Det är en rätt desperat känsla, att släpa min ännu-långt-för-tung väska ... den berömda venetianska hamnen eller fästning eller befästad hamn eller vad det nu är ser mer förtyckande ut än lockande, och ger ingen impuls att besöka den...

Jag passerar en gammal ånglok som sitter på tre meter räls mitt i en trafikrondell: mystiskt, det finns ingen järnväg på Kreta ...

Då ser jag en ganska kul karta över Kreta på yttre väggen till en affär, och vandrar in för att ta en närmare titt ... Jag kommer i samtal med innehavaren om vart jag skulle kunna ta mig på ön, han berättar för mig alla anledningar varför det är bättre att hyra bil än att kämpa med bussar, när det i alla fall finns så få bussar på vintern, båtarna jag hade tänkt ta är bara turistgrejer, kretensarna varken använder eller behöver dem, det finns inga året-runt bofasta på nån av de små öar utanför Kreta själv ... och att han granne kan upplåta en bil åt mig till en verkligt billig penning ...

Plötsligt överväldigas jag av insikten att jag faktiskt gillar att köra, och jag faktiskt ogillar både att vara passager och osäkerheten av att veta varken vilka bustiderna är eller hur pålitliga de kan vara, och att hänga i väntan på bussar, och att känna mig begränsad i frågan om vart jag kan åka; och att det är faktiskt min semester, och att jag faktiskt gjorde 700:- kr vinst när jag växlade pengar ...