Färja à la Grec

Att navigera tills fots inom Piraeus hamn kan enbart beskrivas som en mardröm. Ingen skyltning, alla du frågar ger en annorlunda mening om varifrån Minoan Lines-båten till Heraklion går, konkurrentens båt ser man omedelbart, givetvis, ens baggage - speciellt plannerat för att resa 'lätt' - inte bara ohanterligt tung utan också ohanterligt klumpig efter en så här 28 timmars resa och 36 timmar utan riktig sömn...

T.o.m. så här års finns det folk som myror överallt på kajen, alla knuffar och skriker och försöker köpa biljetter på samma gång.

Jag hade fått veta att min blijett skulle vänta på mig vid Minoan Lines-kontor bredvid själva båten, vilket låter mycket rationellt och väl-organiserat.

Den väntar inte där, emellertid, men kanske på huvudkontoret, gott och en kilometer tur och retur från båten där jag befinner mig, med 40 minuter kvar till båtens avgångstid.

Jag trodde åtminstone att detta med att ta en grekisk färja över Egeiska Havet skulle vara en speciell sorts upplevelse.

Men jag måste erkänna att jag såg ingen väsentliga skillnad mellan det och att ta en av jättefärjorna som trafikerar mellan Stockholm och Helsinki. Fast utan den halsbrytande vackra Stockholms skärgård.

Det är klart att Minoan färjas rutt genom Egeiska Havet kan ha varit halsbrytande vackert också, de är svårt att veta nattetid i November.

Jag upptäcker att jag har kvar ännu en plastpåse full med drachma mynt , och jag går för att pröva lyckan vid båtens växelkontor; "Toppen", säger officieraren, "dem behöver vi - hur mycket är det?" ... "Jag fick den av banken på flygplatsen", säger jag tveksamt, "Det ska vara 10,000 drachma". "Bra", säger officieraren, han ger mig motsvarande i sedlar och kastar plastpåsen i en låda, innehållet oräknat.

Nästan morgon upptäcker jag att påsen har faktiskt gått upp, och att några av de 100-drachma mynt har rullat ut in ett hörn. Jag vet att hemma hade jag tagit dem tillbaka till sin rättmätiga nya ägare ; av nån anledning känns det här bara opassande, nitiskt, overkill...

En fascinerande detalj är att cafeterian verkar servera precis samma mat till samma priser som à la carte-restaurangen; jag undrar varför folk skulle i så fall välja cafeterian: men fördelen är tydligen att det är snabbare eftersom man tar själv, och att man kan gå när som helst utan att vänta på en viss servering (sitting) ... och för visso går jag till cafeterian själv.

Jag provar lamkotletterna som var en större del min förutnjutande av resan, men bästa delen av måltiden var faktiskt chockoladmjölken, vilken jag antar kommer från nån tysk fabrik ...