ur Svenska Touristföreningens årskrift 1935, s.171-215 (44 sidor )

- här ett smakprov, hela artikeln finns hos Projekt Runeberg

Just då jag skulle ge mig ut på en fjorton dagars cykeltur i fjol höst, hände mig något ganska egendomligt. Jag vaknade en strålande augustimorgon i Uppsala och fann mig vara inte bara en nutida semesterfirare utan på samma gång konung Erik Läspe och Halte. Läkarna skulle ha betecknat detta som ett rätt allvarligt fall av personlighetsklyvning, men konung Erik och jag läto oss intet bekomma utan inledde strax på sängkanten ett animerat samtal om vad man lämpligen borde företa sig en så vacker morgon. Klockorna i domkyrkotornen svängde och rungade i munter täkt, ty det var stiftsmöte i staden, och svartrockiga herrar av mycken värdighet mumsade på astrakaner och plommon bland blomstergummorna på Fyristorg.

Skolungdomen hade börjat samlas till inträdes- och flyttningsprövningar, och de duvna sommarstudenterna kvicknade till, när de första fackskoliterna döko upp mellan Jansons Frestelse och Politiska Knuten. Staden och riket höllo på att vakna ur den primitivistiska sommarslummern på badstränder och fjällhedar; plikten tog vid, där lättjan härskat, och kulturmaskineriet satte sig knarrande och stånkande i gång för vinterdriften — det borde vara raffinerat att just då ge sig av på en självrådig cykeltur i det långsamma och avmätta tempo, som anstår filosofer och män av kvalitet.

Konung Erik Läspe och Halte reste vissa invändningar mot detta förslag, förmenande att vi hellre borde inköpa ett par springare och rida vägen fram, som han var van av gammalt, och det tog en lång stund, innan jag lyckades övertyga honom om att tiderna så grundligt förändrat sig sedan hans ungdom i början av 1200-talet, att ingalunda ridhäst och rustning utan fastmera antalet hästkrafter i bilmotorn utgjorde det världsliga frälsets insignier samt att en långfärdsryttare på rikets allmänna landsvägar numera måste bli misstänkt för att vara antingen en snobb eller en dåre. Alltså ströks ritten. Att gå till fots vore vidare — nu som på 1200-talet — ett vulgärt och påvert fortskaffningsmedel för bettlare, lekare och annat löst folk, därtill allt för långtrådigt för personer med rappare fart i huvudet än i benen. Alltså ströks fotvandringen. En biltur måste anses ytterst fördömlig bland män, som insett att brådskan är moder till minst lika många laster som lättjan och att människokraften i spänstig självhävdelse är att räkna för mer än även de mest vältrimmade hästkrafter. Alltså återstod ingenting annat än cykeln. Detta förnämliga fordon tycktes tilltala kung Erik så mycket mera som det illusoriskt erinrade honom om färdetakten på den tid, då han själv daskade omkring på hästryggen och regerade land och rike.

Den modärne cyklistens Eriksgata 1934.

Men vart skulle vi styra kosan? Medan vi rakade oss framför en spräckt spegel, som dinglade på sned över ett rostigt emaljtvättfat — var det 1200-tal eller 1900-tal? sådant kan vara svårt att avgöra i den svenska landsortens rum-för-resande — märkte vi att vad kung Erik varmast åtrådde, var att än en gång få återuppleva sin ungdoms minnesrika Eriksgata. Jag varnade honom för tusen mötande överraskningar och besvikelser, men han stod fast vid sitt beslut att med egna ögon varsebliva, hur landet burit medelstidsarvet genom tiderna, om det gått framåt eller tillbaka. Och så bar det då omsider av på en färd, som skulle komma att omfatta bortåt åttio svenska nymil och föra oss genom det uråldriga svenska rättssamhällets hj ärtbygder kring Mälaren, Vättern och Vänern. Resplanen måste anses idealisk för cyklister, ty den skälver av ständigt växlande motsättningar mellan land och stad, mellan odlingsbygd och urskog, mellan bergstrakter och slätter och mellan nutid och flydda tider.

