"...gemyt och närhet - en folklig kyrka..."

- samtal med Kjell Persson, Catharina Lekander & Dagmar Veraksits

foto: Renate Gassiorek - klicka för en närmare titt!

Kjell: Jag har känt till Gamla Kyrkan länge: jag har sjungit där, jag har spelat där, haft musikkurs där - spelat in också ...

Första gången var en fantastisk upplevelse i och med att det är så uppenbart byggt på plats - det finns inslag av både planering och - slump, i stort sett, såna fantastiska konstruktioner, med balkongerna som är fascinerande ... och all yrkesskicklighet som finns där med. Det finns så väldigt tydliga influenser ifrån gammal tid, som är levande eftersom kyrkan används. "Man förstår den fort", som Hasse Alfredsson sa'...

Dagmar: Alltså du känner ingen särskild högtidlighet när du går in?

Kjell: Det är en folklig kyrka på så sätt att om jag går in i en katedral så känner jag att det är makten man vill framhäva: man måste känna en vördnad - man går in där och försöker se ut som om man i alla fall känner till alla reglerna och dessutom är jag tyngd av de så tydliga förtryckssignaler överallt. Här är det nån sorts gemyt och ... närhet.

Grundstämningen i hela platsen är väldigt, väldigt rofylld - det hänger ihop med de stora sakerna som utsikten och - lukterna och träden och naturen överhuvudtaget, ända ner till målningar och bänkar och detaljerna inne i kyrkan. Så det finns ju en trygghet där också i och med länkarna tillbaka ...

Det är så många som har bidragit med kyrkan, att det är en sorts släktklenod på nåt sätt, alltså, bygden har haft den med sig - "Titta på kyrkan, den har Gustav gjort, han gjorde det där, den där trappstegen där borta och ... Asta var här och målade lite förra veckan" - den blir lite vänligare då...

Min andlighet ... grundar sig inte på en tro på en rent fysisk gud, utan den är mycket mera situationsbunden - jag menar, en känsla av andlighet eller ro kan infinna sig i stort sett var som helst:

naturligtvis är en kyrka bra på att förmedla den känslan &endash; men kyrkan är ingen förutsättning för andlig ro eller andlig närhet. Ett samspel mellan människor kan ju framkalla en känsla av andlig närhet eller t.o.m. en känsla av andlig utveckling eller växande...

Men det är också en sorts inre förtröstan att man är på samma plats som en väldig, väldig massa andra människor har varit på ...

Catharina: foto - Kjell - klicka för en närmare titt!

Catharina: Jo, det är jätte fint: alla målningar, så mycket att titta på hela tiden. Det är inte att den har tillhört kyrkan som är själva grejen egentligen, utan människor har haft det som sitt rum, på nåt sätt...

Dagmar: Men du som målar själv - väggmålningarna är ju väldigt speciella ... lite så där naivistiska, eller sånt som man tror att det inte får vara på ett sånt ställe - känner du inte nåt sånt?

Catharina: ... Det tror jag inte jag har gjort: jag - jag tycker det är intressant att se vad andra har gjort, jag vill bara titta på allt hela tiden ... I en del kyrkor kan man känna att man knappt vågar göra nånting, man vågar knappt ... hosta... Här känner jag mig avslappnad av att man kan vara - ja, vem som helst som kommer in ...

David: Vet du vad det kan bero på?

Catharina: För mig tror jag det är mycket det att det är byggt så där, att det är ändå de där speciella ... personliga grejerna - inte det här stela och kalla utan det är färger...

Dagmar foto - Alar Veraksits - klicka för en närmare titt!

Dagmar: Dom säger att väggarna lagrar alla tankarna som människor har tänkt och bett - att det liksom avdunstar därifrån en sån här ro... För mig som är uppväxt inom sovjetsamhället, har kyrkan alltid varit så här mystisk och lite förbjuden - och nånting som är, ja, exotiskt, kanske - alltså det var otroligt vackert när jag första gången såg den - enkla former, och just bänkarna som är så nötta - och icke målade där man sitter så att man ser träets ådror och det var så vackert och lent.

Just avbildningarna av människor är lite ... 'annorlunda' ... torra och stela, kanske - man tänker på hela Europa och jämför till exempel Michelangelos väggmålningar, frescos, det är liksom två olika ytterligheter ... Men nu tycker jag om precis det här altaret som står - ursäkta - 'fel', precis där solen skiner bakifrån, för att det är svårt att titta på ... ens smak förändras ju så mycket: det har inte å göra med att saker är si o' så, men det är just hur man ser på dom, och just hur man själv är, som bestämmer vad som är fint och vad som är vackert.

Jag läste nyss en bok om en mormor som hade mycket sunt förnuft, men hon har den här fasta punkten som är hennes tro - och inte att han bara straffar, guden, som det så ofta blir i kyrkan, som om allt lidande var nästan ett ändamål i sig själv ...

Det är ju lite teatraliskt i kyrkan; det blir ju så högtidligt och man har vissa saker som man gör på ett speciellt sätt - och allting är så vackert klätt ... och vi får dricka vin från prästens händer. Jag tyckte det som är väldigt fint är att man har bägaren och så nån annan håller den medans man dricker - det är lite som att man blir törstig och inte orkar själv, så är det nån annan som gör att man får dricka - vilket är ju mycket betydelsefullt på många sätt...