Så tar jag mig sakta ner till byn Xora Sfakíon, Sfakía i vardagsspråket. På väg in, ett par deprimerade ställen som annonserar ‘rooms' eller en taverna, men jag ser ingeting som säger till mig ‘stop, här är stället för dig att stanna!'

Mitt i byn är turisthamnen, därifrån båtarna går på sommaren, med vykort-och-souvenir-affärer och igenbommade caféer; vid den ena änden finns en riktig arbetande hamn där ett par riktiga fiskebåtar håller på med nånting som såg i alla fall lite seriöst ut; vid andra änden badstranden, där camping och nakenhet är förbjudna ...

Mitt i mellan dessa, fast längre upp från hamnen, finns en läcker klump med hus som sitter tätt i tätt tillsammans, några i ruiner, en av dessa gav mig det fikonträdet jag behövde till skydd för att kunna svara ett plötsligt brådskande naturens kall... ; jag förstod aldrig förr hur praktiskt fikon-löv måste ha varit i Edens trädgård - en bra storlek, tjocka som läder ...

I vykortsaffären frågar jag om Loutrou, byn lite längre bort längs kusten som jag av nån anledning har identifierat som nåt slags mål för mitt uppehåll; hon säger

"ja, det är angenämt, förmodligen finns det några människor kvar. Du kan inte köra dit, men båten går flera gånger i veckan. Måhända den t.o.m. går i morgon, ja, måndag är en bra dag..."