Det gamla Medevi

I det här kapitlet visar Gustaf Näsström en helt annan sida av sig själv och sin stil, man kan säga att han agerar en Jane Austen, man påminns om hennes beskrivning av livet i Bath, om än utan dennes förmåga att försäkra en lyckligt upplösning - det är ju verkligheten det handlar om... nåja, det kanske blev ett lyckligare slut för de kvinnliga fångar med vilka hjältinnan sedermera jobbade, tillsammans med Fredrica Bremer, Maria Cederschiöld och Betty Ehrenborg...

för ett tre-minuters smakprov av video-animation av bilderna med ett utdrag ur texten av Mamsell Mathilda Foys kärlekssaga - kan du klicka här ->

En krönika om det gamla Medevi skulle vara i högsta grad ofullständig, om den icke rymde ett avsnitt ur brunnens amorösa historia. Den gamle cynikern Wilhelm von Braun är nog indiskret att i den lilla dikten »Vid en hälsobrunn» skriva:

»Hur friska de synas, de blomstrande sjuka!
Ej maken till hälsa bland flickor jag fann.
Vad fattas dem väl, då pyrmonter de bruka?
Det fattas dem mycket, det fattas en – man.»

Med en av förlägenhet darrande penna tvingas man intyga, att de gamla hälsobrunnarna alltid varit avgjort indicerade för denna krämpa. Utan att vilja sätta den lyckliga utgången av en erotisk kur i samband med den av gammalt förmenta effekten av Medevi-vattnet, måste krönikören fastslå, att sejourer i Medevi i långa tider starkt inverkat på äktenskapsfrekvensen i landet. Det normala syftet med en Medevi-tripp synes ha varit dubbelt: föräldrarnas hälsa - barnens framtid. Trots Hiärnes varning för att låta Amor ofreda källornas kyska najader, har det fallit sig helt naturligt för mammorna att utnyttja den lätthet att stifta förmånliga bekantskaper, som brunnslivet erbjuder, och att låta sönerna och döttrarna ägna sig åt en hovsam flirt, medan föräldrarna druckit hälsa. Många generationer av mammor ha suttit på sofforna i societetssalongen och genom höjda lorgnetter sett generationer av ungdom trängas i valsens och mazurkans virvlar. Under korson längs landsvägarna ha vagnplatserna valts med de försåtligaste avsikter, och vid placeringen kring hästskobordet i matsalen har hjärtats rangskala stundom lyckats förrycka värdighetens. Genom de tunna väggarna i gästbyggningarna ha bud om tête-å-têter telegraferats av skälvande knogar. ömma blickar ha växlats i smyg över stenkaret i Högbrunnen, och på karusellen har mången senfödd riddare borrat sin pil rakt in i läderhjärtat, medan ljuva aningar genomilat den sköna bakom hans rygg. I avlägsna gångar i parken ha unga par gömt sig undan från förkläden och förmynderskap. I skogsbackarna och vid Vätterns vassvikar ha rosenröda band knutits för att brytas om några veckor eller för att tänjas ut och dragas åt livet igenom. Om de gamla träden i Medevi brunnspark kunde berätta, skulle deras memoarer tarva en diskret censur av pryderiet och det praktiska förståndet.

Medevi såsom giftasmarknad vore ett långt kapitel och så mycket mera svårutrett, som inga protokoll förts vid alla hemliga sammankomster. I stället för att ta upp det riksviktiga problemet i hela dess omfattning kunna vi nöja oss med att göra ett provsnitt genom en enda brunnssejour och i dess små händelser studera kärlekens krokvägar, sådana de kunna slingra sig mellan medlemmarna av en brunnssocietet. Lyckligtvis ha vi bevarad en autentisk dagbok, som i en starkt tidspräglad stil ställer fram för oss 1830-talets Medevi och låter oss följa de skiftande stadierna i en naiv och oskyldig kärlekshistoria.'

[Evangeliska fosterlandsstiftelsen, som äger denna dagbok, har med största älskvärdhet ställt den till förfogande.]

Dagbokens författarinna, Anna Charlotta Mathilde Foy, var enda dotter till engelske generalkonsuln i Stockholm, George Foy, och hans maka, född Skoge. Mathilde Foy var född den 10 november 1813 och avled ogift i Jönköping natten till den I november 1869. Hon nämnes som en utomordentligt älskvärd och underhållande dam med ett genom åren allt starkare religiöst intresse. I sällskap med sina föräldrar tillbringade hon somrarna 1836 och 1837 Medevi och kom där att med sitt hjärtas hela ömhet och finkänslighet omfatta en ung gardeslöjtnant, som det likväl icke blev henne förunnat att förena sina öden med. Den unge löjtnanten bar namnet Johan Magnus Björnstjerna. Född den 28 januari 1805 såsom son till generalmajoren Magnus Johan Björnstjerna ägnade han sig åt den militära banan, blev löjtnant vid andra livgardet 1828 och avancerade slutligen till generalbefälhavare i fjärde militärdistriktet. Han deltog under många år i riksdagen och var 1858-1862 statsråd och chef för lantförsvarsdepartementet. Han avled den 20 mars 1898. Louis de Geer har beskrivit honom som »en allmänt aktad krigsminister med mycken fasthet i karaktären och värdighet i sitt väsen..., en angenäm kollega med ett orubbligt lugn och vanligen vid ett förträffligt lynne, ehuru han hade den mest pessimistiska uppfattning om allt, vad som skulle komma att i framtiden inträffa». Först 1863 ingick han äktenskap.*

* Levnadsteckning av Gustaf Näsström Jacobson i Sv. Biogr. Lex.

Det torde icke kunna anses sårande mot mamsell Foys minne att här meddela ett referat ur hennes dagboksanteckningar rörande medevivistelsen. Sådan hon där framträder med sin klokhet och sin känslighet, sin blyghet och sin gammaldags kyska charm, är hon upphöjd över all tadelsjuka och småaktig malice.

