Längs norra kusten

Att köra längs norra kusten, västerut från Heraklion, är en märklig upplevelse: jag känna att jag borde undersöka några st. platser med namn som klinger intressanta, och dem som datarläraren har utmärkt för mig på sin grannes karta; men utan undantag, är de alla spökbyar, helt tillägnade turismen, och på vintervila. Det som gör de hela sämre är att nästan hälften av alla byggnader jag såg var betong skal av nya hus fortfarande under konstruktion, uppsatta på helt omöjliga platser på klipporna.

En huvudanledning att jag ville komma till Grekland hellre än Cypern eller en Canari-ö var för att befinna mig på en riktig plats med en historia och ett eget organiskt lokalliv , och jag börjar undrar var jag skulle kunna hitta nåt sånt. Jag ser faktiskt en handfull getter på ena stället, där som ligger tröstlösa på barmarken; men det var ingen gård, utan en pyttiliten jordplätt mellan turiststugor, med en skylt knuten till gärdegården som uppgav ägarens telefonenumret i fall nåt skulle gå på tok ...

Visst är det verkligen Grekland och det är Kreta och det är civilisationens vagga och det har varit en venetiansk koloni och en turkisk provins och det är mötesplatsen för Kristendomen och Islam och allt det där ... men jag blir inte kvitt medvetenheten om hur naturen och vägarna påminner mig om kuststräckan mellan Calais och Boulogne, fast klart mera bergigt och mera ofruktsam; och befolkningsmönstret - jag tror det var det de kallade det för i skolgeografin, jag menar sättet människor har byggt sitt längs vägarna - påminner mig så starkt om Ryssland och Estland ...