- du kan klicka på varje minibild för att öppna en större bild i ett nytt fönster -

Innehållsförteckning för detta nummer av årsboken: sid 1, 2, 3, 4

hela artikeln återfinns båda i faksimil - dock med de enskilda sidorna var för sig och i mycket låg upplösning - och med en datoravskrift av texten, hos Projekt Runeberg den finns i dubbelsidig layout och PDF-format att ladda ner här, 5 Mb; fast bilderna här är av mycket högre kvalitet: den som vill ha en PDF-fil med högre bildkvalitet får gärna höra av sig.

Inte ett ont ord mera om Härjedalen!

Man har redan sagt alltför många, alltför dryga och orättvisa. Det slags beställsamma välvilja, som så ofta delar verkan med oviljan, och det slags ovilja, som så gärna maskerar sig i ett moraliserande förmynderskap, ha hjälpts åt att göda den allmänna opinionen i riket med vrångvridna föreställningar om — hur hette det? — »Stor-Norrlands ödegård och fattighus», »landet som Gud glömde», »hembrännarlandet», »det svenska Sibirien» och vad mera.

Härjedalsbönderna ha rivit sig bakom örat och undrat på var vittre och snälle män fått så skarpa ord och så besynnerliga omdömen ifrån, och de ha sagt sig, att deras stränga domare alltför flyktigt tagit del av handlingarna i målet.

Nu förhåller det sig med denna landsända som så, att den gärna vänder ryggen till, inte ger sig åt första bästa vagabond, är stolt och blygt förtegen. Kommer man resande med tåget från Orsa till Brunflo, får man inte se mer av landet än vad Inlandsbanans tillskyndare i riksdagen ville visa ryssen: den bleka döden. Därmed förstår sörlänningen mager skog, myrar och moras, några skogsarbetarskjul i ett hygge eller ett hembygdsvårdarromantiskt rödmålat stationshus på en tallmo. Det är minsann alltför trist: Och kommer man bilande med maximihastighet längs landsvägen från Kårböle till Klövsjö eller Rätan med kurs på Åre eller någon annan kurort för vissnade storstadsplantor, röjer Härjedalen icke stört mer av sitt väsen. Gott folk har därför trott, att Härjedalen är] landet, som Gud glömde, men i själva verket är det ett länd, söm Gud i det längsta gömt undan för den modärna kulturens intränglingar.

Det är med tvekan, jag nu hjälper till att öppna dess dörr för en nyfiken främlingsström, men också med stolthet över en svensk provins, som förtjänar hedras landet runt för sin fattigdom på gods och guld och för sin rikedom på fäderneärvd robur et securitas. I dessa år träder Härjedalen ut ur sin isolering och länkas in i den svenska riksgemenskapen vida innerligare än tillförne. Den totalistiska Urbs, i vilken vi leva, har börjat lägga även Härjedalen under sin stadsplan. Modärna kommunikationer föra med sig tidens budskap på ont och gott dit upp till de skogiga ådalarna.

De provinsiella särdragen förblekna inför den modärna kulturens yttre uniformitet, och sagans och bygdetraditionernas rustika romantik ger vika för en ny anda av måhända krass men socialt gagnande rationalism. Härjedalen står med andra ord vid början av en process, som Dalarna redan genomlupit. Man kan naturligtvis böja sig i håglös förtvivlan inför de värden, som gå förlorade genom en dylik process, men man bör icke i romantisk sentimentalitet blunda för de nya värden, som komma i stället. Bönderna själva äro, Gudi klagat, långt mindre sentimentala än hembygdsromantikens entreprenörer på den punkten. I Dalarna ha de med klar blick för turisternas traditionella önskemål gjort själva sockendräkterna till bygdereklam. I Härjedalen ha de icke slika attraktioner att bjuda på, men det bör icke läggas dem till

last, om de med begärlighet anamma den modärna teknikens resurser för att göra sin dagliga tillvaro lättare att bära och rikare på möjligheter: Finns det sedan härdig grobarhet kvar i arvet från mera primitiva utvecklingsstadier, må man icke misströsta om att detta arv förvaltas utan i stället instämma i den sunda och klarsynta reflexion, som Fredrik Böök gjorde, då han fick se Rättviksbönderna komma körande i bil till kyrkan: »Om det gamla skall leva kvar, friskt och på egen rot, så måste det vara i öppen och fri tävlan med det nya; det skall vara älskat och föredraget för sin egen skull, på sakliga grunder och icke bara av historiska pietetsskäl. Den rena stilen, om den är konstgjord och affekterad, har för mig mindre värde än den oöverlagda och oavsiktliga, men levande stillösheten; — ty det sanna och det förnuftiga är dock det högsta av alla värden.»

C. G. Rosenberg foto.

I Härjedalen står skogen alltid som en mörk bakgrund till de ljusa bygderna, Lillhärdal med kyrkan och folkets hus på var sin sida om landsvägen.

Härjedalens folk vill varken betraktas som ett musealt preparat eller åthutas som en hord av laglösa skogsmänniskor eller ömkas som en skock styvmoderligt behandlade vildmarksbarn. Det vill reda sig självt, och det reder sig självt.

C. G. Rosenberg foto.

Landsvägen har i vår tid nått fram till byarna i fjällkanten. Här kör den gamle postiljonen på sista vinterföret ut från Ljungdalen.

Det vill känna delaktighet i nutida svenskt samhällsliv, och det tillgodogör sig därav vad det anser sig behöva. I Högvalens by, den högst belägna byn i hela Sverige, går man och längtar efter en rejäl trerörsmottagare utan att besinna, att jazzmusiken från Savoy Hotel föga höves ödemarkens friborna söner och dygdädla döttrar, och när den störste renägaren bland lapparna i Storvallen har ärende nedåt bygden, sätter han sig vid ratten i sin bensinkarriol och kör som ett jehu efter vägarna utan en tanke på hur hänsynslöst han chockerar den etnologiska stilkänslan hos de häpna turisterna vid vägkanten. Detta är ju både naiva och horribla symtom, men man får ta dem som de äro, uttryck för en barnslig längtan efter drägligare och mera stimulerande livsvillkor hos människor, för vilka livet varit kärv och slitsam vedermöda. Å, låt oss slippa teaterbönder och Skansenlappar, låt oss unna dessa varelser att vara stillösa i våra ögon men ärliga mot sig själva och oss. Snart nog övergår omvandlingsprocessens stilvidrighet i en ny stilriktighet. Jag blev inte glad, när jag en gång i somras såg en flicka i Vemdalen räfsa hö i en balklänning av laxfärgad silkestrikå och jadegrön Garbohatt, men jag tröstade mig, när jag strax därpå såg några småtöser i Hede lekfullt tumla om i färgglada overalls. När en ny och främmande kultur tränger in i en gammal bondbygd, är det alltid det tarvliga basarkramet, som först lockar sinnena, men sådant regleras småningom och vittnar väl snarast om hur ihålig och värdelös den gamla kulturen hunnit bli. Man skall inte sörja det gamla som går, ty det kan icke tvingas tillbaka, utan inrikta sig på att leda det nya in i goda och sunda banor. Vår väg går mot framtiden, ej mot det förflutna.