Natten mellan den 5 och 6 juni 1836 komma mamsell Foy och hennes föräldrar körande efter en miserabel häst från Rå gästgivargård. Mamsell är mycket nyfiken på det beryktade stället och tittar oavbrutet ut under suffletten för att få syn på Stora gången och alla de små byggningarna, som hon hört så mycket talas om. Antligen stannar vagnen och kusken stiger ned. Mamsell ser sig nyfiket omkring i den skymmande natten. Till vänster, innanför ett par svarta grindar, ser hon en lång, mörk allé, som i nattdunklet ter sig oändligt dyster. En och annan byggning skymtar fram mellan träden. Allt är tyst som i graven och resenärerna undra, vart de ska ta vägen. Då kommer en person och knackar på fönstret till en byggning till vänster om vägen, vilken sedermera befinnes vara apoteket, och ropar:

- Beijerhielm! Beijerhielm!

Mamsell undrar, vad det kan vara för en förnäm personnage, man väcker upp för de nyanländas skull, men får strax klart för sig, att Beijerhielm är den gamle rumormästaren, som i över trettio års tid öppnat och låst de svarta grindarna »för allt vad Sverige haft förnämst och skönast». Ekipaget kör in på Stora gången och viker av till höger för att stanna vid Ljungsbyggningen. Mamsell är en smula besviken - hon tycker, att torget ser miserabelt ut och att de små husen likna fattighus.

Nästa dag är hon mildare stämd. Medan hon packar upp sina klänningar och nipper, konstaterar hon, att det stora rummet, som tillsammans med två små sovrum utgör lägenheten, är obeskrivligt trevligt med sina gammalmodiga tapeter och talrika möbler.

Så börjar brunnslivet med sina presentationer och konversationer, sina tusen små nöjen och bekymmer. Kl. ½ 6 ringer det till väckning, kl. 6 till drickning, kl. ½ 8 till slutdrickning, kl. 8 till bön och kl. ½ 9 till åkning. Kl. 10 äter man frukost, vilken herrskapet Foy denna dag intar på sina rum. Mamma kokar kaffe på sprit och städerskan skaffar tilltugg. Kl. 1/ ringer det åter till drickning och kl. i till middag. Efter middagen klär familjen om sig och går ut för att se sig omkring. I matsalen avtala de med hovmästaren om platser vid det stora hästskobordet, som är dukat för 47 personer. Själva salen finner mamsell likna lektionssalen i Barnängens skola. På ena kortväggen hänger ett porträtt av Aurora Königsmarck (numera försvunnet) och på den motsatta väggen står en lövklädd spis under en musikläktare. I ett hörn står en skärm, bakom vilken man diskar tallrikar, och mitt på golvet är ett bord, där hovmästaren står och lägger för. Kl. ½ 8 intages supén under oändligt pratande. När alla slutat äta, ges tecken åt intendenten, professor Fredrik Flodman, som ringer i en klocka till uppbrott.

Vid utgången presenteras familjen för doktorinnan Brunnmark och hennes dotter, fru Troilius, och gör dem sällskap på en promenad till Odensberg. De bägge fruarna prata och skratta åt en massa företeelser vid brunnen, som mamsell ej känner till. Hon känner sig ensam och litet generad av den månghövdade miljön och somnar i en viss oro för hur den så länge åtrådda sejouren skall gestalta sig.

Följande dag dricker hon tre glas ur Gustaf Näsström Adolfskällan och pratar med fru Aschan, som hon blir alldeles förtjust i. Nu kommer hon också underfund med att fru Troilius är en riktig söt liten människa, men hennes mor pratar verkligen gruvligt -hon vet visst allt som någonsin passerat vid Medevi. På kvällen gör man salong i societetshuset. Kammarherrinnan Morath är föremål för baron Willebrands kurtis och tycks minsann inte vara missbelåten med den. En annan inklination konstateras - det är den tråkiga löjtnant Pihlgard, som uppvaktar den söta lilla mamsell Wulff från Norrköping. Så är man genast litet bättre orienterad!

Söndagen den 10 försummar mamsell gudstjänsten för att ta sig ett bad. Till middagen sätter hon på sig sin vita blommiga nettelduksklänning och finner, att alla damerna ha nya toaletter vid bordet, utom fru Aschan, som bär samma gamla svarta sidenklänning som hon haft alla de andra dagarna. Men mamsell tycker om henne ändå och finner henne obeskrivligt söt och älskvärd med sitt öppna väsen och sin fina takt. I salongen på kvällen talas det bland annat om greve Mörners på Medevi säten, som synas fordra en hövlighetsvisit av brunnsgäster. Mamsell måste berätta om en f. d. tjänarinna vid säteriet, Mor Eva, som nu är städerska vid brunnen och ett riktigt inventarium. I sin ungdom har hon firat bröllop i stora salongen på säteriet med en karl, som i fyrtio års tid har rört kvällsgröten i köket och hjälpt köksmästaren med alla övriga sysslor. Mor Eva har fallit på den idén att göra sig litet tokig för att roa brunnsgästerna och därigenom göra sig litet större förtjänst. Hon är förresten en märkvärdigt snäll och rask människa, ständigt lika glad och munter. Utom de husliga talanger, man kan begära av en sådan person, talar hon fransyska och latin, gör vers, spelar fortepiano och dansar. Hon är ett outtömligt samtalsämne, den goda mor Eva. En dag säger fru Foy:

- Du hostar, Eva, jag tror du har förkylt dig?

Eva gör en djup nigning, grinar och svarar:

- Åja, det händer väl, ty jag skall säga allra skönaste hennes nåd, att mitt rum är inte så alldeles droppfritt. Genom taket ser jag hela Guds harliga dager och genom väggen ser jag rätt in i den söta lilla herr köksmästarens säng!

Mamsell mår inte riktigt bra - hon har magknip och kväljningar, och professor Flodman har givit henne droppar och rått henne att åka, ty skakningen skall göra henne gott - men trots detta trivs hon alldeles förträffligt och alla människor äro söta och hyggliga. Allt är ju också så vackert. Genom sitt fönster ser hon ängar med grupper av vackra björkar, och här och där skymta de små husen fram, gula, vita och röda. De vita ta sig bäst ut mot den friska, mörka grönskan.

Samma dag får mamsell höra, att general M. J. Björnstjerna skall komma. Hans son, löjtnanten, har förresten redan anlänt men inte synts till.

- Förmodligen har han sovit hela dagen för att vila ut efter den tröttsamma resan, säger fru Aschan litet spefullt.

- Ar han av den sorten? frågar mamsell.

