På ett ställe kör jag ner för en vertikal klippa och plikttroget plaskar omkring lite i den närmast tillgängliga biten av Medelhavet; det är samma som andra gången jag gjorde det, när jag jobbade i Marseilles eller var det nu var, jag uppfattar upplevelsen det som märkant odramatisk, för visso inte en som lämnar mig ivrig at gå vidare, eller ens upprepa den. Jag har känt till enda sen jag var liten att känslan av sand mellan tårna ska vara ett ljuvligt tecken på att man är på semester, men jag hatar den fortfarande lika mycket som jag gjorde då.

Dock lovar jag mig själv att jag provar en annan gång när jag kommer till sydsidan, vilken de säger ska var sub-tropisk, och Europas sydligaste del...

Det är bara det här hemska att vart man än reser, så tar man sig själv med sig och ingeting känns så annorlunda som man tror de borde göra, att titta på bilder är minst lika bra, och att läsa en Mary Stewart roman om det är väldigt mycket bättre ty då känner man på riktigt hur det är ...