G. Bergner foto.

Motortidevarvets apoteos. Lappen av idag föraktar ej sin ackja, men han är förtjust i att åka bil.

C. G. Rosenberg foto.

I fjälldalarna lever ännu Gammalsverige; högt under berget ligger bondens knut-timrade gård med sitt mossiga torvtak. Från Funäsdalen.

Naturligtvis har Härjedalen lika litet som någon annan landsända under likartade förhållanden undgått de oefterrättliga yttringarna av ett brutalt och odisciplinerat rallar- och skogsarbetarliv, men impulserna från dettas ofta nog asociala mentalitet ha icke i nämnvärd grad trängt in i den bofasta befolkningens kynne. Visst har det bränts i Härjedalen, framför allt i början av 1920-talet, då banan från Sveg till Hede byggdes, och visst stiger väl alltjämt mot skyn den vita röken från ett ensligt lönnbrännarkyffe eller doften av en jäsning, dold bland snåren i en dunkel skog. Men var i vårt land tändas ej sådana brännoffer åt rusets och glömskans plussiga gudom? I Härjedalen har denna ruskiga trafik numera en mindre omfattning än i t. ex. Hälsingland, och att allt ej heller står rätt till i grannprovinsen Dalarna, därom vittnar själva kreaturens suckan i en notis ur en stockholmstidning från sommaren 1930, av vilken en illmarigt leende härjedalsbonde räckt mig ett urklipp: »I villande skogen. Från Borlänge meddelas: En ko i tämligen berusat tillstånd anträffades i lördags i Grangärdeskogarna. Det befanns att kon råkat på en jäsning i skogen. När kons ägare spårat upp hembränningsplatsen, var kärlet, där jäsningen förvarats, försvunnet. Kon måste magpumpas, och polisen konstaterade, att hon var synbarligen berusad». Här i Härjedalen, sade bonden, är åtminstone boskapen helnykter, och de flesta av oss ta exempel av den. Han har ratt: nykterhetstillståndet i Härjedalen är i stort sett tillfredsställande. Det är egentligen endast i skogsarbetets huvudcentra, Svegs- och Lillhärdalstrakterna, som lönnbränningen och lönnkrögeriet fortsätta. Eljest är majoriteten av bönderna absolutister, och de, som önska sig en kask till jul och midsommar, hämta helt laglydigt sina våtvaror från det fjärran Östersund. I själva Härjedalen finns nämligen icke något utskänkningsbolag, och ju mer hembränningsmålen vid Svegstinget avta i antal, desto mindre skäl finna myndigheterna att dit förlägga ett sådant.

Nils Thomasson foto.

Genom Härjedalens skogar och ådalar susa den modärna kulturens kurir er, de gula postbussarna.

De bofasta härjedalingarna äro i själva verket ett så laglydigt folk, att rättvisans representanter ibland sitta på sina kontor och ha det långsamt. I varje fall klagar stora starka karlen landsfiskal Mårten i Ljusnedal, vars vederhäftighet jag känner sedan barnsben, över att nödgas inskränka sig till att med korslagda armar se på, hur samhällslivet i hans distrikt fungerar lugnt och sedesamt. På det senaste kvartseklet torde det icke ha begåtts ett mord bland infödingarna i Härjedalen, stölder och andra brottmål höra till sällsyntheterna, och om en härjedaling en dag står och tummar sin mössa inför domarskranket, gäller inställelsen i regel ett barnuppfostrings- eller avbetalningsmål. Om slika kalamiteter må här anföras ett ord, som en stadig och vördad inföding fällde om sin piga och som ger den psykologiska bakgrunden till dessa företeelser:

— Att Johanna fick en unge häromåret, det må vara hänt. Men att hon flänger åstad och köper Strindbergs samlade skrifter i 55 halvfranska band, det tycker jag är brottsligt. För ska vi ha bildning, vi bönder, så ska den sitta i hjärtat och inte stå på en hylla i pigkammarn.

C. G. Rosenberg foto.

Mitt i den gamla bruksbygden i Ljusnedal ligger herrgården, byggd av den siste brukspatronen, som 1870 nedlade järnbruksrörelsen.

C. G. Rosenberg foto.

Från vägen till Fjällnäs ser man Funäsdalsberget resa sin svarta kam över Funäsdalen, västra Härjedalens största by.

Barnuppfostringsmålen äro ju verklighetens mörka eko av den filmromantiska »sången om den eldröda blomman», och i Härjedalen liksom i alla andra norrländska landskap står antalet utanför äktenskapet födda barn i ett påtagligt samband med de mer eller mindre lösa elementen vid skogs- och vägarbeten. Men samtidigt bör man icke blunda för att det utgör ett symtom på en gammal bondekulturs sönderfall vid konfrontationen med en ny och främmande tidsanda. Att även utan kyrklig sanktion hålla samman i ett långt livs lust och nöd och stå som tappra och trogna kamrater i kampen för levebrödet och för barnens skydd och vård, det har sedan urminnes tid hållits för hederlig vandel bland män och kvinnor uppe i fjällbandet, och så länge bondebefolkningen levat för sig som en sluten och homogen enhet, har denna form av livsgemenskap haft något av en institutions fasthet och stadga. När den nu börjar brista i fogarna, är det icke skäl att döma hårt och fariseiskt utan fastmera att besinna, vad en väderbiten kronoarrendator från en avlägsen by, där ungarna krällde i stugorna, sade mig med en glimt av bister illusionslöshet i sina trofast ljusblå ögon: Vad vi behöva, är inte tvångsvigsel utan upplysning. Orden föllo tungt och kärvt, det låg en ärlig längtan efter sundare förhållanden bakom dem.