- Ja, han är den trögaste unga man jag sett.

- Muntert, tänker mamsell, som sett löjtnanten hos Sprengtportens i Stockholm och tyckt, att han såg riktigt trevlig ut.

Den 12:te går promenaden till Åsen, »ett charmant ställe, som tillhör hovpredikanten Holmgren. Utsikten från en höjd i grannskapet är bland det mest överraskande och förtjusande, jag någonsin sett. Man har Vättern nedanför sina fötter med alla sina otaliga holmar. Omberg synes som en skugga mot horisonten, Karisborg lär vid klart väder skymta fram och själva Vadstena lär ibland synas. I ett träd står prinsessans namn: Josephine 1835»

Vid middagen denna dag får hon se familjen Björnstjerna. Generalen är gammal (f. 1757) men ser ut som ett barn i ansiktet. Frun, som är dotter till »bonden Nilsson» (brukspatron Nils Nilsson på Grythyttehed), är nästan ful, och doktorinnan Brunnmark påstår, att hon skall vara högfärdig. Unga löjtnanten ser också bra högmodig ut. Han är närsynt och tycks just ej bry sig om att göra sig bekant. På kvällen infinner han sig icke till den bal, som kommerserådet Cronius håller i salongen och där värden outtröttligt trakterar med konfekt och limonade. Tyvärr är det brist på kavaljerer, och striden står het om de få, som finnas seklers klagan i Medevi!

Den 13 börjar mamsell övergå från Gustaf Näsström Adolf skällan till Högbrunnen, av vilken hon försiktigt dricker två glas. Vattnet är starkt, kallt och gott och till sin förvåning blir hon ej det minsta yr i huvudet. Efter middagen anordnas ett lotteri i salongen. Priserna bestå av en broderad pall, en kudde, en smörask, ett par ljusstakar, ett nålfat m. m. På kvällen konsertera i kyrkan Ewers och Värmländingarnes kompositör, Andreas Randel, inför en mycket fåtalig publik. Programmet upptages av duetter samt ett solo, som fru Aschan ackompagnerar på det miserabla fortepianot. Det går alldeles på tok och konserten slutar under en mycket tryckt stämning.

Följande dag anländer fru James Dickson från Göteborg med son och dotter och är nog gemen att deltaga i det kafferep, som den beställsamme Cronius arrangerat vid Eremitaget, fem fjärdingsväg från brunnen. Det är en liten vacker rustik byggnad i en uthuggning i skogen. Löjtnant Silfversparre träder damerna till mötes med en korg, full av charmanta rosor, som de få välja till buketter. Mamsell, som har sin blommiga nettelduksklänning på sig och en ruche med skära florsband på huvudet, väljer en vit törnros. Inne i salen vimla kavaljerer och damer, de senare alla med blommor i håret. Dansen tar vid och blir oändligt animerad. Gubben Cronius själv hoppar och dansar som en ung karl. Mamsell dansar fyra gånger men beslutar sedan att inte dansa mer, för att inte förkyla sig på hemresan, och detta trots att både löjtnant Silfversparre och löjtnant Björnstjerna bjuda upp henne. Efter dansen dricker man kaffe och äter konfekt och gubben Cronius trugar och trugar!

Den 15 stiftar mamsell litet närmare bekantskap med löjtnant Björnstjerna. Hon sitter i salongen och för ett samtal med fru Schlegel, då löjtnanten slår sig ned vid deras sida. Han råkar säga, att han skulle behöva Tunelds geografi för att orientera sig i omgivningarna och kan man tänka sig mamsell har Tuneld i sitt rum! Men hur skall hon bete sig? Det är kanske för artigt att efter så kort bekantskap visa en människa en sådan tjänstvillighet som att ta den med? Nåja, men å andra sidan bör man ju inte försumma ett tillfälle att göra en medmänniska ett nöje! Mamsell springer efter boken - förresten måste hon ju i alla fall hämta mera handarbete... Helt tyst lägger hon boken på bordet framför löjtnanten, som artigt tackar och börjar läsa beskrivningen av Medevi med en massa lustiga inpass, som alla måste skratta åt. Nej, men löjtnanten är ju inte alls vare sig högfärdig eller trög!

En stund senare är det tekalas hos professor Flodmans. Där är fru Aschan, animerad, rödblommig och själfull; Martina Troilis ögon tindra som små vänliga glada stjärnor »med det henne egna, något svärmiska uttrycket av innerlig känsla»; fru Horning, enformig och ledsam; lilla mamsell Wulff med sitt reguljärt vackra, intetsägande ansikte; fru Brunnmark, som ordar vitt och brett, och slutligen fru Flodman själv, som faller i en botanisk konversation med mamsell Foy, då hon får höra, att denna just pressat blommor och läst Liljeblad*, och hon talar så ivrigt som om hon suttit framför en kateder i Uppsala. Till sist frågar hon helt tvärt med sin sträva röst:

* Samuel Liljeblads »Utkast till en svensk flora».

- Nå, vad tycker mamsell om Aira caespitosa?

Då kan mamsell knappast hålla sig för skratt vid tanken på herrarna, som tycka att professorskan är så otäck med sin lärdom.

Aftonbönen förrättas denna dag av biskop Hedren (densamme, om vilken en pennfäktare i Linköping sagt, att han var hedren själv, endast oriktigt betonad). Han visar sig ha en förtjusande, mild och ljuv stämma och läser bönen med mycken känsla och högtidlighet.

På kvällen skvallras det litet inne hos fru Brunnmark, inte minst om aftonens värdinna, professorskan Flodman, som visserligen exponerar sig för löjet. Hon har ej fått någon egentlig uppfostran men har ett utmärkt gott huvud och har samlat så mycket kunskaper i alla möjliga ämnen, att hon är ett riktigt lexikon. Hon kan aldrig sätta sitt ljus under ena skäppo hon citerar Bibeln och alla författare från världens begynnelse, alltid rätt men med en så störande vass och anspråksfull ton. Hon talar jämt om blommor med deras latinska namn, som hon uttalar med mycken emfas, blandar in alla möjliga fransyska ord och pratar gärna om sina ryktbara bekantskaper. Sin man, stackars karl, skulle hon visst plåga ihjäl med sina kapriser och sin jalousie, om han ej vore så van därvid, att alla hennes pikar och stickord falla som vatten på gåsen. Hon ser ut som en stor dragon men klagar jämt över svaghet, men den rätta sjukan är nog hennes oro över var Flodman kan vara och vad i all världen han kan ha för sig. Professorn själv ser lugn och nästan trög ut och tycks vara en hederlig och beskedlig människa.

