Jag vaknar några gånger under natten, men när jag är äntligen tvungen att erkänna att sömnen är borta, är klockan fortfarande bara 8.30, hemskt tidigt för en semester söndag - men jag har ju sovit i 12 timmar, så det är inget att göra åt det annat än att kliva upp ... Jag upptäcker att det tar en medveten energisatsning att stävja känslan av meningslöshet i att vara ensam på semester på ett ställe som har inget annat berättigande för sin existens än att sörja för behoven hos människor som är på semester: än så länge klarar jag mig i alla fall.

Inget tecken på frukost nånstans, men jag har en halvlimpa bröd i bilen och en stor burk kretensisk honung jag fick från en liten supermarket där jag var enda kund i går: mera rinnig än jag hade velat, men ändå.

OK, nu är det dags: jag befarar att, frånsett de trånga städerna, är hela Kreta precis lik dessa spökbyar och att det jag söker finns inte, men jag tjänar ingenting på att skjuta fram den ev. besvikelsen i alla fall ...

Det känns konstigt att det finns ingen att berätta för att jag lämnar rummet, men det är väl deras val...