där hela världens konst och diktning öppnade sig för rödlästa gymnasistögon. Den gången existerade inte S. J. K. och Föreningen Gamla Östersund och alla de humanistiska och historiska föreningar, som nu lära göra anspråk på nästan varje kväll i den kultiverade östersundsbons vinteralmanacka. Men även om de hade funnits den gången, skulle de inte ha stått öppna för en gymnasist. En sådan bör enligt min mening vantrivas i sin egen miljö och bara längta ut och bort och vara kantig och uppkäftig. En nybakad student med stark hembygdskänsla förefaller mig vara en suspekt och föga utvecklingsbar person. Den rätta hembygdskänslan torde infinna sig, först när man någon tid levat på avstånd från hembygden och småningom lärt sig se den i ett vackert och försonligt ljus och i ett perspektiv, som vidgats av historien och den direkta erfarenheten av andra miljöer.

För mig blev den jämtländska hembygden ett levande andligt värde först under studieåren vid Stockholms Högskola. Studenten från landsorten mötte storstaden, kände sig ensam och utanför och sökte sig i sina studier tillbaka till utgångspunkten: Jämtland. I mina kandidatuppsatser för Sven Tunberg och Martin Lamm sökte jag anknytning till hembygdsbetonade ämnen. Det blev någonting om Johannes Magnis norrländska resa och om Arnljot-gestalten hos Björnstjerne Björnsson. Genom att fördjupa sig i dylika ämnen fick den unga landsortsstudenten en trevande känsla av att hävda sig mot storstadens tryck. Det hade dock hänt en del därhemma! Man kunde ta upp problem därifrån och enligt alla fakultetens beprövade medel behandla dem så, att professorerna blevo mycket nöjda... Ensamhetskänslan och vilsenheten i storstaden utlöste årslånga forskningar i riksarkivet och Kungl. biblioteket angående hembygdens historia och lockade till en samlarverksamhet, som omfattade både gamla böcker och gamla bilder: ett studentrum hos en skräddarfamilj vid Johannes kyrka blev en yra av Jämtland. Så gingo åren och en vacker dag sålde jag - till underpris! hela min Jemtlandica-samling till en amatörforskare i Östersund. Aret därpå behövde jag den på nytt för en stor förlagsbeställning. Så där är det: man tror sig vara färdig med barndomsårens hembygdsrike, men blir det aldrig riktigt definitivt. Just i höst lär det visst komma någon Jämtlands-skildring av mig i Eigil Schwahs stora Sverige-bok. Och det blir väl inte den sista.

Nå. Så gingo 20-åren och jag kom sällan hem till Östersund igen. Omsider märkte jag, att staden blivit en annan. De gamla skolkamraterna hade skingrats för alla vindar, den sociala och kulturella strukturen hade förändrats, barndomshemmet hade bytt ägare. Det var en ny, i många avseenden piggare och vänligare stad jag emellanåt återvände till på snabba besök. Och jag gladde mig åt att träffa nya vänner i länsbiblioteket och länsarkivet, på länsheraldikerns och borgmästarens torp på Frösön och hos stadshistoriografen på Högsved. Alla voro upp tända av ett forskarnit, som genomplöjde hembygdens alla vrår och tidevarv. Det kändes oändligt trivsamt och idylliskt att sitta tillsammans med sådana människor och höra dem tala - saktmodigt och ingående - om sina studier och fynd och se dem finna sin intellektuella lycka i att pyssla med de mest närliggande historiska problemen: staden, Frösö skola, läns och landskapssigillen, kyrkorna och gravhögarna. Men innerst inne kände jag mig alltmer avlägsnad från det allt uppslukande intresset för just dessa ämnen. Min egen hembygdskänsla hade i själva verket kommit på glid, jag var inte längre enbart jämte, utsikten från Frösö kyrka kändes närmast som återklangen av en melodi från en längstförfluten barndom. Det gick inte längre att ljuga sig tillbaka till en hembygdskänsla, som endast om fattade Jämtland.

Nu, kära Eric Festin, börjar visst den här framställningen bli lite dramatisk. Men jag tror trots allt att slutet blir lugnande ur jämtländsk synpunkt, så vi fortsätta väl ett tag till. Rikets första och alltjämt enda, av länet självt utsedda, länsantikvarie är ju i varje nerv, blodkropp och hormon en hundraprocentig jämte, och alla hans museala kolleger i riket avundas honom denna moraliska styrka. Det är inte varjom och enom förunnat att ha sin hembygdskänsla så fast funtad och klart inriktad. De flesta av oss andra stå icke på lika ensartad och logisk grundval. Vi ha - som t. ex. Erik Modin -- växlat verksamhetsfält i olika landskap och försökt göra vårt bästa än här, än där, i en känsla, som väl närmast kan karakteriseras med det klassiska: Ubi bene, ibi patria, det vill här säga: där man trivs riktigt bra, där har man sin hembygd. Nej, förlåt, så krasst vill jag ändå inte se saken. Ty häromåret kom jag till Ytterlännäs.