Den 16 juli är det stor bal i salongen. Den inledes med en angläs. Därefter kommer en vals, som mamsell dansar med tjocka greve Magnus Piper, vilken mot förmodan dansar alldeles charmant, och efter valsen följer en glad kotiljong, som hon dansar med greve Fredrik Wachtmeister från Tistad, en liten rätt näpen valsör. Bland gästerna äro unga fröknarna från säteriet, general Mörners dotterdöttrar, och gamla fröken Charlotte Blume, som fattat ett sådant tycke för mamsell, att hon jämt hänger efter henne och ständigt proponerar duskap, fastän hon själv är sextio år. »Min lilla Mathilda, min söta Mathilda», kuttrar hon och kommer flaxande efter mamsell. Det är en riktigt fatal käring och kokett är det gamla spöket. Det senare har löjtnant Björnstjerna sagt, sedan han sett, att hon knyter skorosetterna bak på hälarna.

Ja, den löjtnanten! Dagen därpå, när mamsell tagit ett bad och nyss kommit utom dörren till badhuset, märker hon, att hon glömt sina strumpeband i hytten. 0 fasa, strumporna börja hasa ned och just då hon tänker gå bakom ett träd för att dra upp dem igen - vem kommer, om inte löjtnanten! Han är på ett strålande humör, börjar en älskvärd konversation och följer henne ända till porten. Mamsell är dödligt förskräckt. Hon känner, hur strumporna glida allt längre ned för benen, och fruktar, att de ska hinna falla ned över fötterna, så att hon inte ska kunna ta ett steg, men hon lyckas verkligen komma inom dörren, innan katastrofen inträffar. Bra fatalt, när löjtnanten ändå ville göra sig så vänlig!

Den så lyckligt och olyckligt inledda dagen blir en av mamsells gladaste. Hon klär sig till middagen i en skär ginghamsklänning med svart garnityr. Under kaffet i salongen öppnas dörren av löjtnant Munch, även kallad Dunderkalle, som träder in och presenterar sin fru, ett långt fruntimmer, som håller honom under armen. Hon är vacker, har ett ovanligt fint ansikte och små händer men oformligt långa ben, som hennes svarta sidenklänning ej förmår skyla. Då hon sätter sig mellan fru Aschan och mamsell, är en ofantlig turnyr i vägen, men den plattar hon resolut till. Mamsell kommer underfund om sammanhanget - trots masken känner hon igen greve Wachtmeisters uttrycksfulla ögon och något grova stämma. Men greven spelar sin roll till slut, vilket föranleder en mängd dråpliga situationer. Mamsell skrattar, så att hon får ont i huvudet, och går i ett rus av sällhet. Grevar och baroner dansa med henne, och själve löjtnant Björnstjerna bjuder upp gång på gång. Så går det, reflekterar mamsell vid sin dagbok, »ibland har man för mycket, ibland för litet. Mången gång har jag setat, då jag gärna dansat, och hade femton danser spelats upp i kväll, hade jag visst blivit uppbjuden till alla.»

På Fredriksdagen, professor Flodmans namnsdag, gör sig gamla fröken Blumes fjäskighet påmind. I sin servett vid middagsbordet finner professorn en vers instucken. Alla ana genast, att fröken Blume är författarinnan. Hela dagen har hon sprungit ut och in hos fru Aschan, så fort hon fått en poetisk ingivelse, och fyra gånger har fru Aschan tvingats skriva om hennes lilla versstump. Emellertid fr hon ingen glädje av sitt snillefoster. Professorn stoppar genast med en barsk min den lilla lappen i fickan och nämner sedan inte ett ord om saken.

Med anledning av namnsdagen firas en rörande fest på lasarettet. På gården paradera de lindrigt sjuka i en halvcirkel och i rummen är det rustat med blommor och bokstaven F i alla hörn. Lasarettsläkaren, doktor Carl Lindström, håller ett litet hyllningstal, och sedan förevisas kryckor, begagnade av sjuklingar, som undergått behandling i Medevi med sådan framgång, att de kunnat vända hem igen, sina stöttor förutan. Ett träben, som en karl gått på i trettioett år men nu kunnat lägga av efter nitton års brunnsdrickning, spikar biskop Hedrén upp på en vägg. De övriga gästerna fästa sedan med en blomprydd hammare var sin blomprydda krycka. Fru Foy är riktigt hjärtnupen, när hon berättar om detta sentimentala nöje. –

En kväll sitta mamsell, den adertonårige »tjuvungen» Carolina Morath och löjtnant Björnstjerna i salongen och prata. Samtalet glider in på litteratur. Man talar om »Pelham» och Bulwer Lyttons övriga romaner. Mamsell berättar, att hon hört ett referat ur en av Balzacs romaner, som hon funnit alldeles avskyvärt, och hon förvånar sig över att sådana böcker inte bara tryckas utan också läsas. Löjtnanten ger henne rätt och säger, att ingen av dem är så skadlig som »Vakttornet», och den är så mycket farligare, som den »på det vackraste språk undergräver tron både på Gud och människor». Caroline Morath är för sin del belåten med att i alla fall ha läst »Pelham», ty den har upplyst henne om »karlars förhållande och levnadssätt i allmänhet». Mamsell själv däremot önskar, att hon inte hade gjort det, och är ledsen över att så där ha sett bakom kulisserna. Inför en så pryd reflektion kan löjtnanten icke hålla tillbaka sin odygdighet.

- Åh, lilla mamsell, säger han, det är bara i England, som karlarna äro så där rysliga. I Sverige äro de inte alls på samma sätt.

- Nej, jag kan just tro det, säger mamsell och anlägger en förnumstig min.

Caroline Morath håller emellertid på sin tes, att det är bättre att känna ett ont i hela dess omfång än att blunda för det. Mamsell ger henne rätt i det, bara det är ett ont, som man kan hjälpa, men om det inte är fallet, är det bättre att vara okunnig om det och roligare att i det längsta få behålla en fördelaktig tanke om de människor, man är tillsammans med. (Blick på löjtnanten.)