Avbetalningsmålen kunna icke saklöst retuscheras bort ur en bild av Härjedalen i våra dagar. De höra med i det komplex av företeelser, som ger sin prägel åt nutidslivet däruppe. Vill man prompt föreställa sig Härjedalen såsom en vildmark, bör man icke förbise, att den modärna vildmarksmänniskan går klädd till helgdags i en 55-kronors konfektionskostym av blå cheviot, köpt pr annons på avbetalning från en stockholmsfirma, eller i en storblommig voileklänning av senaste sommarsnitt från något lager vid Västerlånggatan, ej heller att hon jazzar i lördagsnatten till tonerna av den garanterat färskaste schlagern, framgurglad ur en portativ grammofon, eller att hon hos Kooperativa köper samma slags mjöl, kaffe och galoscher som medborgaren i Göteborg eller Ystad, ej heller att hon i sitt bibliotek har precis samma böcker i precis samma band som alla andra motståndssvaga människor i detta land och att hennes livs skönaste dröm är innehavet av en Chevrolet eller åtminstone en Ford. Vildmarken ha vi nog kvar, men vildmarksmänniskan blir alltmer en tom litterär konvention. Nu komma agenter bussande och bilande och cyklande längs alla Härjedalens vägar och stigar, överflödande av löften och fagra förespeglingar, oemotståndliga i sin galanta svada. Högt uppe på en knagglig byväg bland grå torpstugor och ramande kor har jag sett en bokbil gunga fram i ädel strävan att mot fem kronor i månaden strö ut den svenska litteraturens klassiker bland halvbetalda separatorer, symaskiner och radioapparater. Jag blev djupt rörd över en så uppoffrande bildningspropaganda, och. tyvärr låta sig även många härjedalingar bevekas därav, om ej för annat så för att — tills vidare — få frid i stugan. Ögat tjusas av det eleganta, tekniskt fulländade krämet, och det är lika lätt för den nuvarande generationen att frestas av slika nymodigheter som det var för en äldre generation att slumpa bort det fäderneärvda bohaget åt kringresande antikvitetsuppköpare mot musselskalsramar, porslinsherdinnor och gökklockor. Numera vet man bättre besked på den punkten.

C.G. Rosenberg foto.

I en skogsdunge i det unga municipalsamhället Svegsmon ligger friluftsmuseet Gammelmon med bl. a. denna manbyggnad från Herrö i Lillhärdal.

Numera vet man, att det gamla är förtjänt av att äras och vårdas, kanske icke så mycket såsom föredöme vid nyskapande, ty tiderna äro andra, men såsom minnen av fädernas liv i vardagsvärv och söndagsfrid, ty allt framfaret lever och livar släkter och byalag. Nytt kommer in i bygden, men det gamla bäres inte ut längre utan ställes in bland de maskingjorda möblerna och prydnadssakerna i »finrummet» eller skänkes till museet. I våra dagar har snart varje härjedals socken sin gammelgård (stockholmsmuseerna ha bitterligen rönt hur svårt det är att förvärva något från dessa trakter), och intresset för dessa små anspråkslösa men kära hembygdsmuseer har liksom så många andra kulturimpulser i Härjedalen kommit från bygden »ovanskogs», den minnesrika Tännäs-socknen. Så pass märklig, att den bör vara känd för varje svensk, är den omständigheten, att före alla andra lands bygdemuseer och blott några få år efter de banbrytande friluftsmuseerna i Stockholm och Lund grundades — det var år 1893 — i det avlägsna Funäsdalen ett hembygdsmuseum, som nu omfattar 16 stugor och omkring 3 000 föremål. Sådant kan vara värt att lägga på minnet bland dem, som rycka på axlarna åt »Stor-Norrlands ödegård och fattighus».

Härjedalens Hazelius, f. handlanden Erik Fandin, njuter sin ålders ro i eldhuset i det av honom grundade museet i Funäsdalen.

Jag såg nyligen den man, som varit Härjedalens Hazelius och museets fundator: f. handlanden Erik Fundin i Funäsdalen. Han låg, närmare 90-årig, i det lilla kontoret innanför en brokig lanthandel, nedbäddad i en rikt skulpterad och siratligt målad 1700-talssäng av äkta härjedalstyp. Krympling sedan barndomen och bruten av ålderdomskrämpor, låg han där med sina av gikten vanställda händer ivrigt plockande på lakanet och med röda rosor på sina skrumpna gubbkinder, älskvärd och fin och lyckligt leende mot gästerna och mot den tacksamhetsgärd från svenska staten, som han hade liggande på chiffonjélocket: Illis quorum i åttonde storleken.

Olof Jansson foto.

En björkbacke i Funäsdalens kyrkby gömmer Härjedalens fornminnesförenings kulturhistoriska museum. T. v. manbyggnad, t. h. loftbod.

Halvt borta från detta jordiska, mottog han med barnsligt strålande ansikte främlingarnas förlägna hyllning. Den lilla sega gubben har varit en pionjär i sin bygd, en av dessa folkminnets väktare, till vilka svensk kulturforskning står i så djup tacksamhetsskuld. I en björkbacke vid vägen genom Funäsdalens by bevaras nu hans hopade skatter av allmogearkitektur och möbler, husgeråd och konstföremål, bondebibliotek och sägenuppteckningar. Sedan några år tillbaka har han överlämnat museets skötsel åt en 40-årig man, som nu är klockarfar för allt kulturarbete i hela övre Härjedalen, folkskolläraren Olof Jansson i Ljusnedal. Jansson är ett föredöme för alla arbetare i hembygdsnitets vingård. Han talar med bönder på böndernas språk och med lärde män på latin. Han känner länsurkunderna i de centrala arkiven lika grundligt som gårdarnas öden och bygdens traditioner. Han kan storsnickaren Jöns Ljungbergs ornament och skär dem i sina egenhändigt snickrade möbler, han skriver, långsamt och vederhäftigt, Ljusnedals bruks historia och han följer uppe på fjällvidderna och genom sänka moar de gamla halvt utplånade pilgrimsvägarna till Trondhjem. På sådana skuldror som hans vilar bygdekulturen tryggt.

C. G. Rosenberg foto.

Från 1700-talets senare hälft datera sig manbyggnaden och loftboden i Vemdalens högt belägna gammelgård.