Den första upplevelsen av dessa motsättningar mellan gammalt och nytt kändes en smula genant. Den väntade oss vid Mora stenar, en plats, där man ju gärna skulle unna en medeltidskung en verklig högtidsstund. Men Erik Läspe och Halte blev fullständigt desorienterad, då jag några kilometer sydost om Uppsala pekade ut för honom en liten byggnad vid vägkanten, närmast lik ett bårhus på en lantlig kyrkogård, och uppgav, att detta gustavianska stenskjul rymde Mora stenar. Han ville varken vidkännas platsen eller stenarna såsom historiskt äkta minnen, och vår avsikt att här, vid den gamla Eriksgatans förmodade utgångspunkt, högtidligen läsa partiet om Eriksgatan i Upplandslagens kungabalk ändrades därför på så sätt, att vi i stället cyklade upp till Gamla Uppsala, där miljön är långt mera lämpad för historiska känslostämningar och där t. o. m. bussen från Uppsala på en maggördel kring karosseriet annonserar sin trafikled med bokstäver i gammal vördnadsvärd frakturstil. Här är förvisso en fornnordisk ande levande, inte bara i stationshusets och värdshusets drakprydda arkitektur och i det silversmidda dryckeshorn, varur sentima konungar och stormän druckit götisk märg i benen, utan också i alla fantasieggande minnen från hedenhös och tidig medeltid. Erik Läspe och Halte kände sig väl till mods på denna plats, om vilken han hört sin gamla amma berätta vid härden, medan skuggorna smögo under taksparrarna i kungshuset. Hennes farfar hade varit med här en vårmorgon, då dag och natt vägde lika och då han med välbehag insög doften av färskt blod från människor och fänad, som vajade för en frisk tövind i den heliga lunden kring asahovet, i vars inre Tor, Odin och Frej stelögt stirrade framför sig i fettsmort majestät. På kung Erik tycktes denna barbariska kult utöva en stark tjusning, men hos mig väckte fornminnena framför allt den reflexionen, att vi under den senaste mansåldern kommit mycket långt bort från den götiska 1800-talsanda, som älskade att dricka mjöd ur horn och att kväda allittererad vers. När arkeologerna härom året funno grunden till en byggnad, som måhända varit hednatemplet, kunde icke ens detta avtvinga oss någon hörbar hänförelse. Och ändå ligger här den svenska demokratins urgamla och heliga härd, omsusad av ekot från sköld-rasslet på tingen, då konung och menighet möttes till rådslag och gemensamma beslut.

I dessa funderingar hörde jag plötsligt, hur Erik Läspe och Halte från krönet av Torshögen började läsa Upplandslagens stadgande om Eriksgatan. Det löd sålunda:

»Nu skall han rida Eriksgata. De skola följa honom och giva honom gisslan och svärja honom ed. Och han skall lova att hålla deras lag och svärja dem fred. Från Uppsala skall man följa honom till Strängnäs. Där skola södermännen taga emot honom och med lejd och gisslan följa honom till Svintuna. Där skola östgötarna möta honom med sin gisslan och följa honom genom sitt land till mitt på skogen Holaved. Där skola smålänningarna möta honom och följa honom till Junebäck. Där skola västgötarna möta honom med lejd och gisslan och följa honom till Ramundsboda. Där skola närkingarna möta honom och följa honom genom sitt land till Uppbåge bro. Där skola västmännen möta honom med lejd och gisslan och följa honom till Östens bro. Där skola upplänningarna möta honom och följa honom till Uppsala. Då är denna konung lagligen kommen till land och rike hos uppsvear och södermän, götar och gutår och alla smålänningar. Då har han ridit rätt Eriksgata.»

Gravhögarna och det silver smidda dryckeshornet i Gamla Uppsala höra till de först uppmärksammade attraktionerna i svenskt turistväsen.