– Jaja, säger löjtnanten med en skälmsk min, när sällskapet reser sig för att gå, akta er bara! Vi karlar är i alla fall mycket värre än ni någonsin kan ana!

Mamsell tänker för sig själv, att löjtnanten säga vad man vill - är en ovanligt tänkande och god människa men hon är ändå nöjd med att han skall resa om några dagar. Hon har nämligen flera gånger attrapperat sig själv med att finna det roligt att se och höra honom och hon har t. o. m. känt en lindrig hjärtklappning, då hon sett de röda ränderna på hans uniformskrage lysa mellan träden i parken. Hon fruktar, att den glädje, hon känner i hans sällskap, oförmärkt kunde leda till mera intresse, än förnuftet tillåter... Men det är då fasligt, vad han springer efter Caroline Morath! Den dag, då löjtnanten skall resa, gycklar hon under morgondrickningen med Caroline, trots att hon minsann inte själv är särskilt munter. Caroline går med långsamma och bekymrade steg vid hennes sida i allén. Då kommer Pierrot, löjtnantens hund, springande.

– Ack, säger Caroline och smeker hunden, om vi ändå finge behålla Pierrot.

De bägge flickorna gå med gråten i halsen och kasta stickord åt varandra. Mamsell tycker, att alléerna äro mörkare än vanligt och brunnsvattnet kallare och mera likt bläck än annars. Hon kastar sig in i samtal till höger och vänster. Plötsligt rycker henne Caroline i kragen och viskar i hennes öra, att både löjtnanten och hunden ska stanna kvar. Alléerna ljusna, vattnet smakar härligt, alla människor äro söta och rara och mamsell säger något vänligt t. o. m. till fröken Blume.

Under förmiddagsåkningen är hon uppsluppen och pratsam och njuter av alla människors glada och älskvärda miner. På hemvägen böjer hon sig ut över vagnen för att räkna de ekipage, som köra före. Då får hon i dammolnen se en vagn komma emot henne och hon urskiljer de röda ränderna på en uniformskrage. Det är han! En vänlig hälsning, en tacksam blick - och dammet virvlar henne i ögonen. Hon biter ihop läpparna och sjunker samman i sitt vagnshörn. Så har hon ertappat sig igen med denna dumma faiblesse. Men nu ska det vara slut på dessa griller - nu ska hon inte tänka på honom mer. Det är ju oförlåtligt att gripas så djupt av en persons avresa, som inte ens brytt sig om att säga adjö! Och ändå - det var något så innerligt artigt och vänligt i hans hälsning. Men nu ska det vara slut. Basta! Icke desto mindre skriver hon på kvällen flera sidor om löjtnantens person och familjeförhållanden och ger hans fru moder rätt i, att han sannerligen inte borde gå ogift in i trettioårsåldern. Har han varit kär? Säkert, men han förnekar det själv. »Det tror jag inte mycket på, ty jag har allt en aning om att mycken känsla lever under denna antagna isyta, och just detta intresserar mig. En ung person, som – med varma och livliga känslor - skulle kunna styra dessa så fullkomligt, att han ej glömmer sig, återhålla dem så, att de blott en och annan gång skymta fram – en sådan karaktär vore en avspegling av ett av mina käraste ideal!»

Mamsell avbryter sina dagboksanteckningar för att gå i bön. Hon njuter av den lilla vackra andakten men kastar en lång blick mot ett visst tomt hörn i första bänken. När hon kommer ut ur kyrkan vem står där helt hemmastadd och pratar muntert, om inte löjtnant Björnstjerna! Nu ja, när han lurat henne att skriva så många dumheter i sin dagbok!

Dagen därpå är den störda idyllen åter lugn som en filbunke. Mamsell ger en skiss av dagarnas liv i det förtjusande Medevi:

»Jag vaknar med glädje, klär mig och skyndar upp till flickorna Morath och andra vänner, med vilka jag går upp och ned i gångarna under drickningen av det sköna, kalla vattnet. Tusen odygder ha vi för oss, som förkorta tiden. Det ringer till bön. Jag sitter i det trevligaste hörn i andra bänken (man erinrar sig vem som sitter i den första); följer med verklig känsla de vackra psalmerna, emottar med tacksamt hjärta välsignelsen och tackar Gud för hans godhet emot mig. Vid utgången från kyrkan ser jag någon, som jag därinne ej velat se, någon som har det artigaste, uttrycksfullaste sätt att hälsa –. Man pratar litet, man går hem till sig, tar rätt på grindpengar, ger Eva pengar till bröd, vagnen kör fram, vi sätta oss i och fara de vackra vägarna, möta på vägen glada, ämabla, vänliga ansikten, komma hem uthungrade, ta ett bad ibland, äta frukost, klä om oss, prata, äta middag, prata, gunga på gungbrädena utanför matsalen eller prata och arbeta i salongen, tills vagnarna komma fram, åka, komma hem, prata, supera, gå i bön, där jag med hjärtlig känsla tackar Gud för ännu en glad och lycklig dag och sjunger den vackra psalmen, som börjar »Vad jag i dag har syndat»; sedan i salongen igen att prata, läsa dagens post, musicera och vänta på sängdags.»

En lördagsafton skall familjen Foy hålla tekalas. De bägge damerna feja och pynta. Löv i spisen och blommor kring kanten, på ena byrån mamsells skrin och korgar, på den andra mammas spetsvoile som toalettkläde, på bordet mellan fönstren böcker och blomglas och på ett annat återigen blommor och konfektskålar. Eva har lånat teservis och brödkorgar hos kaf éfrun och ett engelskt brödställ att lägga rån i. Solen lyser in i det stora, trevliga rummet, och dörren är öppen till förstukvisten, som också är prydd med löv. Så komma alla gästerna, Aschans, Björnstjernas, Moraths och de andra. Allt är trevligt och fint och löjtnanten dricker två koppar te. Men ack, mamsell observerar, att han föredrar Carolines sällskap. Mamsell söker förgäves trösta sig genom att bjuda även lilla Pierrot på te.