Vad är då Ytterlännäs för något? Ja, för mig är det mina fäders bygd. Ett mycket intressant parti - bevars väl - av Ångermanälvens ådal med industri och jordbruk i ganska brutal och oförmedlad kontakt med varandra. Där är Nylands municipalsamhälle med kaj och banker och butiker, där är Bollsta bruk och där är gamla bondehemman insprängda bland sågverk och fabriker. Men på en punkt i den där socknen ligger stugan, där min far föddes, ligger hemmanet, som mina förfäder odlat i århundraden, ligger gården, som en släkting till mig alltjämt brukar, och i häradsrättens arkiv i Sollefteå har jag gjort avskrifter av gamla handlingar om fädernas hem. Det var rätt banala saker, men det var mina fäder, och studiet blev särskilt kärt, bygden fick liv och färg för min fantasi. Jag satt i timtal i den gamla, halvt förfallna ödekyrkan, där mina fäder böjt sig i bön över psalmboken och läppjat på nattvardskalken och kanske en gång under medeltiden ställt ifrån sig svärdet ute i vapenhuset, innan de gingo in genom den gistna trädörren med dess grinande djurhuvudI. Östersund och Jämtland och allt som sammanhängde med mina egna barndomsår blev plötsligt likgiltigt i jämförelse med detta, att här - på dessa åkrar, i denna skog, vid dessa fiskevallen - hade mina fäder arbetat i sitt anletes svett och vunnit sin torftiga bärgning. Jag fick en sentimental kontakt med längesedan svunna generationer och sökte leva mig in i deras vadmalsgrå tillvaro, såg bygden genom deras ögon, kände deras glädje åt god äring och gynnsam väderlek och upplevde en instinktiv hemkänsla som aldrig förr. I en artikel i Stockholms-Tidningen försökte jag skildra mina intryck med dessa ord:

»Det sved i hjärtat att inte kunna finna sten på sten av det hem, mina fader en gäng skapat åt sig i backen under den öde medeltidskyrkans vita murar. Jag sökte, sentimentalt och dumt som man söker något oföränderligt stabilt och pålitligt, en replipunkt för en trevande hembygdskänsla, som inte funnit sig riktigt tillrätta i en annan norrländsk miljö, men jag möttes av ett tomt eko -- - under socken kyrkans kalkmålade valv och på de ägor, som fäderna odlat. Borta alltsammans, och ändå alltjämt närvarande - i själva förvandlingen, i den rastlösa utvecklingen av traktens agrikulturella och industriella resurser. Jag fick ta mitt parti och säga mig, att den som har sina fattiga anor i Ådalen, han får söka sin hembygd världen runt, i de hamnar, där Ångermanlands plank och trämassa lossas, i de nybyggarsamhällen, där bräderna bli hus, i de gruvor, där pitpropsen spjärnar mot orttakens tyngd, och i de fabriker, där massan förädlas till det papper, som jag hamrar ned mina tankar på just nu. Ådalen som hembygd det är konjunkturvågor och kapitalistisk äventyrlighet, det är röda baracker i backarna och reguljär trafik på Le Havre och Sidney och Hull, det är vansklighet och ständiga omskiften för herrar och tjänare, det är hela världens dans kring guldkalven och hela världens hemliga längtan till stabilitet och eget hem. Andra ha vuxit som sikt på rot i månghundraårig mylla, andra ha levat i hemmatrygg ro i den kära skuggan av ett vårdträds krona. Ångermanlänningen vet inte av sådant. Ådalen känner ingen isolering inom fädernegården och sockengränsen. Båtar komma och båtar gå, hav och hamnar locka, främmande språk surra kring öronen på pojken i brädgårn och på pråmen, och drömmarna gravitera mot fjärran äventyr. Så blir Ådalen, mera havsvik än älvmynning som den är, en port utåt mot världen. Dess barn få oro och jäkt i blodet, men kanske är det just ur denna vacklan mellan hembygd och världshav, mellan farshemman och internationell kommers, som det moderna Sveriges företagaranda framfötts».

