Kyrkobyggnaden

Idag är Torsåkers kyrka stiftets äldsta, som ännu används. Enligt de rön, som gjorts vid undersökningar, torde den ha uppförts omkring sekelskiftet 1200. I plan är den rektangulär med yttermåtten 21,5 x 11,2 meter. Väggarna består av tjocka skalmurar. Då den byggdes var den försedd med små fönsteröppningar mot söder medan norra väggen saknade fönster. Vid restaureringen 1930 iakttog man under golvet fem meter från korgaveln räknat en mur, som utgjorde grund till en rektangulär utbyggnad, ett rakslutet kor, något som kunde konfirmeras vid undersökning 1989. Vid medeltidens slut utökades kyrkan med det nuvarande korutrymmet. Därmed fick kyrkorummet sin rektangulära form. Samtidigt torde också det tegelstensaltare vara, som nu överklätts och utgör nuvarande altarbord.

Torsåkers kyrka hade liksom andra från medeltiden helgonaltare. I nordöstra hörnet låg ett, helgat åt jungfru Maria, i det sydöstra, ett helgat åt Sankt Olof, som enligt Hulphers kan ha varit kyrkans skyddshelgon. I samband med restaureringsarbeten 1989 gjordes en arkeologisk undersökning av kyrkans östra del. I anslutning till nämnda altare påträffades ett antal medeltida mynt. Av mynt äldre an år 1400 hänför sig sex till 1225 eller tidigare. Dessa fynd talar för att kyrkan uppförts i tidigt 1200-tal. Myntens ursprung pekar mot kontakter söderut.

Kyrkans utseende efter 1950-talets restaurering. Klockstapelns övre del bär influenser från Anundsjöstapeln, men den saknar dess lätthet och elegans.

Samtidigt med utvidgningen av kyrkorummet uppfördes kyrkans tvenne stjärnvalv och de sex pilastrar, som uppbär valven. Vid slutet av medeltiden tillkom sakristia och vapenhus. Här fanns den tidigare ingången. Ursprungligen torde kyrkan haft små, smala fönster. 1700-talets krav på ljus ledde till att fönster upptogs på norrväggen och existerande ljusöppningar vidgades.

Vapenhuset revs 1830, men det lilla fönstret på söderväggen, som syns i bilden härintill, markerar den ursprungliga ingången.

Det var vid vapenhusdörren, som år 1674 "visgossarna" från Nordingrå var behjälpliga med att peka ut häxor i samband med den stora trolldomsprocessen, som ledde till att minst 60 pastoratsbor miste livet.

1793 förändras exteriören genom att takröstet sänks och taket omspånas. Genom denna förändring förlorar byggnaden sitt karakteristiska, medeltida utseende.

På sensommaren 1815 brinner taket av vid ett blixtnedslag. Det nya taket får samma utformning som det tidigare. Kyrkobyggmästare Simon Geting är ansvarig för arbetet och låter även lägga grunden till en tornbyggnad vid västra gaveln. Något torn byggdes aldrig.

1896 tas beslut om nya golv, bänkar, innanfönster och ommålning invändigt. Samtidigt byggs en vägg omedelbart framför trapporna upp till läktaren. Taket beläggs med galvaniserad plåt. Gavelväggarnas utseende förändras 1902. De förses med barocksvängda krön, som finns kvar till 1950-talets restaurering.

Under 1920-talet upptäckte man åtskilliga svagheter. Golvet saknade trossbotten, golvbräderna var gistna och det uppstod kalldrag. Uppvärmningsanordningen, den s.k. Gurneyska ugnen, som först placerats framför södra mittpelaren och sedan flyttats bakom denna, gav otillräckligt med värme. Det var alltför högt i tak. Väggar och valv var bemängda med sot. Riktig kyrkorgel saknades. Och någon estetisk njutning erbjöd inte kyrkorummet.

Då inträffade en händelse, som påskyndade en restaurering. År 1922 upptäckte ett par pojkar att kalkputs lossnat i fogen mellan västra väggen och valvet. Ett färgat parti skymtade fram. Det var de bortglömda medeltidsmålningarna, som kom i dagen. 1924 togs belopp upp i utgiftsstaten för blivande restaurering. Arkitekten Ottar Hökerberg gjorde upp förslag, och 1929 togs ett enhälligt beslut att genomföra arbetet. Det innefattade nytt golv med trossbotten, nya bänkar, ny vägg framför läktartrapporna, bortknackning av kalkputsen på väggar och valv, framkallning av underliggande målning, nytt golv och nytt tak och nya skåp i sakristian, ny orgel och indragande av elström för uppvärmning och belysning. Byggnadsdetaljer, som vid tidigare renoveringar hade ratats men ställts undan, kom nu åter till pass. Oljekrusen fanns kvar. Även en bänkdörr och ett stycke bänkskärm återfanns. Mönstret kunde därmed återskapas i de nya bänkarna. Arbetet genomfördes under sommaren 1930, och återinvigningen skedde fjärde söndagen i advent och förrättades av biskop Ernst Lönegren. Nu hade kyrkorummet vunnit tillbaka mycket av det som ett par hundra år tidigare värderats ringa, och ersatts med den tidens estetiska uttryck. Torsåkers kyrka kom genom 1930 års restaurering att få ett nytt och mer balanserat innehåll.

Under 1930-talet satsades resurser på yttre miljö. Kyrkogården nere på mon omgärdades med en mur, arrendatorbostaden renoverades; prästboställets ekonomibyggnader fick ny gestalt och prästgården restaurerades. Snart nog tilldrog sig kyrkobyggnaden nytt intresse. Det gällde främst frågan om en ny klockstapel och förändring av kyrkoexteriören. Men även invändigt förelåg behov av förändringar. 1956-57 utfördes så ännu en restaurering. Redan på 1940-talet hade arkitekten Ottar Hökerberg upprättat förslag till dessa arbeten. Gavlarnas barockpåbyggnad revs. Nytt yttertak på tillbyggda takstolar återförde taket till det utseende det hade haft före 1793. Det försågs med kyrkspån. I samband med att ny klockstapel byggdes infördes elektrisk klockringning. De invändiga förändringarna gäller framflyttning av korgolvet, borttagande av första bänkraden och förkortning av ett par bänkar. Vidare flyttas gravhällen över kyrkoherde Sollander från sin plats i gången till norra väggen.