"varför spelar du en så liten harpa?", frågar ofta folk.

"Varför skulle någon behöva spela nånting större?", gengäldar jag...

Svaret är, givetvis, i fall du ska höras över ett bullrigt orkester i ett jättestort operahus eller en konsertsal. Själv spelar jag hellre i små medeltida kyrkor, i rum där människor brukar tillbringa sin tid, i mindre grupper där var och en kan höras och behövs.

Mina egna harpor är gjorde med ett Renässansinstrument in Trinity College Dublin som förebild, av en Breton som bodde i England, framlidna Gildas Jaffrennou, och av mästarhantverkarna i Sialkot i Pakistan.

Du kan kalla det för en Irländsk eller Keltisk harpa: men det som är speciellt med den är inte så mycket att den här hemma i Irland eller Skottland, utan just den speciellt stor och fyrkantiga klanglådan, vilket du också kam se ifrån teckningen i Michael Praetorius' Syntagma Musicum, 1619: legenden förtäljer att resande harpospelare t.o.m. använde klanglådan som resväska - och den traditionen lever vidare hos mig...

Angående hur "irländsk" är en irländsk harpa, man kan tänka efter att den sista av de gamla spelare dog för 200 år sen, sen vilket instrumentet har blivit bekant mera som symbol för öl, och som den offentliga symbolen av ett land, än som ett musikinstrument som nån har faktiskt haft i sin hand och spelat på:på samma sätt, en 'hamburgare' och en 'frankfurter' r matsorter som kanske hade sina ursprung i Hamburg resp. Frankfurt, men de hör lika mycket, eller t.o.m. mera, hemma i andra kulturer numera.

Clarsach
En Harpa vid Hvarje Härd:
De nya modellerna från Sialkot i Pakistan säljs till priser som var och en har råd med - David visar ett dussintal olika modeller

A hamper of harps:
ett galleri med gamla bildar, gamla instrument, nya bilder, nya instrument