Vid supén samma dag meddelas, att brunnsrätt skall hållas i salongen. Herrarna äro nog nedriga att ej yppa orsaken. Damerna förtretas i sin nyfikenhet och besluta att hämnas. Fru Aschan hittar på att de ska gå upp på läktaren i matsalen och förena sig i en kör, just då herrarna passera. Den påpassliga fröken Blume sticker in huvudet genom matsalsdörren och skall naturligtvis tränga sig på. Det blir hon som dirigerar. Hon slår takten med sina magra armar, hennes huvud hugger fram och tillbaka och hon skriker med full hals »Buvons! Chantons!» Fru Aschan skriker lika tappert, den lilla rultiga fru Hoffman gnäller på en annan ton, mamma Foy på en fjärde, flickorna Morath trumma på kapellmästarens befallning och mamsell själv sjunker ned på golvet för att skratta ut. Till sist tar sig fru Foy en svängom med fru Aschan på den smala läktaren. Just då träda brunnsrättens ledamöter in. De applådera och supplicera, att sånggudinnorna behagade stiga ned från sin upphöjda plats. De göra det på villkor att få veta, vad brunnsratten skall behandla. Så avslöjas äntligen den högviktiga hemligheten, det gäller det gamla skrälliga fortepianot, som man beslutat sälja på auktion. Den vällovliga brunnsrätten uppskjuter sessionen och gör i stället damerna följe på en promenad.

Söndagen den 24 sker äntligen visiten hos greve Mörners på säteriet. Mamsell finner stället förtjusande trevligt. Genom ett par döbattanger träder man in i en charmant salong, full av möbler, tapisserier, tavlor. Mitt på golvet står ett runt bord med en mängd dosor och gentila småsaker, gravyrer och tidningar. På vardera sidan om bordet en liten halvrund soffa. Ur den ena av dem reser sig grevinnan Augusta Mörner, född Virgin, och träder gästerna till mötes, så vacker i sin upp till knät broderade vita klänning och sin söta lilla mössa med gröna band, som falla tätt kring det vackra huvudet. Hon har furstlig hållning och livliga ögon med ett stundom något strängt uttryck. Greven själv är lång och ståtlig men saknar alldeles grevinnans värdighet i sitt oändligt artiga sätt mot gästerna.

Man går husesyn i den rymliga mangårdsbyggnaden och tittar på de mångfaldiga handarbeten, som grevinnan sysslar med. Bland annat visar hon en pall, som drottningen skall få i julklapp, och en kudde i grått och svart åt prinsessan, föreställande » das trauernde Königspaar». Själva arbetsrummet är grönmålat, har fönster åt tre sidor och är fullt av blommor och sybågar. Det beboddes av de små prinsarna, då prinsessan vistades där 1835. Tänk, prinsessan hade haft så roligt åt grevinnans tama sparvar, som flögo in i rummet och åto ur handen, bara man ropade på dem. Ack ja.

Efter återkomsten till brunnen träffas mamsell, Caroline och löjtnanten i salongen och diskutera religion, vilket är löjtnantens favoritämne.

– Det är min övertygelse, säger han, att huru skilda åsikter man än kan ha här i livet, tror jag dock, att om man känner sig lugnt kunna dö och träda inför Guds ansikte med sin tro, har man rätt uppfattat hans vilja och lämpat dess utövning efter sina särskilda förhållanden i livet.

– Ack, ropar Caroline, vad det är roligt att höra löjtnanten tänka så!

Löjtnanten rodnar, anlägger sin litet sarkastiska sällskapsmin och frågar, om det är så besynnerligt, att han kan tänka allvarsamt.

– Ja, det är så ovanligt bland unga militärer nu för tiden, säger hon litet brydd. Mamsell Foy och löjtnant Björnstjerna

– Å, min fröken, så många flera tänka mera därpå än de vilja medgiva, och jag tror, att de äro lätt räknade, som tvivla på ett högre väsen eller en allvis styrelse.

Mamsell blir alldeles betagen av en så allvarlig och förtröstansfull ung man. »Det är en välgörande känsla att bara se på honom. Han upphöjer hela sin klass i min aktning.» Det är något så ovanligt med honom detta, att – – aj, nu är hon där igen. Medan hon vandrar hem från salongen, påminner hon sig nödvändigheten av att ej hoppa ur askan i elden. Försiktighet! har i alla tider varit den väluppfostrade unga damens valspråk. Här har hon varit oförsiktig, men hon tröstar sig med att när de skiljas, är det sannolikt för alltid, ty i stora världen i Stockholm skall han nog ej komma ihåg henne. En brunnsbekantskap är ju så flyktig. Hon måste tillstå, att hon i dag överraskat sig med den reflektionen, att hon aldrig sett någon herre stryka sin mustasch med så mycken grace som löjtnant Björnstjerna. Nå, är det nu så farligt, om han ser, att hon har roligt i hans sällskap? »Det kan ej hjälpas, ty jag har förställt mig nog i min dar för att inte behöva dölja en så oskyldig känsla som den att vara road i en kvick och intressant människas sällskap». – Det är inte utan att mamsell Foy kastar litet ljus över de problem, som snördes in bakom biedermeiers kvinnliga pryderi.

Den 25 juli, Jakobsdagen, hålles den stora marknaden. En mängd folk har lockats dit för att göra hästaffärer, men mamsell finner det hela föga anmärkningsvärt, med undantag av några oerhört stora, med guld och silver broderade handskar, som hon finner i vartannat salustånd, när hon gör pappa och mamma sällskap på marknaden. Mamsell har ej sinne för det brokiga och bullersamma folklivet. Vad hon minns av denna dagen, är framför allt att hon lyckades förmå löjtnant Björnstjerna att sjunga i salongen och att han gjorde det med korrekt och behaglig röst och förtjusande blygsamhet! Ack, att Caroline skulle vara närvarande just då...

Följande dag beter sig Caroline verkligen minst sagt besynnerligt. Man gör en promenad förbi Odensberg ned till bryggan vid Vättern, och löjtnanten är med. När man som bäst beundrar utsikten och de vackra stränderna, ropar Caroline, som en lång stund försökt komma åt ett vassrör en aln från bryggan:

- Ar inte Björnstjerna en trästock, som inte kommer och hjälper mig?

- Han ser det nog inte, vädjar mamsell.

- A, han ser det ganska väl, men han är styv och stel och bekväm som en trästör, säger Caroline med en släng av dåligt humör.

