Tills jag är färdig med att dricka kaffe med högskoleprogrammeraren och han har gett mig tårtbiten som hans fru hade avsett för hans lunch och jag har erbjudit hälften till hans gamla och skröpliga pappan som sitter där bredvid och nickar och ler hela tiden och jag har träffat självaste frun och pratat om hennes jobb som tysktalaende guide, känner jag mig som en av familjen och att transaktionen med Visa-kortet är en nästan ovidkommande formalitet ...

Så intressant att jag tar mig utan minsta besvär över hela europa med mitt Visakort, giltigt t.o.m. 01/02, alltså sista januari 2002, medan på OK i Bollstabruk hävdar de varenda gång att kortet är utgånget och var giltigt bara t.o.m. vecka 2 år 2001 ...

Det visar sig att han har 35 bilar sommartid, 25 på vintern; han säljer överskottet på hösten och köper nya på våren. Min är en djupblå Fiat, pyttiliten men helt bekväm, så mycket som fem månader gammal, och det kostar 1.100:- kr. för tio dagar, den sitter där strax utanför dörren med nyckeln i och körklart, och han kör mig till hamnen när jag leverar den kl. 20 på följande söndagskväll ...

Det är först senare att jag märker att namnet på ägaretiketten verkar bekant, och till slut upptäcker jag att detta är samma namn som jag erbjudits genom internet-resebyrån, fast till ett pris som är 150% av det som jag fick hos Mr. Kafetzakis direkt ...

Sen när jag nämner detta för honom vid återleveransen tio dagar senare, säger han "Å nej, det är min bror ..."