I spåren av hembygdsarbetet i Funäsdalen ha andra socknar följt. Här skall en bukett av den härjedalska sommarens alla vilda blommor överräckas till fru Kristina Bromée, som, hur hon än må protestera, är den egentliga skaparen av Härjedalens näst äldsta och näst största hembygdsgård, Gammelmon i Sveg. I hennes fint skurna profil anar man härstamningen från gammal jämtländsk bondeadel, och i hennes gärning lär man känna mycket av den andliga odlarmöda, som förvandlat Härjedalen från en vildmark till en kulturbygd. När hon ur kistor och korgar i sitt vackra hem tar fram nyvävda men gammalmönstriga mattor, bonader och damastdukar, inser man ödmjukt, att här lever nuet i obruten, sund och värmande kontinuitet med fädernas värld, och ur denna känslans och handlingens gemenskap med gammalt och fornt är det, som Gammelmon, föreningen Härjédalsslöjds bygdegård, vuxit fram, sådan den nu ligger bland tallarna i en utkant av Sveg med sin präktiga mangårdsbyggnad, sitt 1600-talsloft, sin lillstuga, sitt härbre och annat mera, fyllt av fädernas vardagsvara och helgdagspynt.

C. G. Rosenberg foto.

En av de få kvarstående fyrkantbyggda gårdarna i Härjedalen år Högen i Lillhärdal, socknens bygdegård.

Hack i häl efter hembygdsvårdens start i Sveg kom förvärvet av gammelgården i Vemdalen. Därmed hängde det så ihop, att en lördagsnatt år 1911 sutto gästgivaren P. V. Hallgren, konstsmeden Axel Stridsberg och artisten Richard Ekman och spelade ett parti mas i gästgivargården, och i brist på annan insats fick den präktige gästgivaren sätta sin ägande gamstuga på Jo Lars-hemmanet, en förnämlig gammal byggnad från 1700-talets mitt. Vare sig nu gästgivarn vann eller förlorad — det var ju inte. så noga — så blev stugan skänkt till Vemdalens hembygdsförening för att återuppföras i en solig och vacker skogsbacke väst i byn. Och där står den ståtliga parstugan nu i en skogsglänta tillsammans med ett par andra byggnader och väntar på att hembygdsföreningen skall få ett ekonomiskt underlag för sin åstundan att sätta gammelgården riktigt i stånd och fylla den med minnen ur socknens förflutna. Enahanda är läget i Lillhärdal, där kassören i Iggesunds bruk Olof Högman testamenterat sin fädernegård Högen såsom bygdemuseum till socknen. Gården ligger vida synlig på en höjd i kyrkbyn, och i dess fyrkantbyggda längor rymmas i brokig oreda varjehända minnesrika ting från medeltida kärrtyper till kyrkoherde S. J. Enanders vittberömda skinnluvor. Även i Älvros socken, vars namn är välkänt för alla Skansenbesökare, har samlarnitet burit frukt. Här saknar man ännu en bygdegård — huvudstaden tog den bäst lämpade — men i avvaktan på tjänliga lokaler har man härbärgerat sockenminnena i den gamla vackra klockstapeln, och där är välförståndige bonden Olof Jonsson benägen att visa dem och att berätta om dem och annat gammaldags för vem som vill höra på. Olof Jonsson har hjälpt både Hazelius och Keyland till förvärv och folkminnesuppteckningar från denna bygd, så han anser sig med rätta så god som en museikarl, och när han hemma i sin gård plockar fram gamla böcker och silversaker och smeker dem med sin rynkiga och darrande näve, känner man sig stå inför en ganska sällsynt representant för ett från äldre skeden kvardröjande kvalitetssinne hos den svenska allmogen.

Djurtyper (renar) från hållmålningen vid Flatruet

Eric Hultén foto.

På en lodrät bergvägg vid Flatruet målade yngre stenålderns jagande nomader med outplånlig röd färg bilder av sitt villebråd.

I Härjedalen räknar odlingen anor från yngre stenåldern, då ett kringströvande jägarfolk på en bergvägg vid Flatruet, till bevekande av bistra makter, målade björn, älg, ren och annat villebråd i en blodröd färg, som alltjämt outplånad lyser från klippan och ger Flatruet rangen av ett Härjedalens Altamira eller Font-de-Gaume. Här levde in i det fjortonde seklet bygdetraditionen om en märklig norsk invandring i början av 800-talet, då Härjulf Hornbrytare, Halvdan Svartes märkesman, slog sig ned i dessa trakter, måhända vid Slyåns mynning, tillsammans med uppsalakonungen Anunds dotter Helga, med vilken han flytt norrut undan konungens vrede. Denna Härjulf har man tidigare velat beteckna som en sagogestalt, men hävderna ge oss belägg för traditionens pålitlighet, ty konung Anund, eljest okänd, är även nämnd i Rimberts Vita Anskarii, och islänningarnas landnamabok berättar om Härjulf såsom fader till två norska småkonungar. I Härrötrakten i Lillhärdal skulle vi då, om denna tes håller streck, ha haft en odlad bygd redan på 800-talet, och mot ett sådant antagande strider ingalunda det faktum, att drakslingor, iriska knutar och annan vikingatidsornamentik lever kvar i Lillhärdalslöjden med föga förvekligade former ända in i nyare tid.

Det första fotot av Överhogdalstapeten togs av upptäckaren, konstnären Paul Jonze, sommaren 1910.

Är Flatruet ett härjedalskt Altamira, så är Överhogdalsbonaden en norrländsk Bayeuxtapet, välkänd och begrundad av våra konsthistoriker alltsedan den sommardag år 1910, då den i sin art märkliga jämtländska målaren och diktaren Paul Jonze fann den gamla trasan undanslängd i en mörk bod vid Överhogdals kyrka. Denna sällsamt vackra bonad utgör ett tidigt vittnesbörd om den högtstående härjedalska konstflit, som, i mönsterbildning och teknik huvudsakligen anknytande till norska förebilder, smyckat kyrkor och hem med antependier, mässhakar, brudpällar, ryor och finnvävnader. Särskilt ha finn- eller dubbelvävnaderna en gammal rangställning i Härjedalens hemslöjd, och med sin dämpade och strama klang av guldbrunt och mörkblått ge de, vill det synas, ett självklart uttryck åt landskapets mörka och karga kynne med färg av fjällbeten och vinternätter.

Nils Thomasson foto.

I Grubbagården i Långa bevaras pietetsfullt typiska alster av Härjedalens rika konstslöjd.

