|
Det blev ett minnesrikt besök. Ytterlännäs socken hör till de intressantaste i hela Ångermanland och visar en för den landsändan typisk blandning av urgammal jordbruksbygd och ganska färsk industri. Det är just där som Ångermanälven breddas till en havsvik, kantad av sågverk och cellulosafabriker. Där ligger Sandslåns sorteringsbom, som fördelar timret till de olika industrierna, där ligger municipalsamhället Nyland, som jämte Kramfors är den mest betydande orten mellan Härnösand och Sollefteå. Storindustrin representeras av Bollstabruk, ett av de största företagen i direktör Gerard Versteeghs ägo, och av Väija-Dynäs sågverk och sulfatfabrik, där konsul John Ekman, berömd ej minst genom den roll han spelat i Ludvig Nordströms produktion, för spiran med en magnificens, som är den sista återglansen av det gamla pampiga patronväldet längs Ådalen. Där låg en gång - nu är den tyvärr nedbrunnen - den ståtliga herrgården Angsta, varifrån Carl Lindhagen har sina lyckligaste barndomsminnen.
Finns Ytterlännäs ödekyrkas donator bland de nu nämnda tre herrarna? Så mycket bättre i så fall, ty socknen själv ör inte särskilt välsituerad utan måste vädja till den enskilda offervilja för att kunna sätta sin vackra gammelkyrka i gott stånd. Det var en gång en sjökapten Johan Nyberg på Johannisberg - numera är denna ståtliga herrgård Ytterlännäs kommunalhus - som inför hotet om gammelkyrkans rivning donerade en fond på 1,500 kr. till kyrkans underhåll, och med medel från den fonden kan man nu låta lägga nytt spåntak på kyrkan. Det är vackert så, med det räcker inte, ty det väsentliga ingreppet måste göras i kyrkans inre.
Å, ni skulle se den gamla kyrkan en sommardag, då fönstren stå öppna, då bin och humlor surra kring altare och predikstol och då flugsnappare fladdra under valven. Där ute susar sommarvinden över den gamla kyrkogårdens ängsflora av midsommarblomster, hundloka, daggkåpa och smörblommor, kring vilka resterna av den förfallna bogårdsmuren vinkla sig i skuggan av gran och björk. Solen lyser på de vitkalkade yttermurarna och på hörnens mäktiga gråstensblock, och i det svala dunklet mellan träden skönjer man ännu sträckningen av den gamla landsvägen, som en gång stack ner här mellan kyrkan och klockstapeln där på bergknallen, just där kyrkoherde Widell nu låter hänga sin tvätt på tork. I denna avsides ro, i denna doftande och surrande och kvittrande stillhet drömmer en ärrig och väderbiten medeltidskyrka om gammaldags fromhet.
 "före 1937" |
Konsthistorikerna äro ense om att Ytterlännäs ödekyrka är en av de omistliga dyrgriparna i hela vår gamla kyrkliga arkitekturskatt, och de framhålla särskilt att hennes värde ligger där, att kyrkorummets helhet av arkitektonisk, plastisk och piktural utsmyckning är så sällsynt enhetligt bevarad. Socknen fick en ny kyrka - byggd i Oscar I-gotik - år 1854, och sen dess har medeltidskyrkan fått stå öde så när som på något är under 1890-talet, då den nya kyrkan reparerades. Det är från det tillfället, som ett av gammelkyrkans mest hjärtslitande förfallstecken daterar sig, nämligen de obarkade aspstammar, som på några punkter bära upp de bägge läktarna. De borde nu bli ersatta av några mindre rustika läktarstöd.
 "efter 1937" |
Ytterlännäs medeltidskyrka ger fritt spelrum för förhoppningar om vad som skulle kunna knackas fram av 1400-talsmålningar under all den dammiga kalk, som smetades över väggarna vid mitten av 1700-talet, då den nyktra renlärigheten offrade flera hundra tunnor kalk på att utplåna spåren av medeltidens bildälskande fromhetsliv. Man kalkade över väggarna, men takvalven vånnade man sig inte om att skyla, och från dem lyser nu konstnärsnamnet Eghil, känt även från mellansvenska kyrkor, bland evangelistbilder och sirliga ornament i rödbrunt och blekt grönt. Å norrväggen hängde ännu i vitmenandets tid ett medeltida altarskåp med den tronande Gud Fader, omgiven av S:ta Anna, själv tredje, och av S:t Erik samt apostlar. Vid överkalkningen brydde man sig inte om att flytta detta altarskåp, och när det sedermera fick en annan plats, framträdde den bakomliggande väggmålningen, vilken visar den heliga Ursulas båtfärd, såsom en antydan om den konstnärliga rikedom som ligger och väntar på att knackas fram under kalken, så snart en donator gör det möjligt för riskantikvarien och hans män att återge kyrkan dess forna skönhet.