Nu var redan mitt hembygdsproblem, betydligt tilltrasslat. Mot känslan av en hembygd - med historiskt fördjupat perspektiv - kring barndomsårens Östersund och Jämtland stod känslan av samhörighet med förfädernas hembygd, och jag vågar pasta, att inget möte gripit så hårt och djupt tag i mig som detta med Ångermanälvens ådal kring Ytterlännäs och Bjärtrå, fars och mors barndomsbygder, namnlösa anors bygd. Det rörde upp ett grums av stämningar och känslotänkande långt nere i det undermedvetna, och upp till ytan steg en intuitiv visshet om att här och icke annorstädes kunde min hembygdskänsla finna sitt rätta fotfäste. Därför har knappast någon futtig framgång i livet glatt mig så som den att jag - genom en annan artikel i Stockholms-Tidningen - lyckats stimulera en donator alt bekosta en renovering av Ytterlännäs ödekyrka. Del kändes som om jag därigenom bytt ett rejält handslag med mina okända fäder.

Men när jag nu skriver detta, ligga både Ångermanland och Jämtland så långt, långt borta i tid och rum. Jag kan inte med rent samvete påstå, att de intressera mig till vardags. De bli realiteter för mig i enstaka känslolägen eller när jag någon gång möter dem på nytt. Men de kunna i all rimlighets namn inte vara riktpunkter för mig i min dagliga gärning här i Stockholm. Efter tjugo års bortovaro blir man mer eller mindre en främling för dem som leva kvar därhemma och samtidigt alltmer förtrogen med sin egen nya miljö. Nu brusar storstadslivet runt omkring mig, och dess puls liar blivit min egen. Här känner jag mig helt på hemmaplan, som det visst heter på sportspråk. Jag kan intressera mig för en sanering i Staden mellan broarna eller en brofråga inåt Målaren långt mera lidelsefullt och känslomättat än om (het gällde en kvartersindelning i Odinslund eller ett egnahemsområde i Ytterlännäs. Hembygden är inte längre bara släktminnen och barndomserinringar. Hembygden är kvarteret Äpplet, där jag bor, stadsdelen Kungsholmen, där jag är mantalsskriven, hela den stora, larmande staden mellan Mälaren och Saltsjön, där jag har min dagliga verksamhet, och så ett litet torp inne i storskogen på Värmdön, där Olof Ahlberg och andra jämtar ibland bruka gästa mig för att se älgarna st och klippa med öronen i en glänta och där mina döttrar leka bland fruktträd och ängsblommor. Jag hoppa och tror, att för dessa töser ska det där torpet på Värmdön stå fram i ett minnes-skimmer, som bra mycket liknar en hembygdskänsla. Bli de storstadsmänniskor, så vill jag ha gett dem barndomsminnet av skog och sjö och täppa, av Guds gröna natur kring ett sommarhem av stilla och försonlig harmoni inom familjekvartetten ...

Men låt oss gå vidare i resonemanget. Medan äpplena dråsa vid min stuguknut och ormvråken skriar i skyn och älgarna drömma i skogsbrynet kring mitt torp, sitter jag och tänker på detta, att en köttslig svåger till Jämtens redaktör, nämligen advokaten Olof Behm, är skattmästare i Stockholms egen hembygdsförening, Samfundet S:t Erik. Vad säger detta? Ungefär så mycket som så, att några av huvudstadens ärligaste och mest aktiva hembygdsvänner rekryteras frän landsorten, ja, låt oss bekänna färg: från Norrland. Samfundets sekreterare, stadsantikvarien Gösta Selling, härstammar därifrån, och en av de mest ponderabla styrelsemedlemmarna, professor Nils Ahnlund, hör ursprungligen hemma i Västerbotten.

Norrlänningarna göra sin säregna hembygdskänsla gällande i storstadsmiljön. Begär inte av oss, att vi bara ska gå och längta hem till Norrland och simma som stumma fiskar här nere. Just här är Stockholm med pietetsproblem och nydanings-problem, med runstenar och gravhögar och brolägen och tunnelbanor varje månad Gud ger. Vi kasta oss in i dessa frågor, och ibland få vi vår vilja igenom, ibland misslyckas vi. Bakom det hela ligger känslan av förpliktelse mot den bygd, vi försvurit oss åt. Först var det Norrland, sen blev det Stockholm, men i alla skiften är det först och sist detta det gäller: att göra de bästa och mesta möjliga för den bygd, vi ha vår verksamhet i.

- klicka för en större bild - Ytterlännäskyrka i Ångermanland - Förf. foto

.