Men till äventyrs äro dessa liksom alla andra vävda färger och mönster inlånade från andra håll. Den textila ortskaraktär, om vilken hemslöjdspropagandan så länge och så vältaligt ordat, får väl i viss grad räknas som ett fromt, ett mycket fromt bedrägeri, ty mönstringar och tekniker ha vandrat från österland till västerland och inom de olika bygderna ha de burits vidare, icke så mycket av gårdarnas skyfflande döttrar som fastmera av kringvandrande yrkesutövare och försäljare. Som ett blygtförstucket budskap från sydligare länders medeltida fromhetsliv ter sig det konstfullt sköna broderi, som kyrkoherde Järnefors med varsamma händer rullar upp för besökaren i Tännäs kyrkas sakristia och på vars krappröda botten av fyrskaftat ylle det ännu lyser av bleknad guldglans kring Maria Magdalenas bland blomster bäddade oljekärl.

CG. Rosenberg foto.

Gården Gammel-Rems vid Glissjöberg är med sin av kallar svalar flankerade förstukvist — barfre — en typisk härjedalsk manbyggnad.

Den vetenskapliga litteraturen rymmer ännu ingen översikt av Härjedalens gamla bondekultur, men den främste kännaren av svenskt allmogeliv, intendenten Sigurd Erixon, kommer inom de närmaste åren att ge oss en analys av de bestämmande dragen i denna kultur, sedda i deras organiska sammanhang med motsvarande drag i de två andra landskap, med vilka Härjedalen bildar en etnologisk enhet, nämligen Hälsingland och Dalarna. Härjedalens folk är av gammalt ett farande folk. Från byarna därhemma ha de på vinterföret kört i långa föror över Kölen till Röros och genom skogarna till Hudiksvall, Uppsala, Hedemora, Falun, säljande och köpande livets nödtorft. Ha de sovit på lasset i tillit till hästen, så ha de i stället haft ögonen öppna i köpstäder och främmande bygder. De ha sett mycket och de ha tagit med sig hem kunskapen om vad de funnit gagneligt och gott. Genom deras eget land ha urgamla stråkvägar gått fram. I fem hundra år har ödemarkens tystnad störts av sporrklirr och psalmsång längs pilgrimernas väg över fjällhedar och mossiga stenskravlar. Härar och flyktingar, formän och stråtrövare ha färdats genom ådalar och skogar, och ur alla dessa vitt skilda källor har Härjedalens bondekultur hämtat föredömen och varnagel, förnyelse och självhävdelse. Till brytningen och blandningen mellan hemmalärt och inlånat bidrar slutligen landskapets politiska kastning från svenskt till norskt, från norskt till svenskt. I statligt och kyrkligt avseende var ju Härjedalen bundet vid Norge ända till Brömsebrofreden 1645, men märkligt nog synes det under denna tid ha mottagit sina starkaste kulturintryck från svensk sida, framför allt från Hälsingland, för att under de senaste 300 åren gång efter annan inspireras av modeströmningarna i de östnorska bygder, till vilka dess handelsvägar ledde.

Vardagsstuga med ryggåstak i Gammel-Remsgården. Dörren i gavelväggen leder till förstugan.

Härjedalsbondens manbyggnad har av ålder den gängse nordiska parstugetypen med vardagsrummet (in i stuggu) och helgdagsrummet (bort i stuggu) likformigt förlagda på var sin sida om förstugan och den innanför denna liggande kammaren.

Paul Jonze foto. Den vanligaste typen av barfre i Härjedalen har S-formade stödbräden.

C. G. Rosenberg foto. Ur den enkla rokokotypen — bilden t. v. — har en barfre med dubbla stödbräden utvecklats.

Paul Jonze foto. De refflade halvkolonnerna å denna barfre antyda, att empiren nått Härjedalen.

Olof Jansson foto. I denna degenererade barfre förebådas omisskännligt lövsågsverandan.

Innan laga skiftet bröt sönder den gamla bebyggelsen, låg ofta manbyggnaden längs norrsidan av ett fyrkantigt gräsbevuxet innertun, vars övriga sidor begränsades av ladugård, stall, loge, hölada och bodar.

Skänk med plattskärningsornamentik av Jöns Hedin, utförd 1724.

Med sina tunga och mäktiga stockar, tenngrå och sidenskimrande på skuggsidan, saftigt och gulligt bruna på söderväggen, har denna gårdstyp ägt en kärv, trygg och sluten skönhetsverkan, i vars stränga horisontalitet ett' graciöst och pittoreskt inslag bildats av loftbodarnas profilerade svalgångsbalustrader med bröstvärn i resvirke samt av manbyggnadens förstukvist, den s.k. barfren.

Paul Jonze foto.
»Bruskrift» från Lillhärdal, målad 1859 av Olof Elf.

Mycket av härjedalingens naiva skönhetsglädje och trevnadsbehov finnes nedlagt i de mångskiftande typerna av denna barfre, vars namn är en vilsegången dialektform av en medeltida beteckning på ett befästningstorn. Från Hälsingland har man lånat in ett par av huvudtyperna.

Paul Jonze foto.
På ett loft vid Nyhemsgården i Hede socken bevaras en gammal ryggåstakmålning i frodig barockstil med blomrankor, rosetter och apostlagestalter i vitt, svart och rött.

Den ena eftersträvar rokokons gratie i sina S-formigt svängda stödbrädeh, och hos den andra återklingar den gustavianska stilens lätta klassicism i refflade pilastrar, tandsnitt och liknande motiv. Men mellan dessa renrasiga typer ha allsköns sällsamt utsirade bastardformer uppstått, vilka för en konsthistorisk ärftlighetsforskare skulle kunna avslöja de mest fantastiska inflytelser från öst och väst, från romansk ornamentik, barock och empire. De historiska stilarna ringla sig här kring varandra i en hårresande kronologisk oreda; den folkliga prydnadsdriften har släppt sig lös och dansat bakmes med element ur de högre ståndens ornamentförråd, och som en grotesk men tyvärr ganska logisk avslutning på denna vilda svängom kommer i 1800-talets senare del den nu så föraktade lövsågsverandan och sällar sig spjuveraktigt till raden av glorvyrdiga förfäder. Är denna utvecklingsgäng tragisk, så saknar den dock ingalunda en inre konsekvens, och detsamma gäller den rätt vanliga ombyggnaden av förstugan till ett ljust trapphus, vars övre våningsplan gärna utformas till en rikt fönsterförsedd kaffevrå. Inte är det precis vad vi kalla hembygdsvård, men bönderna finna det trevligt, och vi vore obarmhärtiga, om vi krävde av dem att ha det otrevligt på ett kulturhistoriskt korrekt sätt.

