foto - Elisabeth Öhman, Kungsgården

En 50-årig kvinna. Vem är det?

Jag heter Siv Bergman och räknar med att jag kommer från Piteå landsbygd. Min uppväxt är rätt så vanlig bortsett från vissa detaljer. Jag hade unga föräldrar som eftersom de fick det bättre ställt så flyttade de och så småningom bosatte sig i Lakafors och startade ett KR-jordbruk. Detta innebar att jag aldrig fick barndomskamrater som följt mig hela vägen. Detta kombinerat med att min mamma blev sjuk under sin sista graviditet medförde att mina sinnen blev inriktade på att hålla ihop familjen. Tog hand om mina småsyskon, hushåll samt mamma vid 5 års åldern.

I allt detta så den som blev min livlina och stora stöd var mormor. När jag kom till henne fick jag möjlighet att vara liten.

Med åren så har jag även förstått att hon påverkade min andlighet på många sätt.

När jag kom upp i tonåren så höll inte mitt liv ihop så jag började ägna mig åt ett sökande som inte slutade förrän jag var tvungen att be om hjälp (vilket tar lång tid för en som tidigt är drillad att ta om hand – inte bli omhändertagen) för att min andlighet var totalt förvirrad. Jag kom upp till Arjeplog hos en man som började be för mig. Denna Jesus som jag via mormor hade stött på blev viktig för mig.

Mormor var ingen påtvingande kvinna utan snarare tvärt om. Onekligen var tron viktig för henne men hon höll alltid en låg profil.

Tydligaste minnena var att när vi var i stugan så låg vi barn i en utdragssoffa. Efter det att allt var stilla satte hon sig vid bordet och läste högt ur bibeln. Tydligt var att hon läste för sin egen skull inte i undervisningssyfte. Till denna högläsning somnade vi gott och tryggt.

När jag sökte och reste runt i världen som mest så hände sig en gång när jag var uppe i norr att hon sa att nu ska jag gå till kyrkan och be. Frågade vad om och hur hon bad. Ber för familjen. Ibland tyst och ibland högt. Jag kände mig generad när jag hörde svaret men sa inget för mitt i allt så kände jag en värme över att någon bad för mig. Vet att under hela hennes livstid har hon bett varje dag för mig. En tradition som jag försöker före vidare och göra för min släkt. Varje släkt ska ha någon som ber för den brukar de gamla i min hembygd säga.

Allhelgonahelgen är en helg som mina minnen av henne och min pappa dyker upp. Pappa som lärde mig att glädjas över andras lycka. Att vara tillåtande.

Yrkesmässigt så är jag fortfarande förvånad över att jag är präst. Inget yrke som jag ens har reflekterat över att bli. Fick ett tydligt kall i sena år och sa till Gud; är du så galen att du vill att jag ska bli präst så då får du allt hjälpa till. Tänk att det kan komma ut så kloka ord ur ens mun. Blir häpen. För detta är ord som håller och ska bära mig ända fram.

Min erfarenhet och beroende av Gud är något som jag vill föra vidare till andra människor. Så mycket enklare allt blir. Visserligen inte alltid glädjefullt men mindre kompliserat när det går att be Gud om hjälp.

Sök så skola ni finna ...

Siv Bergman, präst