- Om du riktigt gärna vill ha den, ska jag hjälpa dig, säger mamsell, kliver ut på en sten och drar at sig röret med sin parasoll. Då, då först kommer löjtnanten.

– Vad gör mamsell Foy? ropar han häftigt och oroligt. Om fröken Caroline prompt ska ha det där vassröret, så ska jag ta det.

– Vad bryr jag mig om det nu, fräser Caroline och viskar till mamsell: Nu kunde han röra på sig, nu, när du försökte ta den!

Mamsell är inte helt missbelåten. På hemvägen bryter hon sig en enkvist att göra en klyka av. Löjtnanten tar den ifrån henne för att hon inte skall sticka sig på barren och skalar den åt henne. Han är så artig - hon är så lycklig. Det behövs inte mer. Han har t. o. m. en komplimang till övers för hennes smak att klä sig. Hon bär själv som vanligt en schalett men flickorna Morath ett slags stickade ylleremsor, som kallas »jeunesse» och som mamsell berömmer.

– Nej, det må jag säga, framkastar löjtnanten hårt, att det är tusen gånger vackrare med schalett som mamsell Foy har, och det ger så vacker form åt ansiktet.

Efter den dagen använda flickorna Morath endast schalett...

En dag senare företar man en utflykt till Säter, fem fjärdingsväg från brunnen, för att därifrån bestiga Håleberget. Vägen över knapersten och kala klintar är förfärlig men vandringen underlättas av löjtnantens oöverträffligt roliga infall. Professorskan Flodman pustar iväg framför dem och lyfter kjolarna så högt, att underkjolen tittar fram.

- Ser man på, säger löjtnanten, fortsätter det så här, blir professorskan förvandlad till vita frun.

När man äntligen nått bergkrönet, njuter man en ojämförlig utsikt. Linköping, Vadstena, Askersund, Motala, Ulvåsa, Ljung, Vretakloster, Lambohov, Charlottenborg samt tjugofyra kyrkor ligga utbredda som på en karta i den rikaste omväxling med skogar, åkrar och sjöar. Mamsell blir mest förtjust i Vadstena slott, som liksom vilar på Vätterns yta och i detta ögonblick belyses av solen. »Ingen poesi, inga ord kunna beskriva denna utsikt, den är överjordisk i ordets alla bemärkelser». Löjtnant Silfversparre sjunger »Minuten» och sången klingar trolskt genom nejdens tystnad.

På återvägen gå mamsell och Caroline tillsammans. Caroline är tyst och duven. Bäst hon går där, bryter hon några vaniljgräs och föreslår mamsell den gamla leken att slå gräsen mot varandra för att se på vilket huvudet längst sitter kvar. På så sätt kan man nämligen få reda på, vem av de tävlande som är föremålet för en viss persons tycke. Mamsell tar det ena stråt och slår genast av huvudet.

– Det gick som det borde, säger hon. Du vann!

Caroline drar litet på munnen men ser inte riktigt glad ut. Ar hon svartsjuk?

Det börjar lida mot slutet av terminen. Den ena familjen reser efter den andra och de kvarvarande samlas vid förstukvistarna för att ta avsked. Allt mindre blir sällskapet i matsalen, allt trögare och tristare blir konversationen i salongen. En av de sista kvällarna i Medevi irrar mamsell i de öde gångarna i parken, som hon sett vimla av glada, älskvärda människor. Hon går in i Högbrunnshuset och hör ekot fördubbla hennes steg. Allt är tomhet och vemod. Som ett hösttecken, lika osvikligt som de gula löven, uppenbarar sig en kammarjunkare Linnerhielm, kallad »le Solitaire», vilken alltid börjar sin brunnskur, sedan alla rest sin väg. Han tar inte notis om någon människa, går för sig själv i parken, på bestämt avstånd åtföljd av sin betjänt, och säger icke ett ord vid bordet.

I den tätnande skymningen får mamsell en pratstund med löjtnanten i salongen. Han talar om nya geologiska upptäckter, om religion, om söndagens helgd och om sederna i England. Mamsell är överlycklig men märker, att löjtnanten ej njuter lika mycket som hon av den bitterljuva tête-à-têten. Hon hör sorlet av människornas röster i den skumma salongen, fröken Blume sjunger, en uppasserska slamrar, men genom dunklet ser hon bara löjtnantens ögon, som lysa emot henne öppna och frimodiga. Nu, inför avskedet, nu, så sent, så sent, blir hon själv mera frispråkig och förmår honom att öppna sitt hjärta och att tala inte bara som annars aktningsfullt utan också innerligt till henne. Till sist övertalas han att sjunga, och hon ackompanjerar honom. Han darrar litet på rösten, och där hon sitter vid fortepianot, är hon nära att övermannas av sina upprörda känslor. Det är endast med största självövervinnelse, hon kan återhålla sina tårar inför sista versen:

»Och när vemodståren bryter ur mitt öga någon gång... »

Sista dagen i Medevi - söndagen den 31 juli håller hovpredikanten Holmgren en predikan, som alldeles bryter ned den obetydliga rest av sinnesstyrka, mamsell lyckats bevara, och slutar med att önska brunnsgästerna lycka och välsignelse på deras skilda vägar. Hans ord äro så enkla och rörande och stämningen i det minnesrika templet så gripande, att mamsell bara gråter, gråter av tacksamhet och sorg. När hon kommer ut ur kyrkan, är Björnstjerna den första hon möter. När hon ser upp för att besvara hans hälsning, märker hon, att han är lika upprörd som hon själv. Tysta och allvarsamma gå de sida vid sida.

Dagen ägnas åt avskedsvisiter. Man dricker te och musicerar hos greve Mörners på säteriet. Man springer runt i byggningarna vid brunnen, repeterar sina glada minnen på förstukvistarna, stoppar om sina vänner i vagnarna, viftar, hurrar och torkar en tår.

På kvällen samlas de kvarvarande i salongen. Mamsell låtsas läsa i en tidning, när löjtnanten träder in och slår sig ned vid hennes bord. Efter en stund viskar han knappt hörbart:

- Litet melankolisk, tror jag?

- Ja, suckar mamsell, det ger så underliga känslor att se ett ställe, där man haft så roligt, och tänka sig att det troligen är för sista gången.