Det var alltså vårt sjuhundraåriga färdprogram, och när vi jämförde det med ett häfte väglappar, som STF:s Stockholmsbyrå utrustat oss med, kunde vi iaktta, att den medeltida vägen i stort sett överensstämmer med de nutida huvudlederna i Eriksgatans sträckning. Dock bör man hålla i minnet, att Eriksgatan ingalunda är namn på en bestämd vägsträcka utan på en traditionell ceremoni, varigenom en vald konung över svear och götar vederbörligen befästes i sitt ämbete. I denna ceremoni återspeglas det gamla svenska landskapsriket med lång och farlig väg mellan centralbygderna och med hätsk politisk självkänsla inom de olika riksdelarna. Vägen dem emellan var kungsväg och härväg, och vägens underhåll var ett av tidens få samhällsintressen med räckvidd utanför landskapsgränsen. Röja väg och bygga bro blev därför också en ärofull och gudi behaglig gärning, ofta utnyttjad som minnesgärd åt någon avliden anförvant. Det låg en vacker social tanke i en dylik form av minnesgodhet, som ännu i våra dagar lever kvar på så många punkter längs Eriksgatans sträckning, men nog fanns väl däri också en alltför mänsklig hänsyn till den omständigheten, att en ädel handling till minne av någon död blev alldeles särskilt bra observerad just genom att förknippas med trafiken.

I varje fall frapperade det Erik Läspe och Halte, medan vi cyklade från Uppsala nedåt Enköpingsjiållet, att forntid och nutid mötas i samma rationella strävan att utnyttja landsvägens reklamvärde. Dunkla minnen av barndomsårens amsagor klarnade inom honom, när vi passerade någon av dessa typiskt uppländska terränger, där stenblock vräkas upp i skogshagarna mellan odlade bygder och där vi på de släta stenväggarna kunde se färska hedniska solkors målade med vit färg bredvid initialer, som representerade politiska ungdomsföreningar. Att under åkningen längs denna väg läsa reklamtexterna på stenar och affisch-tavlor kändes ungefär som att vrida högtalarratten runt det europeiska radionätet: stumpar av skilda förkunnelser och melodier slungades in i medvetandet och brottades med varandra. Demokrati och nazism, folkriykterhet och cirkusnöjen, idrott och dragspelstävlingar, svalgpastiller och blockader, rysk nafta och amerikanska bilringar vrålade i kapp för att fånga vårt intresse. Men vår relativt snabba fart gjorde att alla dessa förkunnelser neutraliserade varandra och lämnade våra själar långt mera oberörda än vad fallet på sin tid torde ha varit med de sirliga runstenarna, vilka trädde fram som angenäma avbrott i vägens enformighet för forntidens resenärer och vandrare.

Läby vad låg något väster om detta landsvågsparti, men vid den nuvarande stenbron lät Karl XIV Johan resa ett monument till minne av Gustav Vasas räddning.

Troner störtas och städer förintas, men svensk granit består. Konung Erik blev verkligt imponerad, när vi kommo ned till Läby vad och i en skogsdunge nära landsvägen återfunno ett antal bautastenar, som stått där mossiga redan på hans tid.

Däremot härmade det honom, att Karl XIV Johan för hundra år sedan råkat resa minnesstenen över Gustav Vasas räddning undan den lede Trollen på fel plats, ty så vitt han kunde minnas, låg själva vadstället längre västerut vid Läby gamla kyrka. Här stod alltså tradition och sanning i harnesk mot varandra, men vi enades omsider om att i slika fall bör traditionen trots allt få råda, ty om sanningen alltid sattes i första rummet, skulle en mängd av våra mest populära historiska minnen och anekdoter raderas bort med vetenskaplig obarmhärtighet. Och till sist är det inte enbart sanningen vi söka utan också ett visst skimmer över framfarna tider. Det måste ingå i historikernas självbesinning att icke uppträda som anekdotfördärvare. Ej minst ur turistisk synpunkt har man rätt att kräva* en viss^respekt för historiska lögner. Det vore t. ex. ett dåd av brutal hänsynslöshet att beröva Helsingör Hamlets grav eller att avslöja alla dessa nätta små lusthus och »fåfängor» i stockholmstrakten, som nu väcka ett garbiskt svärmeri genom att gå under namn av »Drottning Kristinas jaktslott».

