|
Påskhälsning från kyrkoherde Karin Bodin |
Petrus och Johannes kom till graven på morgonen. De kom till en tom grav med en prydligt hopvikt duk. De såg, om vi vill, "Guds frånvaro", spåren efter Jesus. Det räckte för att de skulle börja söka sig mot ljuset och det gav dem en möjlighet att tro, en förväntan att få möta Honom. När han sedan kom till dem, bekräftade det vad de redan trodde. Det var inte allt självklart att de skulle dra slutsatsen att han levde. Kvinnorna gjorde det inte, de trodde att någon burit bort kroppen. Många av oss skulle nog också gärna dra den slutsatsen. Men Petrus och Johannes hade känt honom länge nog för att se annorlunda. När de såg den tomma graven var de beredda att tolka det så att han uppstått. Det var inte lätt att förstå vad som hade hänt. Därför tog det tid innan alla lärjungarna kunde tro på det som berättades för dem. Vi har ingen säker kunskap om uppståndelsen. Men om vi vågar tro att Gud är Gud som håller allt vid liv så är det ingen orimlighet att uppståndelsen är trons svar på frånvarons frågor. Den tro som måste få växa fram i sin egen takt ur erfarenhet och möte. Våren och påsken ger nytt liv. Med tillförsikt och förhoppning om att ljuset skall lysa i våra egna liv tar vi emot den allt ljusare årstiden.
|