Nils Thomasson foto.
Helgdagsstugan i Gammel-Remsgården smyckades lllh med yppig dekorering.
Bandornament, kolonner och akantusrankor inrama framställningar av bl. a. ett fjällandskap, Vemdalens kyrka och gårdens husbondepar.

Den norrländska allmogekulturen har namn om sig att äga »en konstnärlig rikedom, en spänstighet i formen, en schwung i den konstnärliga behandlingen och en älskvärt flärdfull yppighet, som den sydsvenska burgnare tillvaron aldrig uppnått». Denna från Nordiska museet lämnade karakteristik äger i rikt mått tillämplighet på Härjedalens heminredning och konststrävan. Handaskickligheten har stått högt i rop häruppe, och ur raden av bortgångna bygdekonstnärer framträda några män, vilkas namn och verk alltjämt bevaras och äras i bygderna. Med arkitektonisk pompa och med flödande plattskärningsornamentik bäres barocken fram långt in i 1700-talet av snickardynastin Hedin från Hede, och käck men sirlig som en norsk liten köpstadsfröken, som kanske gjort resor åt England till, kommer rokokotraditionen intrippande i Härjedalen med den mångkunnige snickaren och schatullmakaren Jöns Ljungberg (1734—1818).

Förf. foto.

Ålvros nya kyrka, byggd 1886, är inte vacker men den är mycket rymlig.

Bondpojke från Ljungdalen, hade han grundligt lärt sig sitt yrke under en mångårig verksamhet i Stockholm, och medan han under 34 år satt. som beskedlig tullvaktmästare i Funäsdalen, ströddes över socknarna alstren av hans gedigna konstfärdighet och säkra smak. Liksom varje gammal malmgård i Stockholm brukar kallas »drottning Kristinas jaktslott», så går nästan varje riktigt förnämlig härjedalsmöbél under Ljungbergs namn. De flesta härstamma från hans efterföljare, Jöns Andersson, Anders Halvarsson, Olof Ingebrektsson och vad de heta, men många bevarade pjäser från Ljungbergs egen hand vittna otvetydigt om hans kräsna proportionssinne, hans dekorativa fyndighet och hans skickliga handlag med inläggningsarbeten (hägg och en voro hans favoritträslag). Rokokökaraktären i Ljungbergs konst har, stundom uppblandad med intryck från barock och empire, levat kvar i Härjedalen framemot 1800-talets senare del, och liksom Mora-urverken i böndernas gamla, rikt snidade och yppigt bemålade klockfodral gärna dra sig efter tiden, så visar den härjedalska konstslöjdens historia de mest förbryllande avvikelser från den kronologiska »rättvisan», men just i dess naiva blandning av gammalt och nytt ligger dess särprägel och dess tjusning.

C. G. Rosenberg foto.

Älvros gamla kyrka är inte stor men den är en av Norrlands vackraste träkyrkor.

Färgglädjen har spelat en stor roll för härjedalingarnas skönhetsuppfattning. Förstukvistarna prunka i en skala av grönt, blått, rött och gult, vilken även, ehuru mera dämpad, återkommer i målningen på soffor, klockfodral, skåp och stolar. Grann som bondbruden själv är färgprakten i de gamla »bruskrifterna», vare sig de pråla med rödgula dalrosor kring hyllningstextens virvlande arabesker eller de visa oss brudgummen i all hans bröstande bravur, tyglande sin klarblå gångare i kaskett och stramskuren Karl Johans-rock.

C. G. Rosenberg foto.

Vemdalens ljusa och graciösa kyrka, uppförd 1763, är ett verk av ryttaren Olof Månberg från Hackas. T. h. klockstapeln.

De burgnare gårdarnas helgdagsstuga har i många fall smyckats med väggmålningar på trä eller klistrad väv. De delvis namnkända mästarna ha med en arkitektonisk stränghet, som mot 1700-talets slut ersattes av en rokokoartad nyckfullhet, fyllt väggar och tak med högtidligt poserande apostlar, kolonner, akantusrankor, rosetter, kartuscher med bibelspråk och stamtavlor och annat allmängods ur renässansens och barockens ornamentik, målat i brunrött och grått på vit botten. Men jämte slika förbondskade palatsdekorationer möter man även naivt komponerade bilder av bygdens kyrkor, stelt grupperade trädmotiv och halvt genreartade figurscener. Ett av de äldsta proven på härjedalsk innerdekorering finna vi på ett loft vid Nyhemsgården i Hede, ett par av de praktfullaste 1770—80-talsmålningarna i Gammel-Rems i byn Reraraet nordväst om Sveg och i Griggasgården från Lillhärdal, nu återuppförd i fornbyn Jamtli vid Östersund. Man bör ej försumma att i dess egen miljö, högt uppe i en liten bolagsby bland blånande skogsåsar, se den fantasieggande och vördnadsbjudande Remsgården, som av ägaren, Bergvik och Ala nya aktiebolag, återställts i ett värdigt skick.

C. G. Rosenberg foto.
Härjedalens vårdträd, rönnen, susar över gravarna vid Hede kyrkas rikt skulpterade sakristidörr.

Bilder av bygdens kyrkor borde ges även i denna uppsats, men utrymmet tillåter ingen detaljering. Ljöt Dagson, säger hävden, byggde den första härjedalskyrkan. Det var i Sveg och det var i slutet av 1000-talet. Men den äldsta härrör från 1600-talet. Det är Älvros gamla kyrka, och den är så vacker, att den på 1880-talet ansågs inte bara skröplig utan också tarvlig och ful, varför församlingen lät bygga en ny, som så långt sig göra lät fick skepnaden av ett godtemplarhus med snickerifabriksgotik och färgade fönsterglas, ty riktigt fint skulle det vara.

Lars Helgesson foto.

Säd mognar icke i Funäsdalen, men de täta hässjorna vittna om rik höskörd på vallar och ängar i sluttningen mot sjön.