Pilar och vassar spegla sig i farleden vid Örsundsbro, ett av våra äldsta broställen med livlig köpenskap mellan skärgårdsfiskare och upplandsbönder.Läby vad låg något väster om detta landsvågsparti, men vid den nuvarande stenbron lät Karl XIV Johan resa ett monument till minne av Gustav Vasas räddning.

Det är med Eriksgatan som med Vintergatan: man kommer så lätt in på villsamma tankevägar, när man skall följa den. Men låt oss nu fortsätta från Läby vad vid den lergula Hågaåns lopp mellan flacka åkermarker och cykla vidare mot Enköping.

Sydvästra Uppland är lantlig svensk vardag, småkuperat och trasigt i konturen, varken pittoreskt eller monumentalt men med en viss tam och idog söckentrivsel över sina gärden och hagar. Det kräller av forntidsminnen i dessa trakter, men de ha ändå ingenting patetiskt över sig, och deras enda riktigt braskande inslag, Viks slott vid stranden av Ekoln, är så riddarromantiskt i sitt övermått av hängtorn och takkrusiduller, att varken Erik Läspe eller mitt modärna jag kunde ta det riktigt på allvar. Krimskrams och eklektisk grannlåt verkade oförenliga med det bästa i svenskt byggarkynne, och vi sågo en bekräftelse härpå i den omständigheten, att Balingsta socken, till vilken Viks slott hör, i vår tid övergivit sitt nya tempel i billig 1800-talsgotik för att i dess ställe återupprätta socknens vördnadsvärda romanska medeltidskyrka, liten och karg men bräddad av flärdlös andakt.

Först vid Örsundsbro, ett av de äldsta historiskt kända broställena i riket, ställdes vi öga mot öga med Den Moderna Tiden. Här, där upplandsbönder och skärgårdsfiskare en gång mötts till varuutbyte i naturahushållningens tecken, var det nu Gammal-Sverige och U. S. A., som möttes i hetsig närkamp mellan nynnande idyll och brölande effektivitet. Idyllen representerades av stränderna kring Örsundsån med vassruggar och lummiga pilar graciöst speglade i det stilla vattnet, som just nu hade påhälsning av tvåmastaren Amy från Drag, vilken lossade vid kajen. Mot denna fridfulla skutromantik, hägnad av glittrande uppsvensk sensommar, kontrasterade vägpartiet strax bortom bron, där jag måste berätta för Läspen om hur det ser ut på nordamerikanska landsbygden. Alldeles som här i Örsundsbro alltså: man såg begynnelsen till en »Main Street», landsvägens successiva övergång till Storgata, markerad av en elegant bensinstation, slakteri, manufakturaffär, bankfilial, hotell och kafé kring det breda, permanentade vägstråket. Läspen erinrade sig, att på hans tid kallades motsvarande företeelse för marknadsgata, och den var, med sina bodskjul, ungefär lika litet definitiv och prydlig som den modärna. Men det är väl i alla tider vägens rätta egenart detta, att den företer en kultur i vardande och icke något avslutat och harmoniskt skönt. Kanske kan vägen ses som en rätt sinnebild för all kultur: funktionellt skön i själva växandet, föränderligheten, expansionen — dekorativt skön, först när den börjar förfalla och dö bort. En gammal övervuxen väg med blommor vajande i hjulspåren är vacker på samma sätt som ett kulturhistoriskt museum. Läspen nickade bifall lite förstrött, ty han var född långt före alla museer.

