Jag antar att det här är rätt så högt, topparna omkring lär vara 2,500 nånting - kan det vara meter?! - men vägen är bra, den klättrar upp bara gradvis; stenigt, inte mycket som växer, men ändå lite; här och var färskt fallna stenar gör att jag börjar undera vad det är jag har gett mig in på ... senare, håller bitar av själva vägen på att smula sönder, men det är helt möjligt att köra på det som är kvar av asfalten om man använder andra körbanan ett tag när det behövs; de övergivna herdestugorna påminner mig om Snowdon, den allmänna känsla av övergivenhet påminner om Glencoe ...

Den först stora förändringen kommer när jag kommer till Imbros, början av en ravin som min luffars guide-book har tipsat mig att se upp för; här och var en café mitt i bland stenarna ... Plötsligt blir lutningen rätt så brant och går nerför istället för uppför, vägen blir mycket smalare, jag har svårt att motstå frestelsen att titta ut över kanten medan jag kör och de hela blir riktigt skrämmande.

Mycket majestetiskt, som havet plötsligt kommer in i åsyn!

Men då blir det ordentligt skrämmande! Kanske 20 fjällkurvor i snabb följd, mycket brant nedåt lutning, mycket branta sidor så att skulle du köra över kanten så vore det slut på både bilden och dig själv; spänningen av att veta detta gör dig mer och mer sömnig, så att mer och mer behöver du stanna för en paus; men det finns ingenstans platt där du kan stanna, och så finns rädslan att handbromsen kanske inte sitter på ordentligt och du tappar nån annans bil bara så där. Ingen upplevelse jag skulle välj att göra om: men det lär finnas en annan väg ut sen, längs kusten österut.