Löjtnanten svarar ingenting men ser deltagande ut. Blott då och då faller ett uppmuntrande ord, medan någon spelar smäktande melodier på fortepianot. Löjtnanten låter övertala sig att sjunga en sista gång, och mamsell ackompagnerar honom. Darrar han inte på rösten? Svävar han inte på målet, när han tackar henne för ackompanjemanget? Kanske är det en inbillning, men ingen verklighet kan vara ljuvare. Mamsell spelar vidare för att slå bort sina dystra tankar och hugger in på en briljant mazurka, som virvlar iväg med hennes känslor. Hon spelar i förtvivlan för att jaga bort den stund, som hon helst av alla vill hålla kvar. Mitt under spelet ser hon åt sidan och hennes blick möter löjtnantens. Han sitter med huvudet lutat i handen och stöder armbågen mot pianot. »Han är alldeles blek, som jag aldrig förr sett honom, och ser på mig med en blick så vemodig, så själfull och så alldeles oförklarlig, att jag genast slår ner ögonen. Jag kan inte beskriva, vilken känsla jag fick. En aning flög igenom mig, som jag genast förkastade. Men nej, han erinrade sig kanske något gammalt minne, då han hörde mazurkan.»

Om natten får mamsell ej sova för gråt och åter gråt. På resdagens morgon skvalregnar det. Mamsell går mekaniskt omkring i rummen och packar, mor Eva gråter och pjollrar, pappa pustar omkring i skjortärmarna och mamma är tyst och mulen. I morgondunklet ser rummet gruvligt otrevligt ut, fullt av lådor och kappsäckar, halm och segelgarnsnystan, allt huller om buller. Plötsligt öppnas dörren och löjtnanten tittar in. Han skall just resa och måste genast säga adjö. Vid avskedet tycker hon sig se, att han har tårar i ögonen. Hon tackar honom för varje rolig stund och tror att allt är förbi. Men han har lurat henne. När familjen går upp i salongen för att dricka sitt kaffe, står ett bord dukat med kakor och blommor - det är väl lilla salongsjungfrun, som vill göra sig rar, gissar någon. Mamsell dricker en klunk, biter i en kaka och tänker bara på honom, som gjort denna salong så rik på glada minnen. Hon kastar en vemodig blick genom fönstret ut åt allén och ser där - de röda ränderna på en uniformskrage. Han slår sig ned vid kaffebordet, och när pappa Foy vill betala, visar det sig, att löjtnanten velat bereda en sista liten överraskning med det förtjusande kaffebordet och de goda kakorna. Mamma ber om ursäkt för att hon, intet anande, klagat på den dåliga grädden...

De nötta avskedsorden bollas från mun till mun i salongen. Sedan han hälsat alla de andra, kommer löjtnanten fram till mamsell. Han önskar inte lycka på färden eller gott resultat av kuren, han säger inget av de banala och tomma ord, som brukas vid ett sådant tillfälle. Stum och allvarlig står han framför henne med tårar i de vackra ögonen och trycker hennes hand med innerlig värme. Så går han.

Mamsell blir så förtvivlad, att hon kastar sig i armarna på själva den äckliga fröken Blume och ger henne en hjärtlig kyss.

Handtryckningar, viftningar, bugningar, gråt – vagnen rullar ut genom grinden och viker in på Motala-vägen. Mamsell gråter, mamma tröstar. Alla de förtjusande avvägarna till Askebäck, Åsen, Kavlebäck och Åsanby glida förbi. Håleberget skymtar i fjärran vaniljegräset, sången, utsikten. A, hon får en sådan avsmak för det mångomtalade Motala det är dörren, som stänger henne ute från Medevi. Kanalen, mekaniska verkstaden, Platens grav, engelska värdshuset, de vackra byggnaderna - allt är värdelöst för henne. Mamsell är kär...

Ett år senare återvänder familjen Foy till Medevi. Den förste, som kommer på visit, är löjtnant Björnstjerna. När han skall gå igen, står han flera minuter med handen på dörrvredet och betraktar uppmärksamt mamsell. Hon kan ej begripa varför. Kanske kanske inte... Så börjar på nytt den gamla blindbocksleken med sin grämelse och sin korta lycka, sina misstankar och sin halva visshet. Men allt blir så annorlunda än mamsell Foy tänkt sig. Hon förstår inte riktigt, vad det tagit åt den käre löjtnanten. Han är sig inte lik. Dag efter dag får dagboken mottaga rapporter om hans ostadighet och nyckfullhet. Det är andra unga damer vid brunnen detta år. Där är Marie Grönberg, där är Henriette Nyström, och bägge äro de förälskade i löjtnanten. Han fladdrar som en törstig fjäril från den ena till den andra, och ömsevis få de dansa allena med fingret på läppen precis som i en vingåkersdans.

Någon har sagt, att löjtnanten har sagt, att han tycker det är roligt att gyckla med flickorna. Den förmätne, han vet ej, vilken ocean av känslor han rör upp. Det är bara med mamsell han inte vågar gyckla - nenemen, reflekterar mamsell, »chat échaudé craint l'eau froide»! Det både smärtar och fägnar henne att se, med vilken aktningsfull uppmärksamt han vänder sig till henne, och hon är inte missbelåten med den karaktäristik, han en gång ger av henne: »Mamsell Foy är både förståndig och tranquille - men tillika mycket känslig». I mamsells tanke kan en ung dam inte få ett bättre betyg, men av allt att döma föredrar löjtnanten litet mindre tranquillité och litet mera känsla. Han kan ej bli kär i henne, och hon finner sig i denna slutliga visshet med mild och öm resignation. När han rest, skriver hon: »Mina tårar fingo nu fritt lopp men jag hade den allra ljuvligaste känsla inom mig. Jag kände mig försonad med en människa, som jag håller så mycket av, jag kände mitt förhållande renat, om jag så får säga, vi voro nu som bror och syster. Lugnt och utan minsta fruktan eller förlägenhet kunde jag se honom i ögonen, de farliga ögonen, ty de uttryckte nu ej annat än innerlig välvilja och tillgivenhet, och mitt samvete var alldeles fritt.»

På hennes bord står en bukett vita törnrosor som ett sakta vissnande minne.