Det var måhända just därför han kände sig så hemmastadd i den allt annat än museala staden Enköping, där vi avslutade första dagsleden. Alla försök att intressera honom för Vårfrukyrkans medeltidsanor och minnena av franciskanerklostret voro förgäves. Däremot kvicknade han till, när jag började berätta om Enköpingsbon framför alla andra, dr Ernst Westerlund, och om hans praktik, som lockat nervsjuka patienter från alla nordiska länder till denna lilla stad och bragt den att blomstra i hotellens och sjukhemmens tecken. Då kom konung Erik att tänka på sin samtids många undergörande män, gravar, helgonreliker och källor, och han sade sig, att 700 år ingalunda måtte ha förändrat människan i vad det gäller den brinnande trons och den extatiska viljans makt att läka kroppar och själar. En stark och god människovän har då som nu visat sig vara den bästa läkaren. Det var följaktligen med djup vördnad vi i skymningen gingo in på Stadshotellets gård och betraktade dr Westerlunds småstadsmässigt enkla bostad, ett gult tvåvånings trähus med gröna fönsterluckor och rött tegeltak, genuint svenskt i sin anspråkslösa borgerlighet.

Helgakor skällan vid Svinnegarns kyrka har sedan medeltiden gjort socknen ryktbar över landet, och ännu i vår tid lockar dess hälsobringande vatten i trefaldighetsnattens dunkel.

Den store läkarens hem har efter hans död länkats in i hotellkomplexet, och trädgården framför dess lockpanelade fasad tjänstgjorde nu i det tätnande augustimörkret som lyrisk folie för en backanal, som Läspen stannade helt häpen inför. Han hade väl hört talas om kräftor men visste inte att de kunde göras till före-mål för en gastronomisk rit av teknisk fulländning och nordisk livsyra. Nu såg han på den illuminerade matsalsverandan ett skådespel, som skulle komma att upprepas i varje stad, vi gästade under färden: dinglande papperslyktor, dekorationer med kräftmotiv på bord, väggar och musikestrad, smackande munnar över röda skaldjursbålar och immande drycker i spetsglas och ishinkar, allt ackompanjerat av en orkester, som hetsade till munter livsbejakelse.

Enköping är en liten rar och pigg stad med raka gator kantade av läckert ockragula trähus med klassiska tandsnitt under taklisten, men den kunde inte hålla oss kvar, när morgonen började sila sitt litet disiga ljus över åkrarna utanför staden, vilka flammade av mörknat och ärrigt guld som en medeltida altarskåpsbotten mot det silvriga töcknet över horisontens skogar. Den modärna tiden slog nu följe med oss bort över slätterna i gestalt av telefon- och kraftledningsstolpar i så militäriskt täta förband, att själva landskapet verkade förstolpat och rymden randades av sjungande ledningstrådar. Men vid Svinnegarns kyrka fingo vi återigen kontakt med gammalt och fornt genom den berömda Helgakorskällan, vilken Nils Ahnlund betecknat såsom Svealands förnämsta folkliga kultplats. Den ligger inom ett gammalt tingsområde, dess vatten rinner mot norr och den har tydligen tjänstgjort som trefaldighetskälla. Sockenkyrkans mäktiga dimensioner äro säkert en följd av källans namnkunnighet och lukrativa dragningskraft på folk från när och fjärran. Konung Erik kände sig tillfreds här. Han erinrade sig, att det på hans tid stått ett mäktigt krucifix vid källans stenrundel, av vilket källan fått sitt helga kors-namn och sin aktualitet vid korsmässan i september. Nu är den övergiven av de sjuka, men resenären på Eriksgatan, som länge strök fram i källans närhet, måste stanna här i en stunds begrundan av den suggestiva makt, som bragte hälsa åt tusenden, långt innan medicinen kom med diagnos och terapi. Vattnet i Svinnegarns källa var genom århundraden ett livets vatten. Nu får det måhända göra tjänst i kylaren på en och annan bil...