Nyligen har den gamla kyrkan restaurerats, och när jag såg den sommaren 1930, var det bara en skrämmande, nybyggd läktare, som störde den ypperligt avvägda rumsverkan under takvalvens målade moln i den korsbyggda liggtimmerkyrkan. I Älvros möter sörlänningen även den första träklockstapeln i Härjedalen. Liknande finner han sedan i Hede och Vemdalen, och de ha alla, ehuru kupolens lök är tunnare, samma typ som de jämtländska Staplarna. Med sin sakrala uppgift äro dessa klockstaplar alster av en ganska världslig, ganska festlig och mycket pittoresk konstruktiv fantasi. De ha, ej minst när sommarrymden lyser kring dem, rätt mycket av barockens dynamiska pomp men även något av det linnéanska 1700-talets sinnesglada täckhet. När jag ser dem, kommer jag alltid att tänka på det inre av kyrkan i Röros, en kyrka, så bräddad av ljus festivitas och smäcker gratie, att den med sina dubbla läktare och sin kungaloge verkar som en gustaviansk hovteater, där den reser sig högt över bergstadens regngrå och asketiskt glädjelösa kåksamhälle. Liksom där finns det också i vissa av härjedalskyrkorna, såsom Hedes och Vemdalens, en glättig andakt, en älskvärd utsmyckarlycka, som strålar emot en ur plafondens behagfulla ramverk, ur altaruppsatsens och pyramidernas kråmande prakt, ur predikstolens svävande sirlighet och ur korbågens och nummertavlornas blomlikt mjuka rokokoelegans. Bygdesnickarha Jöns Ljungs berg och Jöns Hedin, målaren Erik Wallin och andra ha lämnat konstfärdiga bidrag till många av dessa kyrkor, och härjedalingarna kunna därför peka på sina gamla, ljusa tempel såsom manifestationer av byamännens inneboende fromma skönhetsdrift och av en god samhällelig vilja, som handlat oberoende av världsliga meningsskiljaktigheter—jag erinrar mig bl. a. att katafalken i Funäsdälens nya kyrka snickrats och skänkts av en av socknens kommunister.

AB KARTOGRAFISKA INSTITUTET 1931
Översiktskarta över Härjedalen.

CG. Rosenberg foto.
Härjedalen är fjäll och ödevidder men det är också kulturbygd med tusenårig odling. Slåtterbild från Ransjö; i fonden Sånfjället.

Som tröstare och andlig odlingshärd, som svensk kulturdepå däruppe i skogsdalarna, har statskyrkan fyllt och fyller väl än ett viktigt värv i härjedalingarnas liv, ofta med ringa tack och ofta i hård tävlan med separatistiska förkunnare av ett blödigt evangelium. Jag har gästat prästgårdar i dessa bygder, från vilka inte bara söndagstexten utan också vardagslevernet utgått som bjudande maningar, enkla, ja torftiga herdetjäll, där föräldrarnas oräknade uppoffringar varit förr utsättningen för den stora barnskarans skolutbildning och samhällstjänst.

Paul Jonze foto 1910.
I lä av bergen högt uppe i branta backar ligga vanligen fjällbygdens potatisåkrar. Här skördar familjen Ingebrekt Bergman i Tännäs sin åker under Hammarbergets stup.

Svenska turister intressera sig ofta ensidigtför naturen och försumma kulturstudiet. Därför har jag till slutet av denna rundmålning sparat den besvärliga frågan: hur ser det ut i Härjedalen? Svaret kan ges kort och gott: som ni behagar! Härjedalen, liksom alla andra landskap, liknar nämligen dessa spanska värdshus, om vilka det heter, att man inte får mera till livs i dem än vad mån själv för med sig. Men då bör det också genast sägas, ifrån, att författaren av norska turistföreningens resehandbok över södra Tröndelagen och Möre måtte ha haft en skäligén mager färdkost, då han karakteriserade Härjedalens kulturbygder såsom »ensformige skogdalförer».

C. G. Rosenberg foto.
Vid Storsjöns norra strand bilda Anaris- och Lunndörrsfjällen en mäktig fond.

Jaha, naturligtvis är Härjedalen enformigt, lika visst som fjäll, skogar, älvar, byar, kurorter och municipalsamhällen äro det, och lika visst som allt annat här i världen är en enda ennui för den, som själv är enformig. Men stig upp en solig julidag på Funäsdalsbergets krön, där det reser sig brant och barskt och svartskrovligt över byn, som breder ut sina röda och tenngrå stugor bland tättställda höhässjor i den mjuka söderslänten ned mot sjön. Från den vita kyrkan under bergsstupet svävar klockklangen ut över bygden, och längs landsvägen rullar den gula postbussen med brev och färska tidningar från hela världen till de fanatiskt motionspromenerande och energiskt smörgåsbordsskövlande kurgästerna i Fjällnäs och de semesterfryntliga sportfiskarna i Tänndalen. Ett dammoln markerar dess fart längs det slingrande, sandgula vägbandet, som förlorar sig i björkskogsvegetationen västerut mellan Rödfjällets och Skarvarnas blånande massiv. Från norr, där solröken tätnar kring Sylarnas och Helagsfjällets snögnistrande toppar, rinner Ljusnans tunna silvertråd genom blå skogsvidder ned mot den böljande och bergomkransade bygden i Ljusnedal, där salig brukspatron William Farups skära corps de logis, Härjedalens enda herregård, lyser bland blommande ängar som en erinran om det myntpräglande kopparverk och järnbruk, till vilket bl. a. namnen Urban Hjärne och Daniel Tilas äro knutna. Och söderut, bortom Ingebrekt Bergmans solbaddade Tännäs, välva sig i långa mjuka rytmer gränsfjällen mot Dalarna — kanske anar man längst i fjärran Städj ans förtonande silhuett. Häruppifrån ligger västra Härjedalen utbrett som en karta under sommarmolnens sakta glidande skuggor, och vidderna slumra så urtidsaktigt orörda, att de glittrande lokarna leka för fantasien som vattenfyllda fotspår efter Vår Herres och Sankte Pers skapelsevandring. Men i förgrunden lever bygden med sitt växelspel av gammalt och nytt. Högt uppe på bergsbackarna, där frosten senast sveder ?grödan, ligga de små potatisåkrarna inkrupna i 45° vinkel mot horisontalplanet, och i dalgångarna, men icke alltför nära vattendragens råa nattdimmor, breda sig frodiga ängar — säd däremot mognar icke väster om Långa. Och längs landsvägen skymta post- och bankkontor, pensionat, diverseaffärer och röda bensinpumpar, det modärna samfärdslivets lackerade vaktposter, som betjäna en allt tätare ström av bussar och, bilar. Urbs rycker an.

