Från det gamla Medevi:
Svenska Dagbladet 8/5 1928
GUSTAF NÄSSTRÖM: Det gamla Medevi, Kulturhistoriska anteckningar. Stockholm 1928.
Instundande sommar, närmare bestämt den 25 juli 1928, kan Medevi brunn se tillbaka på tvåhundrafemtio års verksamhet, och redan nu föreligger ett litterärt minnesmärke över jubileet. Det är apotekare Nils I. Bruzelius som tagit initiativet till minnesskriften och bekostat den, och den ovanligt smakfulla volymen, som man blir glad av redan när man tar den i handen, gör visserligen sin upphovsman all heder.
Tillfredsställelsen blir icke minskad vid ett närmre studium, utan tvärtom fördjupad, och den som har äran härav är författaren, Gustaf Näsström. Det finns icke en rad i denna bok på nära tre hundra sidor, som icke är formulerad med finhet, elegans och fyndighet. När man sluta den säger man sig att just sa skall en historisk minnesskrift vara stiliserad för att bli njutbar för alla läsare. För gäster vid Medevi måste den vara en ren guldgruva, men även den, som aldrig satt sin fot inom det gamla brunnsområdet kan icke undvika att bli intensivt road. Det märks att författaren varit road själv, och därmed har han den viktigaste förutsättningen för att icke tråka ut läsaren.,
Ämnet är, det måste medges, både rikt och tjusande. Redan namnet M e d e v i , M i t t v ä g s i s k o g e n, har en sällsynt suggestiv klang, och ortens historia förlorar sig i medeltiden och forntiden.Visserligen är det den allsidige Urban Hiärne, som skapat hälsobrunnen; hans står icke förgäves I brunnsparken, och mottar varje år den 25 juli de efterkommandes tacksamhet. Med hjälp av medicinska teorier, som han hämtade ur Paracelsus' arsenal och som den gången voro vetenskapens sista ord, motiverade han det systematiska bruket av källvattnet; men i grunden hade källan varit sökt och brukad sedan urminnes tid. Gustaf Näsström anför en liten historia, som visar, att folktron, enligt vilken "det röda vattnet på skogen" botade ofruktsamhet, var levande bland bönderna i Västergötland ännu år 1799. Källan har säkerligen från början varit en hednisk offerkälla, efter kristendomens införande rester ett krucifix vid dess brädd och kyrkan tog hand om kulten; författaren, vars beläsenhet är yttest mångsidig, försummar icke att begagna Sverker Eks undersökningar om de svenska folkvisornas samband med källvandringarna. Legendvisorna bruka sluta med berättelsen om hur källan runnit upp med en martyrens blod samt med en anvisning att lägga offerpenningar i offerstocken - det var den tidens brunnsavgift. Att källan skänkt hälsa och lycka har man alltså alltid vetat, det är bara de teorier, varmed man förklarat underverket, som oupphörligen skifta, och vill man vara absolut uppriktig, får man nog medge, att Urban Hiärnes förklaring om a c i d u m o c c u l t u m "en öfvermåttan underlig kreatur, vars fader är solen och hafvet modren, som henne har aflat", icke klingar mera sannolik för våra öron än de medeltida legendvisorna eller de hedniska källriterna. För närvarande arbetar man ofta med föreställningarna om radioaktivitet, när det gäller hälsokällor; eller också hänvisar man på en fredlig miljös helande inverkan på det slitna nervsystemet. Det är alltsammans mysterier, och utan otillbörlig skepticism kan man måhända hålla sig till Goethes: "Was fruchtbar ist, allein ist wahr". De teorier som leda till lyckade kurer, äro sanna.
Gustaf Näsström saknar icke föregångare som Medevis hävdatecknare: S. A. Hedin behandlade ämnet 1803, G. von Düben 1867 och Alfred Levertin flera gånger på 1890-talet. Emellertid har författaren undvikit upprepningar och överallt dragit fram obeaktat material; där han rör vid kända förhållanden har han betraktat dem ur nya synpunkter. Krönikan är verkligen så omväxlande och pittoresk som man någonsin kan begära. Aurora Königsmarcks klassiska trenne brev om societetsspektaklen sommaren 1682 ligga till grund for en målande skildring. Man får reda på att Karl XII nere i Pinsk sysselsatte sig med frågan om brunnsratten i Medevi och hur rättvisan skulle skipas bland de under tre sommarmånader samlade skarorna. Det visar sig att Medevi under frihetstiden var ett huvudkvarter för hattarna, under det att hovpartiet och de kungliga föredrogo Loka. Ur Gustaf Johan Ehrensvärds dagboksanteckningar hämtas upplysningar om vad Carl Fredrik och Ulrik Scheffer gjorde sig för politiska bekymmer under brunnssejouren 1780. Kellgren var där 1783, men tänkte mest på sina dåliga affärer och en vacker apotekarfru från Linköping. Under adertonhundratalet blir sällskapslivet mindre högaristokratiskt och mera borgerligt; författaren hämtar vittnesbörd ur Sophie von Knorrings romaner och ägnar ett helt kapitel åt en kärlekssaga från 1830-talet, som utspelades mellan mamsell Foy och löjtnant Björnstjerna Det är en för tiden typisk och trots sin händelselöshet gripande liten historia, som man får alldeles levande ur den unga borgarflickans dagbok - hon förblev ogift och ägnade sig längre fram åt religiösa intressen, dagboken tillhör nu Evangeliska fosterlandsstiftelsen.
Till avslutning ägnar Gustaf Näsström en förträfflig beskrivning åt den populära s.k. grötlunken, och även detta ämne lyckas han insätta i nya och överraskande historiska perspektiv. Han visar, att grötlunken ingalunda är urgammal i Medevi, utan att den först i slutet av 1800-talet lånats från Sätra brunn. Med hjälp av ett ställe I Malla Montgomery-Silfvertstolpes memoarer fastslår han, att den är en kvarleva av en urgammal vegetationskult; ty vid Sätra gick processionen alltid till en tät, sammanväxt granbuske, den s.k. grötbusken, och kring denna, brukade allmogen danska polska efter nyckelharpa for att befordra årsväxten. På det sättet leva de hedniska riterna kvar vid den gamla hälsokällan.
Det bör äntligen också anmärkas, att denna ovanligt väl skrivna bok tillika är ovanligt väl tryckt och ypperligt illustrerad, med gamla gravyrer och tavlor samt med fotografier som utgöra resultatet av Nordiska museets bebyggelseundersökning'i Medevi sommaren 1927.