Till den slutande medeltidens vackert välvda kyrkorum med dess rikt blommande dekor på väggar och tak fogade 1600- och 1700-talen ett par vingligt framskjutande läktare med bröstvärn, smyckade av konsoler och tandsnitt i mustigt rött mot marmorerade fält i grått och rosa med baser och krön i gråvitt och blått. Dessa läktare med deras lantligt färdglada utsmyckning, som sätter in en så fyllig klang mot takvalvens mera dämpade helhetston, bäras upp - utom av de obarkade aspstammarna - av några kolonner med lustigt primitiva, korintiska kapitäl och med liljor och druvklasar ringlande sig i relief kring kolonnskaften.
Samma litet bondska festivitas vilar också över predikstolen och över bänkdörrarnas utskurna liljestänglar - på kvinnosidan krönte av vita kalkar - och likaså över den av jämten kapten Hofverberg skulpterade altaruppsättningen med dess barockmässigt kråmande figurer. Men alla dessa senare tillkomna inslag i kyrkans utsmyckning ansluta sig förbluffande harmoniskt till den äldsta inredningen, och ingen stilriktighetsälskande renovering har fått utplåna egenarten hos de olika århundradenas bidrag till kyrkans berikande. Bredvid predikstolens bjärta 1600-talspomp hänger ett madonnaskåp i den sirligaste gotik - förresten ett av bildsnidaren Haakon Gulliksons, mest berömda arbeten - och mitt emot detta blöder ett triumfkrucifix med stiliserade blodstänk över en utmärglad lekamen.
Vid sakristidörren hänger alltjämt det gamla rökelsekaret, som väl än i dag får fungera någon gång, då kyrkans nutida skyddspatron, tandläkaren J. Svanholm, rustar henne till midsommargudstjänst eller vigselakt. Men ännu äldre än rökelsekaret är smidesarbetet på den ursprungliga ytterdörren, mot vars mustigt tjärbruna fibrer man ser avteckna sig ett sirligt smide med franska liljor och andra bladmotiv samt först och sist ett ringbärande djurhuvud av så ålderdomlig och plastiskt sträng karaktär, att man kommer att tänka på de romanska relieferna på portalen till San Zeno Maggiore i Verona.
Den lilla ödekyrkan i Ytterlännäs är ett relikskrin, fyllt till bredden av murad, målad och skulpturerad skönhet. Ännu har hon inte fått utveckla hela sin prakt efter den törnrosasömn hon vilat i sedan 1854. Men nästan allt av fast och lös inredning finns kvar orört sedan mer än 80 år tillbaka, och mer än sex århundradens skatter vänta nu på att få en vård, som tryggar deras fortbestånd till eftervärlden. Jag vågar vädja till Ytterlännäsbor hemma och i förskingringen att hjälpas åt att bringa den gamla vackra kyrkan i ett värdigt skick igen, ty inom sina murar rymmer hon - kanske i högre grad än någon annan ödekyrka - en förbluffande rik och ädel helhetsbild av fädernas tempelrum.
Anteckning i Pastorsexpeditionens arkiv, förmodligen av kyrkoherde Alf Nordborg, c:a 1950 (?):
På initiativ av Fil. Dr. Gustaf Näsström och genom hans personliga engagemang i en uppsats daterad 18 juni 1937 i Stockholms Tidningen kom en renovering av gamla kyrkan till stånd. Dir. Verstegh bl.a. skänkte pengar till framtagandet av målningarna i kyrkans överkalkade sidopartier. Tyvärr användes dessa pengar i stor utsträckning till läggandet av bogårdsmur kring kyrkoområdet. Den av Dir. Verstegh föreslagna konservatorn Nilsson anlitades icke av församlingen utan i stället en billigare konservator. Denne kunde icke få fram målningar.