C. G. Rosenberg foto.

Vårsolen kommer med dagsmeja till Ljungdalens ensliga skogsby.

Den brusande fuga, naturen spelar upp över Tännäs och Storsjös höglänta socknar, tonar vidare genom landskapets centrala och sydöstra delar i ett diminuendo, vilket endast brytes av Sånfjällets isolerade massiv söder om Härjedalens andliga hjärtbygd, Hede. Högt över åsarna och Ljusnans slingrande dalgång, längs vilken byarna flockas, bökar sig fjällets skarpprofilerade vildsvinstryne mot öster, och från massivets toppar famnar blicken blånande fjällkedjor och skogsvidder från Åreskutan och norska gränsfjällen till skogsbygderna i östra Hälsingland och norra Dalarna. Men av detta perspektiv, vari odlingen kväves av öde marker, kunna endast björnarna i Sånfjällets nationalpark hämta en varaktig uppbyggelse. Stiger man ned från fjället och ser nejderna under en mera human synvinkel, domineras bilden åter av människan och människans gärning i allt det vilda. Själva ödemarken visar sig vara underkastad en forstlig kultur, vars verkan röjes i basvägar och skogshärbärgen, i hyggen och planteringar, i resen och milor. Järnbroar spänna sig över älvarna, vilkas virvlande lopp regleras av flottningsföreningens ledkistor och strandskoningar, och husbehovssågarnas kaptrissor blanda sitt vinande med forsarnas dån.

Byarna i Härjedalen äro i regel ganska stora, men det är ofta lång väg mellan dem, ty bebyggelsen följer huvudsakligen ådalarna, som skiljas åt av breda skogsbälten, i vilka endast små bolagsbyar och sätrar spränga in rutor av odlad mark. Längst i norr glider Ljungan, där byarna Ljungdalen och Storsjö, i lä av Lunndörrs- och Anarisfjällens nästan artificiellt sköna komplex av vrenskande vita toppar och slagskuggblå pass, alltjämt bevara sällsamt gripande rester av en ålderdomlig bondekultur. Men icke Ljungan utan Ljusnan är av ålder Härjedalens aorta. Längs dess huvudåder och bifloder, från Tännån och Mittåälven i väster till Särvån och Randen, Vemån och Lofsen, Härjån och Hoån, gruppera sig byarna kring kyrkor och kapell. Vanligen ligga de i soliga sydsluttningar mellan ån och berget, och då utrymmet är smalt, ha de oftast en långsträckt form, såsom i Tännäs och Ljusnedal, Långa och Älvros. Men bredbröstad och myndig är kyrkobygden i Vemdalen, och i Hede fördelar den sig Tida omkring en gammal sjöbottens ringlande vallar.

C. G. Rosenberg

Ljusnan glider förbi den plana sandmo, där Svegsmon breder ut sina regelbundna kvarter mellan järnvägsstationen och kyrkan.

Man kunde kalla Hede för Härjedalens Uppsala. Där bor prosten, den silverskäggige och tankfullt leende Olof Carlsson, som känner sitt vidsträckta prösteri i varje vinkel och vrå och som inte bara leder bygdens kyrkliga liv utan också är en drivande kraft i fråga om skola och hälsovård. Under hans ordförandeskap har planen på ett centralt vårdhem för provinsens många tuberkulösa blivit verklighet. Nu reser sig ?sedan 1924 det enkelt vackra sjukhuset, ritat av Ivar Stål, i en stilla och höglänt skogsbacke, och där stå 34 platser öppna för patienter från hela Jämtlands län.

Ungefär lika långt som mellan Stockholm och Uppsala är det mellan Härjedalens andliga centrum och dess världsliga, municipalsamhället Svegsmon. Låt mig fälla några ord till förbön för detta vittberyktade Sveg, som dess namn lyder i tågtidtabellen. Jag såg det första gången 1912, och i 18 år har det stått för minnet såsom en inkarnation av allt det smaklösa och kafésjaskigt trista, som vi pläga inlägga i ordet municipalsamhälle. Men när jag återsåg Svegsmon förliden sommar, hade det fått en ny karaktär. På den flata sandmo, där till för ett par decennier sedan en gråskäckig kyrkstad kurade invid det stela empiretemplet, har en modärn, stads-liknande samhällsbildning vuxit ut med breda, raka, björk-planterade och grusade gator och med en i stort sett riktigt hyfsad arkitektur, som visserligen tillåter sig några fatala hörntorn och snickeri- och plåtsaxfröjder men som också uppvisar enkla och redbara hyreshus och verkligt passabla villor. Liksom kungen bor i det förnämsta huset i Stockholm, så residerar, helt konsekvent, den ledande skogschefen i det pampigaste chåteaut i Sveg, men i en gammaldags villa i utkanten av samhället bor, vördad och älskad, den man, som framför alla andra gjort Sveg till det civiliserade samhälle, det nu är, nämligen f. landsfiskalen Olof Bromée. Nu kan han, med sitt fina och försynta leende, vandra omkring på den gamla kyrkplatsen och se svensk social och ekonomisk organisationskraft manifesterad i det vita lasarettet, det strängt formade tingshuset, den ljusa, rymliga skolbyggnaden, järnvägsstationen, skogsbolags- och bankkontoren, de välskötta hotellen och de många rikhaltiga butikerna. Att en sommarkväll, då aftonsolen cinnoberglödgar tallarna i skogsbacken på Ljusnans södra strand och rymden susar av trånsjuk längtan, promenera på stationsperrongen i Sveg bland jägmästare, tjänstemän och sjuksköterskor, som vänta på dagstidningarna med 10.20-tåget från Stockholm, är att känna den svenska landsbygdens litet blyga och stela men trygga och tacksamma gemenskap med rikets kulturskatt och arbetsglädje.

Min fromma avsikt att måla ett panorama av Härjedalens natur har mynnat ut i ett snöpligt resultat det blev civilisation igen. Må man förlåta mig — människan trår till människor. Jag längtar tillbaka till Härjedalens skogar och fjäll men framför allt till Härjedalens människor, ett folk av naiv förtröstan, av ödmjuk och redbar pliktuppfyllelse, av tapper och okonstlad glädje, idogt och härdigt arbetande i ett land, som Gud har gömt.