| personalen |
Sommarkantorn i ord och ton
David Kettlewell
En kantors huvuduppgift kan sägas vara i första hand en fråga om att ledsaga andra, att möjliggöra en form som är i stort sett redan bestämd: så att när Kyrkoherden inbjuder till att man själv kommer till tals och uttrycker de egna tankarna, tackar man genast 'ja'.
Man kanske undrar ibland "Vem är han egentligen, denne invandrade engelsman som kommer med instrument vi aldrig haft i kyrkan, som spelar när det brukar vara tyst, som bara sjunger ibland, som inte ens har svensk kantorsutbildning...?"
klicka på bilderna för en närmare titt!
Bland de tidigaste minnena är min mammas fängslande sång, ett helhjärtat inslag i ett liv som hon annars upplevde som jobbigt: det var folkvisor från hennes barndom och rörande väckelsesånger från den engelska Methodistkyrkan som jag växte upp i. Varje jul var vi ute, min bror och jag, och sjöng Christmas Carols på gatorna och framför folks dörrar. Förebilderna var många - Frälsnings Arméns underbara blåsmusik, sydstats-baptisternas 'shape-note' sång, den traditionella engelska stämsången som försiggår, världsligt och andligt om vartannat, i pubbarna: och till slut den härliga afrikanska stämsång såsom Paul Simon lyfte fram i "Graceland". Däremot har allsång, där alla sjunger samma sak, och oftast i det höga sopran/tenorläget, alltid gett mig ont i halsen, och rösten upphör helt enkelt att fungera.
Efter ett antal år som sjukhusförvaltare, ägnade jag mig åt musiken på heltid; i min musikutbildning ingick tonsättarens och dirigentens konster, instrumentkännedom och det mesta som krävs av en kantor. Åren har sett mycket arbete med både kör och orkester, fast älsklingsformen är blandningen av många olika konster, där musik, sång, dans och bild sammanstrålar för att belysa ett innehållsrikt textbudskap - musikal, opera, eller vad det måtte vara. Efter grundutbildnignen blev det en doktorsgrad i musikvetenskap, och ett huvudintresse alltsedan dess har varit att idag förverkliga den underbart helande verkan som tillskrevs musiken under antiken och renässansen.
Att en engelsman söker sig till Norden beror dels på en inskränkande utbildningspolitik i hemlandet, dels på den öppenhet och vänlighet man mötte - på somrarna, i storstäderna, i 70-talets anda - och dels på Skandinaviens speciella individuella mogenhet. Det var i Sverige jag först hörde tanken att "problem finns till för att lösas" (i England var de alltid till för att hindra!); och det var i Norge jag först hörde nån säga "jag är arg - alltså jag gör nåt för att upplösa detta". Det blev Norge först, underbara år för kroppen och själen med fiskare och småbrukare på den minsta ön, längst ut i Romsdalens havsgap. Men hjärnan krävde sitt också, och då lockade Sverige; sån tur att det blev Ångermanland, landets vackraste landskap, med ett uppdrag som föreståndare för Kapellsbergs musikskola i Härnösand. Senare under 80-talet var jag ofta med om att utbilda musiker, musiklärare och kantorer på musikhögskolorna i Malmö, Göteborg, Stockholm och Piteå.
Sen upptäckte jag en mycket bredare tillämpning av allt detta, och under 90-talet har jag mest jobbat med att utbilda lärare i en helhets-människosyn. Såväl som musik, skapar lek och teater, avspänning och omsorg, en grupp där var och en behövs och bidrar med sitt eget väsentliga 'jag'. Då kan folk göra saker de tidigare trodde omöjliga: konkreta tillämpningar är att den ena lekande lätt lär sig ett nytt språk, medan en annan som tror sig ej kunna sjunga tar del i en opera. Denna berikande verksamhet har tagit mig till många spännande ställen såsom Ryssland, USA, Argentina, och, ja, t.o.m. tillbaka till hemlandet; däribland har det varit flera år som gästprofessor vid det som grundades som Sveriges andra universitet, i Tartu, Estland.
Det kanske säger sig självt att sådana intressen inte särskilt väl går ihop med ett grundläggande behov av att bo på landet, att ansvara för det egna livet, den egna försörjningen - anledningar till att jag köpte gården i Löfsjö - så att jag betraktar mig som lycklig när det finns möjligheter att bidra på det lokala planet, vare sig det är med en improviserad harpomeditation till kyrkans nattvard, en historiskt belyst guidning i Gamla Kyrkan, eller att 'rocka' på synten med konfirmanderna.
Under årens lopp har det beretts mig möjligheter att uppleva många olika livsåskådningar som berikar den ursprungliga Methodismen: tre som fastnar framför andra är Taoismens "Allting behövs i samspel, och är på sin rätta plats", Kahlil Gibrans "Älska ditt arbete: och om du inte kan älska det, lämna det åt den som kan", och Robin Williams "Du behövs, och du kan!"
Det är en spännande tid: aldrig förr har människor haft så många möjligheter, att välja var man vill vara och vad man vill syssla med; att handskas med smärta och problem; att samarbeta och samverka över alla gamla gränser; att ersätta förlamande skuldkänslor med en insyn att man behövs; att förverkliga sig själv. Aldrig förr har det sjungits i kyrkan, som nu av konfirmanderna -
Jag tror på en Gud som är helig och varm...
En helande Gud, som gör trasigt till helt.
Jag tror på en Gud som gråter med mig...
En tröstande Gud ... som väntar tills gråten gått åt.Jag tror på en Gud som bor inom mig...
En skrattande Gud som kan skratta med mig
som lever med mig när jag dör.
David spelar David sjunger
harpa
synt
orgel
cembalo
solo
i trio
"allt har sin tid": Davids morgonandakt för radion finns här
medeltida målning på skinn: "mitt Ytterlännäs"
samordnare för vägkyrkan
Davids egen webbplats finns här
